De statliga propagandaverken Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket vill fortsätta utreda möjligheten att införa fettskatt, påhejade bl a av aktivister anställda på myndigheterna ifråga.
Kravet på fettskatt är ett delmoment i
den tredje socialiseringsvågen i Sverige. Det är en
ny vänsteroffensiv för inblandning och tillrättaläggande. Nu är det inte längre samhället eller familjen, utan kroppen som ska läggas tillrätta.
Den första socialiseringsvågen handlade om grundvalarna i samhällsordningen, om den stora världen. Kraven gällde planekonomi och förstatliganden. Men vänstern förlorade efterkrigstidens planhushållningsdebatt och 1970-talets debatt om socialiseringar via löntagarfonder.
Men en annan sorts socialisering av ekonomin skedde genom expansionen av den offentliga sektorn. Därmed kom också viktiga växande näringsgrenar, bl a sjuk- och friskvården och de system som hanterade finansieringen av dem och försäkringssystemen kring dem, att hamna under offentlig kontroll.
Den andra socialiseringsvågen handlade om att socialisera den lilla världen, att lägga livet tillrätta för individer och familjer.
Då grundlades systemet med kontanta och generella bidrag. Samtidigt enhetliggjordes de sociala institutioner som betjänade medborgarna, så som offentliga sjuk- och friskvårdsinrättningar, offentligt drivna förskolor, enhetsskolan, sjuk- och försäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringarna och så vidare. En allt större del av våra inkomster kom att utgöras av så kallade transfereringar, penningöverföringar mellan medborgarna via skattemedel och med
staten som beslutsfattare, kommissionär, distributör och snyltare.
Den tredje socialiseringsvågen handlar om statsmaktens rätt att blanda sig i hur vi lever våra liv. Denna våg skulle inte vara möjlig om inte vissa väsentliga element av strukturellt och av ideologiskt slag redan fanns tillstädes genom de två tidigare socialiseringsvågorna.
Statens strävan att lägga medborgarnas kroppar tillrätta följer av systemet med offentliga sjukförsäkringssystem och offentligt finansierad sjukvård. Eftersom systemen är offentligt finansierade har staten ett intresse av att vi, genom vår individuella livsföring, inte belastar dessa system mer än genomsnittet. Eftersom det är vi som ytterst står för fiolerna anses det också självklart att vi ska vara för tvångsåtgärderna.
Men kopplingen mellan åtgärder som räddar liv och högre skatter på så kallade skadliga livsmedel är inte självklar. Fettskatter innebär ändå att den som anser sig ha råd, kan äta sig fet. Mer konsekvent är kravet att inte ha för mycket kroppsfett (om nu faran anses ligga däri). Vi skulle behöva ett system som tog hänsyn till relationen mellan vikt och längd, samt om kroppsvikten utgjordes av muskelmassa, benstomme eller fettvävnad. Något säger mig att ett sådant kontrollsamhälle även skulle skrämma många på vänsterkanten.
Framgången i den svenska kontrollvänsterns projekt genom åren har bestått i att också få medborgarnas acceptans av de genomförda
samhällsförändringarna. Förstatligande av befintliga egendomar kom inte att accepteras, men den offentliga sektorns expansion togs emot utan större motstånd eftersom den också gav möjligheter till försörjning för så många. Familje- och privatlivets socialisering kom att accepteras dels genom kontantsystemet, dels genom att transfereringarna kom att bli så betydelsefulla som inkomstkällor.
Mycket talar för att den tredje socialiseringsvågen blir framgångsrik i införandet av de kontrollåtgärder, sanktioner, straff och förbud som föreslås. Men då argumenten är så konsekventa, finns också möjligheten att undergräva den grundläggande utgångspunkten genom att just peka på det livsfientliga i dessa konsekventa resonemang. Projektet att lägga kroppen tillrätta kan därmed bli det projekt med vilket den svenska kontrollvänstern förtar sig.
http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_9322476.asp
Om den dagen kommer, då RiksFetto No #1, Göran Persson, slankat ner sig till hälsosam nivå (borde innebära en viktminskning på minst 75 kg,
typ), då kan debatten återupptas. Vilket i praktiken innebär att det aldrig kommer att inträffa. Lägg ned.
