Tom Bombadill vem var det?

Plötsligt började någon sjunga: ett kallt mummel som steg och föll. Rösten verkade befinna sig långt borta och vara oändligt glädjelös, ibland svävade den tunn och ibland kom den stönande ur marken. I den formlösa räckan av sorgsna men hemska ljud lösgjorde sig då och då en rad ord: bistra, hårda, kalla ord, hjärtlösa och eländiga. Natten rasade mot den morgon som växte ur den, och kylan förbannade den värme som den hungrade efter. Frodo blev iskall. Efter ett tag blev sången tydligare, och med hjärtat fyllt av fasa upptäckte han att den hade övergått till en besvärjelse.

Kall om hjärta, hand och märg,
kall är sömnen under berg:
aldrig vakna mer på stenig grund,
först får solen blekna, och slockna månens rund.
I den svarta vinden skall stjärnorna förgå.
Än vilar de på guldglans här, och låt dem så bestå,
tills Mörkrets herre höjt sin hand
över döda hav och ödeland

Bakom sig hörde han något som knakade och skrapade. Han lyfte sig upp på ena armen och såg i det bleka ljuset att de befann sig i en sorts korridor, som bakom dem försvann i en krök. Runt hörnet trevade en lång arm och gick på sina fingrar mot Sam, som låg närmast, och mot fästet på det svärd som låg över honom.
Först var Frodo övertygad om att besvärjelsen hade förstenat honom.
Sedan fick han en förtvivlad tanke om att fly. Han undrade om kummelgasten kanske inte skulle se honom om han drog på sig ringen och om han skulle hitta ut. Han såg sig själv springa över gräset och sörja Merry, Sam och Pippin men själv vara fri och levande. Gandalf skulle instämma i att han inte kunna göra något annat.
Men den tapperhet som hade väckts hos honom var nu alltför stark: han kunde inte lämna sina vänner så lätt. Han tvekade, kände efter i fickan och överlade med sig själv igen; och under tiden kom armen allt närmare. Plötsligt hade ett beslut mognat, och han grep ett kort svärd som låg bredvid honom. Han reste sig på knä och böjde sig över följeslagarnas kroppar. Med all kraft högg han mot armen nära handleden, och handen bröts av; men i samma stund splittrades svärdet upp till fästet. Ett tjut hördes och ljuset försvann. I mörkret var det någon som morrade. Frodo föll framlänges över Merry, och Merrys ansikte var kallt. Någonstans i bakhuvudet väcktes då ett minne som försvunnit samtidigt som dimman vällde in: minnet av ett hus under kullen och av Tom som sjöng. Han mindes den vers som Tom hade lärt dem. Med ynklig och förtvivlad röst började han: Hej! Tom Bombadillo! och med det namnet verkade rösten växa i styrka: den genljöd klart och starkt, och den mörka kammaren ekade som av trummor och trumpeter.

Hej! Tom Bombadillo, Tom Bombadil!
Vid vatten, skog och berg, och vass och pil därtill,
vid måne, sol och eld, lystra nu och hör oss!
Kom Tom Bombadil, när vår nöd står för oss!

Plötsligt blev det alldeles tyst, en djup tystnad i vilken Frodo hörde sitt hjärta slå. Efter ett långt utdraget ögonblick hörde han tydligt, men långt i fjärran som om ljudet trängle genom marken eller genom tjocka murar, en röst som svarade honom:

Gamle Tom Bombadil är en munter karl, han.
Klarblå är hans jacka och gula stövlar har han.
Än har ingen hunnit kapp, för Tom han är den bäste:
hans sånger äger större kraft, hans fötter får mer fäste.

Ett mullrande, som av stenar som rullade och föll, växte sig starkt och plötsligt strömmade ljuset in, riktigt ljus, dagens klara ljus. En låg dörrliknade öppning dök upp längst in i rummet, bortom Frodos fötter; och där syntes Toms huvud (med hatt, fjäder och allt) i silhuett mot den röda uppgående solen. Ljuset föll över golvet och över ansiktena på de tre hobbitarna som låg bredvid Frodo. De rörde sig inte, men den sjukligt grå ansiktsfärgen hade försvunnit. Nu såg de bara ut som om de sov väldigt djupt. Tom böjde sig ner, tog av sig hatten och klev in i det mörka rummet och sjöng:

Försvinn, gamla gast! Blekna bort i solen!
Skrumpna bort som dimman kall, som vindarna som viner,
ut till förödda land, lång där bortom bergen!
Kom aldrig hit igen! Lämna graven öppen!
Borta och bortglömd snart, mörkare än mörkret.
där portarna för evigt stängs, tills vår värld är bättre.

Vid dessa ord hördes ett skri, och delar av rummets inre störtade samman med ett dån. Sedan följde en utdragen jämmer, som tonade bort i ett oföreställbart fjärran; och därefter blev det tyst.
>>Kom, min vän Frodo!<< sade Tom. >>Nu går vi ut på det friska gräset! Du måste hjälpa mig att bära.<<