Intervju: En sverigedemokratisk veteran talar ut

Tidningen Nationell Idag har publicerat en lång intervju med sd-veteranen Johan Rinderheim



http://www.nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=1321

Vad tycker ni som har läst intervjun? något som förvånar/överraskar er?

Nja, inget direkt överraskande. Man kan ju i Expoboken om SD, Ut ur skuggan, läsa lite om Rinderheims position i samband med kontroversen som ledde till uteslutningen av den olycksalige Tor Paulsson 2001. Som alltid när jag läser om intrigmakeri och fraktionsdragkamper inom små kämpande partier känner jag mig glad och tacksam över att själv ha sluppit delta i sådana tids-och energiödande spektakel, som oftast även lämnar bittra eftersmaker hos de inblandade. Men Rinderheim kan nog som partilös vara nyttig lite i det fördolda. Generellt vill jag förstås se så lite hätska "utfall" nationalistiska grupperingar och nätverk emellan som möjligt, men personkontroverser alstrar som sagt tyvärr mycket ont blod...

Den galning som driver Demokratbloggen till exempel sitter ju och sprider ett sanslöst hat gentenot exempelvis nationaldemokrater, som han vill bekämpa med militära medel. Och inte fan är det en partilös som driver den, det är en SD-are:

http://demokratbloggen.wordpress.com/

Upseendeväckande om det är sant. Källa?

Nja, det är min intuition. Jag kan alltså inte gå ed på att så är fallet, och vet inte vem det är. Människan i fråga är hur som helst ytterst SD-vänlig, extremsionist och djupt hatisk mot alla andra nationalister i Sverige.

OK. Personligen tror jag att dåren är väl instabil och over-the-top (inte väl judevänlig eller nationalisthatande, där finns inga gränser) för att beredas plats inom SD. Bloggaren har dessutom haft hätska kampanjer mot SD-företrädare som Tommy Hansson.

Okej, jag har inte läst så långt i hans rabiata tirader. Men för en utomstående etnisk svensk med ett principiellt intresse av att en stark, intellektuellt och organisatoriskt vital och icke-extremsionistisk, icke-nyliberal, icke-USA-imperialismkramande nationalistisk rörelse även ska kunna växa som parlamentariskt fenomen känns det som om det står och väger i SD nu - det är inte så mycket som hindrar en galning som FB-debattören Qbase från att accepteras som en "ledande talesperson" för SD:

https://www.flashback.org/u393376

Individen Rinderheim (f d Axelsson) ligger väldigt nära definitionen av det totala rövhålet.

Det är hans fel - hans personliga fel - att sd misslyckades att nå den åtminstone mångtiotusenhövdade invandringskritiska opinionen i stockholmsområdet under den tid som han, alla självupptagna nollors och politiska skunkars främsta skyddshelgon, satt som en propp i röret och hindrade allt meningsfullt arbete och alla utsikter till framgång. Det handlar om flera år som han (och, ja, även andra i Bunker/alkis-maffian) har fördröjt kampen. Det är år som vi aldrig får tillbaka.

Den förnämlige debattören mästerkatten står bestämt för uppfattningen att det inte är försent att ta tillbaka Sverige. Han har en del hårda argument. I ljusare stunder håller jag med honom. Men om det ändå är försent, så bär Rinderheim (f d Axelsson) den största enskilda delen av skulden till den saken.

I intervjun ser vi exempel efter exempel på mästermanipulatören och historieförfalskaren Johan Rinderheim (f d Axelsson) i sin osmakliga prydno.

Jag och många med mig säger detsamma idag som fram till då hans timme var slagen: aldrig en röst på sd så länge Rinderheim (f d Axelsson) kan profitera på den.

Ha, är det så illa alltså? Berätta gärna mer från din ståndpunkt sett, det är rimligen av rätt stort allmänintresse, många med mig har ingen inblick i denna viktiga del av SD:s förhistoria. Hur hindrade Axelsson/Rinderheim det politiska arbetet? Vilka mer ingick i "bunker/alkis-gänget"?

En bra utgångspunkt är det som Lyndon Johnson en gång sa: "i politiken finns det de som vill göra något, och så finns det de som vill vara något". Rinderheim/Axelsson (hur i helvete ser det ut i huvudet på en individ som byter från Axelsson till Rinderheim="boskapshem"? Tror han att han blir något annat för att han heter något annat?) är extrem i att till 100% tillhöra den andra kategorin.

Det enda som betydde något var att Johan skulle tala, Johan skulle vara ordförande, Johan skulle synas...men det Johan presterade politiskt, praktiskt kunde läggas på en nagel med gott om plats. Johan skrev ingenting, ringde inte de samtal han måste ringa, försvann alltid när det blev jobbigt...enda gången han fick arslet ur var en vecka före föreningsordförandeval då han faktiskt började ringa runt till folk, inte för att prata idéer, eller prata politik, eller prata politisk aktivitet, utan för att prata om Johan Rinderheim och hur Johan Rinderheim alltid hade haft rätt i allt.

Det mest fatala med Johan var dock att han inte tålde att bli överträffad, vilket han regelmässigt blev så fort någon annan med engagemang kom in i bilden - hans konkurrenskraft som hobbyalkis och slacker var nästan noll. Det var för Johan viktigare att ingen fick vara bättre än Johan, än att partiet och föreningen gick framåt. Du kan lätt tänka dig vad som hände när Johans en tid mycket gode vän, kärnkraftverket Tor Paulsson kom in i bilden och ryckte upp SD Stockholm. Inte för att inte Tor Paulsson ska ha kritik han också - men Tor Paulsson fick saker att hända på ett sätt som partiet aldrig sett sedan sitt grundande. All Johans kraft gick åt till att sabba för Tor, i stället för att samarbeta eller åtminstone på sitt håll göra sin bit för att föra saken framåt.

Däri låg också fröet till den i och för sig mycket bredare grundade partisprängningen 2001 - där den olycklige Frappant gick med i ND som varande den bättre delen för allt som gick att urskilja just då.

Bunker-/alkis-gänget bestod lite löst av Rinderheim, Windeskog och Kastell (alla snuskiga svin, alkisar och skitgrisar som bodde och söp på partikansliet, då en sophög av Satans nåde), Jansson, Boström och och Joakim Karlsson (icke-stockholmare, icke-alkisar), de dåvarande men sedermer uteslutna bröderna Per och Lars Emanuelsson (halvalkisar, Lars en tid sophögs-/kansliboende men utflyttad efter det att bättre tider kommit) samt ett antal personer med karaktär av "hang-arounds".

Det här låter oerhört bittert. Vad hindrar en alkis från att inneha en top position, inte mycket, bortsett från deras tidiga bortfälle. Deras ideologi inspirerar ju ändå unga människor (bara inte missbruket kommer ut).

Nä, bitter, nänä, det är jag inte. Det vill jag att ni ska veta. Det var ju bara mina bästa år jag förödde i den här kloaken i fråga.

Alkisar/oduglingar som drar in unga engagerade människor i en skitorganisation som inte fungerar, agerar på ett oerhört effektivt sätt för att avmotivera dessa ungdomar och demoralisera dem. Det är så fall bättre att ungdomarna kommer in i en i stället fungerande organisation i 25-årsåldern, även med alla de problem och de förlorade aktivistår som det för med sig.

Inspiration, engagemang, allt nyttar till intet om det inte finns en fungerande organisation som kan fånga upp det och göra parlamentarism av det.

En organisation som leds av personer som inte vill att den ska växa och som håller nere all aktivitet som de själva inte till 100% kontrollerar, d v s näst intill allt utom krökande och årsmötet, allt för att de själva inte ska bli exponerade som de oduglingar de är, oavsett om saken står still, den organisationen gör SÄPO:s, eXpo:s och AFA:s jobb bättre än SÄPO, eXpo och AFA själva.

SD måste vara uppmärksamma mot allehanda faror.

Dit hör bla alla lycksökare, som ser en möjlighet att skaffa sig egna fördelar, tex få ett bra jobb.
Gamla trotjänare, som har SD i sitt hjärta "fotfolket", bör tillfrågas när det gäller olika tjänster.

Om SD faller in i gamla patiens jargong, och glömmer sina medlemmar och sympatisörer, väljer man en farlig väg.
Det som under lång tid byggts upp, kan lätt raseras.

Väljarkåren är som en planta som måste ha omtanke!