Dags för en uppdatering – för nu händer det lite grejer på Ivanfronten!
Oavsett vad man tränar, så handlar om att nå nya, högre nivåer. Att ständigt utvecklas. Oftast tar de här stegen längre tid än vad man vill och ofta så infinner sig en känsla av att man just där och då mest bara står och stampar på samma ställe och att ingenting händer. Då brukar nästa kliv uppåt inte vara långt bort. Känns det igen?
Jag tycker själv att jag har stått och stampat ett tag. Från att upplevt brinnande, blodröda pass i höstas har mina pass den sista tiden varit bra (så här i efterhand har de trots allt varit de bästa som jag har kört) men känslan har ändå varit lite lätt askgrå. Slentrian vore helt fel ordval för att beskriva hur jag upplevt mina 35-40 minuter bland vikterna fyra gånger i veckan. Det har helt enkelt knallat på men utan att den där wow-känslan har infunnit sig. Självklart har jag inte kunnat låta bli att jämföra med upplevelsen i höstas då testot kickade in och jag genomförde hårdare och tyngre pass än vad jag tidigare ens varit i närheten av. I det närmaste som en maskin.
Jag vet att jag fick kommentaren och frågan ”Hur mår du nu för tiden, du verkar deppig” tidigare här i min rapport. Det var inget som jag medvetet försökte lyfta fram. Och deppig har jag absolut inte varit. Jag mår så bra på testo och jag blir bara mer och mer övertygad om att det val som jag har gjort är så rätt. Dvs att aldrig kliva av en lågdos. Men som sagt; wow-känslan har inte riktigt funnits där tidigare. Och då har mina inlägg heller inte färgats av det. Därför har de (med rätta) säkert inte uppfattats som lika brinnande som tidigare.
Men nu är stubinen tänd igen. Nu brinner det. Nu går passen i blodrött istället för i askgrått!
Senaste veckorna har jag kört ännu mer fokuserat och faktiskt ännu klokare. Jag har alltid kört strikt och utan minsta viktego-faktor. Men sista veckorna har jag kört färre set och legat lite högre på repetitioner. Jag har också haft fler vilodagar än tidigare. Parallellt med att jag klivit upp från 250mg Galenika till 500mg varje vecka, har jag också legat på kaloriöverskott.
Istället för att (återigen) dras med av testotåget och bara rusa iväg i 20-30 set så har jag medvetet kört 16 set för de större muskelgrupperna och 8-12 set för de mindre. I höstas låg jag kring 6-8 repetitioner (efter många uppvärmningsset) för att få tillbaka styrka. Nu har jag istället legat kring 8-15 repetitioner.
I höstas fick jag för första gången uppleva den nya växeln som testo ger i form av ännu bättre ork. Jag kunde mata på i set efter set. Senaste passen har den växeln kommit tillbaka. Men med en annan sorts lugn. Och med mer styrka och kontroll snarare än entusiastisk iver.
I veckan som gått har jag tagit fyra ,prydliga reps med perfekt teknik på 100 kg i militärpress, 100 kg i snedbänk (6 st kontrollerade reps med stången mot halsgropen) och jag har klivit upp på 45 kg-hantlarna i hantelpress (8
r).
Samtliga nya PB’s har jag tagit när jag var klar med alla arbetsset och var rejält slutkörd. Men den återfunna växeln ropar ”Du har mer att ge, kom igen nu för fan Ivan –gå loss på lite tyngre vikter, testa!”.
Så visst har jag betydligt mer att ge och visst skulle jag kunna putsa dessa personbästa väsentligt om jag klev på dem direkt. Men jag vill inte skada mig och ska jag förbättra PB’s så gör jag det hellre när jag är fullkomligt uppvärmd med minimal risk för skador. Jag jagar en bättre fysik, inte rekord. Så jag skyndar på i min egen takt. Men visst är det roligt att känna att det går framåt!
Vikten ligger just nu på 112-113 kg. Uppskattningsvis så skulle jag vara i riktigt bra form med en vikt runt 95 kg.
Över till det visuella…
Jag har fått bra tryck i pecsen, de är breda, har bra höjd och med tydligare markeringar högst upp. Övre rygg har också svarat bra och jag har adderat till bra tjocklek. Mina armar har blivit grövre men eftersom jag är lång och har långa armar så är de mitt främsta prio just nu. De tillsammans med mellersta- och baksida axel.
Vidden på ryggen är på gång men det är liksom inget som jag kan glidflyga någon längre sträcka på än så länge, om jag säger som så.
Benen har också rört lite på sig (med betoning på lite) men det är inte så konstigt: Jag har en skada i ryggraden och ett trasigt knä så mina benpass är rehabträning med många reps och myggvikter.
Överlag så haglar spontana och positiva kommentarer från omgivningen just nu. Otroligt roligt och det sporrar mig ännu mer. Är man tävlingsmänniska så är det bara att erkänna att vinster (här tävlar jag mot mig själv) och bekräftelse är viktigt. Att träna månad efter månad utan framgång är omvänt hyggligt värdelöst. I alla fall i mitt fall.
Ska bli roligt att se vad som kommer fram efter 12-veckors deff.
Psyket då?
Inget nytt att rapportera här. Jag är jag. Utan några större skillnader. Ännu bättre självförtroende (det är inte direkt dåligt i vanliga fall) med nyvunna framsteg, inga aggressioner utan jag är harmonisk. Sexlusten ligger kvar på en hög men behaglig nivå.
Sidoeffekter?
Minimala: Något förhöjd vilopuls, blir rödare vid ansträngning, svettas mer (läs: det rinner floder) på gymet. Strax efter nyår upplevde jag stickningar och domningar i händer och fingrar. Men det har helt försvunnit nu. Kanske att min kroppsbehåring har ökat lite. Men eftersom jag inte är någon Tom Selleck från början så är det inget jag märker. Däremot växer det snabbare.
De närmsta veckorna…
Fyra veckor på 500mg EW och kaloriöverskott återstår. Ska göra allt för att maximera denna sista månad.
From april påbörjas deffen. Går ner till 250ew eller 250e10d. Då för jag dagbok över kosten samt optimerar intaget med total kontroll över fett, kolhydrater och protein. Under deffen kommer jag att köra lite lättare vikter och fler reps generellt. Räknar iskallt med en helt ok fysik lagom till midsommar. Jag kommer inte hinna gå ner till 95 kg eftersom det skulle ta minst 30 veckor. Jag räknar med att gå ner 0.5-0-7 kg/vecka. Jag borde gå ner 7 kg fett på tolv veckor och ytterligare 2 kg i vätska. Så i runda slängar 10 kg och en beachvikt runt 100 pannor borde vara rimligt.
Såja, nu KÖR vi!
.
