Gissa Bokcitatet

JAG talar med [H] om belysningsförhållandena på arbetsplatsen. Jag säger:
- Det har slagit mig att det kanske vore bättre med lokal belysning än allmän belysning. Att denna ökning av ljus på varje enskild arbetsyta troligen skulle öka effektiviteten.
[H] svarar omedelbart:
- Ljuset är optimalt. Bäst är att ha en god allmänbelysning i hela lokalen och endast i undantagsfall, då särskilda omständigheter gör det nödvändigt, förse en arbetsplats med lokal belysning. Den lokala belysningen bidrar nämligen till att göra ljusfördelningen vid arbetsplatsen ojämn med skarpt markerade skuggbilder, varför ögat oupphörligen måste anpassa sig efter den på olika punkter varierande ljusintensiteten. Detta kan lätt medföra ögontrötthet och ögontrötthet för med sig produktionsminskning. I detta enskilda fall, i denna lokal, har jag gjort bedömningen att man har mer att förlora på lokal belysning än att vinna. De särskilda omständigheterna föreligger alltså ej i detta fall.

JAG köper ett solur för pengarna. Summan som jag har lyckats samla ihop räcker inte, utan jag får bidra med mer än hälften själv. Men det anser jag att det är värt. [H] ser uppriktigt glad ut då jag personligen åker ut till hans sommarstuga och hjälper honom att installera det i trädgården. När flinandet har blivit ett streck serverar han kaffe och kanelbullar. Vi är tysta och äter och läppjar på den svarta drycken. Jag tar en bit av en bulle och fastslår: Jag gillar verkligen smaken av kanel och socker.
Då jag ställer ner koppen på det blommiga fatet sluter [H] ögonen och börjar räkna, först tyst och stilla, sedan alltmer högljutt och aggressivt:
- Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo, tjuguett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra, tjugofem, tjugosex …
Plötsligt förstår jag att om jag inte vill leka kurragömma måste jag lämna trädgården, naturen, soluret, kaffet, kanelbullarna, lantstället och [H] innan han har nått till hundra.
När jag sätter mig i bilen vrålar han nittioåtta och jag vrider om nyckeln och kör hem. Adrenalinet pumpar inom mig. När jag mäter min puls är den på hundrasjuttio.

JAG börjar misstänka att det finns tjuvar på arbetsplatsen. Det handlar inte om några omfattande värden som stjäls, försnillas eller snarare i lagens mening snattas. Det är pennor, radergummin, plastfickor och laminat det rör sig om. Triviala men nödvändiga ting för att upprätthålla den ordning som krävs för att mitt arbete ska vara effektivt.

EFTER att min arbetstid officiellt är över läser jag att Benjamin Franklin har sagt: »Tid är pengar.« Detta oavlönade tankearbete fortsätter under resten av kvällen. Inte ens när jag somnar upphör det. Till och med i drömmen återfinns arbetet som en glödgad bakgrundsbild.

[…]
På några begravningar i de södra delarna av landet syns en man med rött hår. Denna man har inga känslomässiga bindningar till den avlidne utan arbetar med vad han benämner som en privat studie i etnologi. Eftersom han är ekonomiskt och därmed känslomässigt oberoende kan han genomföra en mycket bra studie, det vill säga han kan skaffa sig ett mycket stort underlag för sina teser.
[…]

Aftonbladet Petter Lindgren
Tidsstudiemannen, Pär Thörns bästa bok hittills och en riktigt bra roman, buren av en fantastisk tonträff, är rolig som fan. Och djupt oroande, mycket beroende på att den gör oss alla till tidsstudiemän. Existensen framstår som just rå existens, utan annat egentligt innehåll än det förhandenvarande och plikttroget utförda arbetet. Eller vad vi nu, vi paranoida stackare, har råkat hitta på för att göra tillvaron meningsfull och beboelig. Lustigt nog lindrar det att läsa om varats olidliga taylorism. Så läs Tidsstudiemannen.

Att tänka är det mest ohälsosamma man kan företa sig, och folk dör av det just på samma sätt som de dör av andra sjukdomar. Lyckligtvis är tänkandet inte smittsamt, åtminstone inte i ........
Vårt folks strålande fysik beror uteslutande på vår nationella dumhet. Jag kan bara hoppas att vi skall kunna behålla detta historiskt unika bålverk kring vår lycka i många år framåt, men jag är rädd att vi börjar bli överutbildade; i varje fall har alla som är oförmögna att lära sig något slagit sig på läraryrket - det är faktiskt vad vår utbildningsiver har lett till.