Gissa Bokcitatet

Alls inga usla gissningar, men det är varken Odensten eller Lindgren. Det rör sig om en kvinnlig författare, till viss del också verksam som lyriker även om prosan är hennes huvudsyssla. "Höglitterär" skulle nog många benämna henne, och då inte bara kommenterande författarskapet.

Ytterligare ett:

Han försökte att i allt tänka på faderns kamp mot ORENHETEN. Han förstod att detta hade varit faderns livskamp. Han försökte utplåna ur sitt sinne alla andra tankar än den. Han älskade fadern så högt. Att han inte hade förstått tidigare! Fadern som hela tiden bara hade velat hans väl!
Det var så mycket guld och ljus, det svirrade.
Där den döda kroppen är dit skola rovfåglarna församla sig.
Genom det orörliga gyllne klara heta rörde sig som genom ett skinn konstiga hinn-gestalter, skuggfigurer mitt i solen.

Birgitta Trotzig?

Korrekt, haloklin. Trotzigs Sjukdomen. Över till dig.

Men allt detta är bara gyllene drömmar. Kan ni säga mig vem det var som först påstod, som först spred övertygelsen, att människan begår skändligheter enbart därför att hon inte förstår vad som ligger i hennes eget intresse samt att man bara behöver upplysa henne, öppna hennes ögon för vad som utgör hennes verkliga, normala intressen, för att hon genast ska upphöra med dessa sina skändligheter och omedelbart förvandlas till en god och ädel människa, ty eftersom hon då skulle vara upplyst och helt införstådd med vad som utgör hennes egen verkliga nytta just i det goda - och det vet ju alla att ingen människa medvetet kan handla tvärt emot sin egen nytta - och följaktligen skulle hon alltså av någon sorts ofrånkomlig nödvändighet börja göra gott! Ack, ljuva naiva spädbarnsjoller!

Kanske snett ute men gissar på markisen D A F De Sade.

Alls inte någon dålig gissning, men vår författare tillhörde en senare generation än de Sade.

Så kom den då, så kom den då äntligen, min efterlängtade konfrontation med med verkligheten, mumlade jag medan jag hals över huvud störtade efter dem nedför trappan. Nu är det inte längre frågan om påven som lämnar Rom och flyttar till Brasilien, det här är inte längre någon bal vid Lago di Como!

"Ett riktigt kräk är du", flög det genom min hjärna, "om du förlöjligar allt det där nu!"

- Nå, då är jag väl det! ropade jag som svar till mig själv. Allt är ju ändå redan förstört!

De andra var spårlöst försvunna. Men det spelade ingen roll: jag visste vart de hade åkt.

Nedanför yttertrappan stod en ensam nattlig hyrkusk, insvept i en lång grå vadmalsrock och alldeles vitpudrad av den blöta och liksom varma snön som ännu föll. Luften var fuktig och tung att andas. Hans raggiga, skäckiga krake till häst var även den översnöad och och hostade ihåligt, det minns jag särskilt. Jag rusade fram till den grovt tillyxade släden, men just när jag satte upp foten för att kliva ner i den drabbade mig minnet av hur Simonov nyss hade slängt till mig de sex rubeln som ett hammarslag, och jag föll ner i släden som en oformlig säck.

- Ånej! Det ska mycket till för att gottgöra allt det här! skrek jag högt. Men jag ska se till att jag får gottgörelse om jag så ska dö på fläcken denna natt. Kör!

Släden satte sig i rörelse. Mitt huvud yrde av en hel virvelstorm.

Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet.

Aye, Fyodor it is. Citaträtten till Eremiten.

Samtidigt med smärtan som breder ut sig i bröstet, känner den sjuke tvivel i sitt hjärta: tänk om allt det där bara är påhitt och om det inte blir kvar något annat av människan än en liten hög jord som vi alla är gjorda av? - Vet man verkligen något om själen? säger han till sin son som med lidande ansiktsuttryck och sorgsen blick sitter vid sängen. Vet man när Gud andas in den, den ska ju tillbaka till sin givare som en lånad gulden? Har någon sett eller rört vid den? Från vilket hål i min dödliga kropp försvinner den, genom näsan, munnen, örat eller något annat? Och kan det inte tänkas att jag alls inte kommer att finnas längre såsom jag var?
Sonen säger: - Det står skrivet, herr fader, att Gud har skapat människan till evigt liv.
Den sjuke stönar sakta. - Jag är rädd för intet. Förr rådde god köpmannaordning hos papisterna, så och så många hamburgska silvermynt för så och så många års avlat från skärselden och andra plågor, och det stod i brevet från själve den helige fadern. Men nu, sedan doktor Luther börjat domdera mot det? Vem kan nu garantera för mig i brev med sigill att livet fortsätter efter döden eller till dagen för uppståndelsen då de murkna benknotorna åter sammanfogas och det ruttna köttet får själ och de döda ögonen öppnas och ser glansen och all härligheten? Vem garanterar det och vilken jude lånar mig ett endaste öre för det?
Sonen säger: - Aposteln Johannes förkunnar ju att alla som tror på Herren ska få evigt liv. Fader, ni måste tro.
Jag har skickat bort pojken för att han ska studera, tänker den sjuke, han ska öppna öronen och lära sig hur det förhåller sig med de yttersta hemligheterna och med den odödliga själen; vem skulle väl veta det om inte de lärda doktorerna i Wittenberg? Och vad säger han nu till mig, nu när han själv har fått magisterhatten och söker ett kyrkligt ämbete så att han kan ösa sin stora kunskap över borgarna i den här staden? - Jag ska tro. Tro, säger han. Men kredit, min son, får man bara mot säkerhet. Vad kan du erbjuda mig för säkerhet? Den unge magistern känner sig träffad. Som son i huset Eitzen, kläde och ylle, begriper han så mycket om handel och vandel, att den som litar på andra lätt kan förlora sina varor och ägodelar och i värsta fall byxorna. Och som det är i affärer är det i religionen.
- Ni andliga herrar lovar oss evigt liv, säger den sjuke. Å så gärna jag skulle vilja tro på det och ge allt för det. Pengar och ägodelar, jag skulle falla på knä utanför S:t Petri kyrkoport och kyssa fållen på herr chefspastor Aepinus kjol eller varför inte fållen på din? Men var finns säkerheten?
Sonen kan många bibelspråk och saker ur andra lärda böcker och han skulle kunna läsa upp dem vackert, det har han lärt sig hos Philipp Melanchthon och den gode doktor Martinus; men vad tjänar sådana tröstande ord till för en person som sex dagar i veckan slår upp kontoboken och bönboken bara en dag och som är van att väga debet mot kredit? För en sådan behövs ett levande vittne som kan uttala sig med säkerhet, tänker sonen och vet samtidigt att tanken länge har funnits i hans huvud; koppartuppens galande i Helmstedt har verkligen skakat honom och förföljt honom hela vägen till Hamburg, och han spekulerar om inte den förbannelse som dömer den ene i all evighet kunde bli till välsignelse för den andra. - Säkerhet, säger han, jag ska ge er säkerhet herr fader. Jag ska berätta för er om juden Ahasverus som jag har träffat flera gånger och hur tuppen gol tre gånger på kyrktornet.

Lagerkvists Ahasverus död?

Nej. Författaren var inte svensk.

Vi svävar.
I rymdens djup, vilket kallas sheol och sträcker sig utanför skapelsen, utan mörker eller ljus, överallt i oändlig böjning.
Här kan vi tala, säger Lucifer, här finns ingen GUd och ingen av honom skapad varelse vare sig av ande eller materia; här finns bara intet och intet har inga öron.
Jag är inte rädd, säger jag.
Lucifer visar sitt sneda leende. Den som vill förändra världen så där som du vill, säger han, har all anledning frukta för sitt välbefinnande.
Något som känns som en vindpust stryker förbi oss men det är inte någon vind utan en ström av partiklar, oändligt små delar av intet som rör sig från intet till intet.
Jag har sökt efter dig, broder Ahasverus, säger han.
Var är de andra, säger jag. Var är dina mörka härskaror som störtades ur himlen ovanför himlarna tillsammans med dig och mig då vi inför GUd vägrade att hedra den människa som Han hade skapat till sin avbild av ett stoftkorn och en vattendroppe och ett vinddrag och en eldgnista. Var är de?
Här försvinner allt, säger han.
Jag ser hur han darrar på grund av den starka kyla som råder omkring oss och jag förstår att han sökte mig ty än värre än intet är tanken på att det består i evighet.
Jag har följt dig och det du gör, säger han. Du har rätat upp dig och höjt knytnäven och hela tiden böjdes du och bröts. Ändå hoppas du.
GUd är förändring, säger jag. När han skapade världen av intet, förändrade han intet.
Det var en nyck, säger han, en tillfällighet, det händer en gång och aldrig mer. Ty när GUd betraktade sitt verk på den sjunde dagen, lät han omedelbart meddela att det han hade åstadkommit var mycket gott och att världen skulle bestå i alla tider såsom han hade skapat den med uppe och nere, med ärkeänglar och änglar, keruber och serafer och andarnas härskaror, allt indelat efter rang och ordning, och människan var kronan på verket. GUd är likadan som alla som förändrar något; de oroar sig för sitt verk och den egna ställningen och av de mest högröstade revolutionärerna blir de strängaste övervakarna av ordning. Nej broder Ahasverus, GUd är det bestående, GUd är lagen.
Om det vore så, säger jag, varför skickade han då sin enfödde son på det att han genom sitt lidande skulle ta på sig all skuld för synderna och frälsa människan? Är då inte frälsning förändring från grunden?
Vi svävar.
Och Lucifer lägger armen om mig som om ingenting skilde oss från varandra, ingen världsåskådning och ingen målinriktning, och säger till mig: Du kände honom ju också, rabbin.
Då tänkte jag på Reb Josua och hur jag fann honom i öknen med det darrande skägget tovigt och magen uppsvullen av hunger och hur jag förde upp honom på toppen av ett högt berg och lät honom se hans faders skapelse med allt sitt elände och all orättvisa och talade till honom och sa att han skulle ta mod till sig för nu var tiden inne att upprätta GUds sanna rike; men han svarade mig: Mitt rike är icke av denna världen.
Och vad, säger Lucifer, har rabbin uppnått? Syndas det mindre sedan han lät sig spikas fast på korset, dricker inte jorden mer blod än någonsin? Lever vargen i frid bredvid lammet och är inte människan fortfarande människans fiende? Varför går du inte till honom där han sitter i ljuset däruppe i höjden, til höger om fadern, och frågar honom? Dig kommer han väl att svara.
Han förbannade mig, säger jag, då jag vägrade honom att få vila i skuggan av min dörr när han var på väg till avrättningsplatsen med korset på ryggen.
Och jag ser hur Lucifer otåligt rynkar ögonbrynen. Jag vet, jag vet, säger han, fast just därför kommer han att vilja tala med dig, ty hade du inte rätt när du visade bort honom från din dörr som en som kände sig eländig.
Och ändå, säger jag, älskade rabbin människorna och led för dem.
Att lida, säger Lucifer, är inte något förtjänstfullt; lammet som låter sig ätas stärker vargarnas ordning. Men du broder Ahasverus vill inte finna dig i denna ordning och hoppas på GUd, på att han ska låta dig lappa litet på hans skapelse och lämna dig ett litet hål genom vilket du med gott samvete kan krypa tillbaka i hans gudomliga nåd. Du vill inte erkänna att den här världen är dömd till undergång från första början genom just den ordning som GUd har gett den och att allt lagande och lappande på den är förgäves och bara förlänger dödskampen. Låt den här gamla världen gå under och låt oss skapa ett frihetens rike i vår anda utan den här lille GUden som ett litet ökenfolk håller sig med. Han kan ju bara leva under förutsättning att varenda varelse är honom underdånig.
Broder Lucifer, säger jag, jag är rädd att världens undergång som du ser den skulle kunna bli oåterkallalig och varifrån skulle vi få en ny GUd för en ny skapelse?
Vi svävar.
I den här rymden, som inte har någon början eller något slut och varken ljus eller mörker i vilken allt åter ska flyta in, färg och ton, tanke och känsla liksom allt levande, och bli till ett intet enligt Lucifers vilja.
Du tycker inte om mitt nej, säger Lucifer.
Nejh är lika nödvändigt som ett ja, säger jag, och av växelverkan mellan dem båda uppkommer handlingen.
Du går alltså till honom, säger han.
Men jag tänker på Reb Josua, hur han lät mig vila mitt huvud mot hans bröst vid den sista nattvarden och hur jag gav honom liknelsen med hjulet som inte kunde byta spår men körsvennen som styr oxarna, han kunde göra det.
Hur ska jag tala till honom mot fadern, säger jag, de är ju ett, fadern och sonen med den helige ande som nummer tre i förbundet?
Och jag ser hur Lucifer vrider sig av skratt. Gör en av tre, gör tre av en, säger han; det verkar som om du ville gömma dig bakom abrakadabra och sifferlek varmed kyrkan, som ju heter efter rabbin, försöker trolla bort sitt grekisk-judiska ursprung. Du måste bestämma dig, broder Ahasverus. Antingen har din Reb Josua farit upp till himlen och sitter där till höger om GUd: då är han något helt i sig och möjlig att tala till. Eller också har han blivit ett med GUd och tillsammans med den helige ande har de båda blivit något nytt. Men vad blev det då av den ene Guden som fanns innan den här tredubbla kombinationen kom till stånd och som störtade oss på den sjätte dagen?
Men jag tänkte på Reb Josua, hur han kom emot mig med korset på ryggen och fick syn på mig utanför mitt hus och försökte tala med mig och hur jag sa till honom att jag ville dra GUds svärd för honom och alla hans fiender och allt krigsfolket skulle bli dödsförskräckta inför svärdets glans och försvinna, varefter han skulle samla Israels folk omkring sig och leda det såsom det står i Skriften; men han genmälte: skulle jag icke dricka den kalk som min fader har givit mig?
Vi svävar fortfarande.
I rymdens kyla, i vinden som inte är någon vind, och jag hör hur Lucifer hackar tänder. Det är alltför otrevligt här, säger han, för att upprepa den disputation vid vilken den heliga kyrkofäderna grälade i hårda ordalag. Vad tänker du alltså göra, broder Ahasverus?
Jag går i alla fall till rabbin, säger jag, och tar reda på vad det faktiskt har blivit av honom och hur han i själva verket tänker.
Vi skilde alltså på oss, han för att sköta sina affärer och jag mina.

Stefan Heyms Ahasverus?