2010-11-11, 22:42
#1
Det är inte sällan man ser debatt om vad ett ord egentligen betyder. Dessa debatter verkar vara väldigt viktiga för folk.
Exempel: "Vad är svenskhet?" "Vad är gud?". De kan också komma i implicit form, som i
"Är homosexualitet en sjukdom?", vilket implicit är en fråga om vad sjukdom är.
Om jag definierar stov som en person som kan svenska, kommer ingen att höja på ögonbrynen.
Det är egentligen inte ens ett påstående med sanningsvärde, då jag bara inför ett nytt begrepp.
Men, om jag hävdar att en person är svensk om(m) den kan svenska kommer folk säga emot, vissa upprört. "Du har fel, en svensk är...".
Det faller sig alltså naturligt att fråga vad skillnaden är mellan dessa två fall. Det jag skulle vilja säga är att i det ena fallet börjar man från ingenting, och kan således inte ha fel, medan i det andra fallet har folk starka förutfattade meningar om vad ordet "egentligen" betyder, vilket är smått paradoxalt i och med att det inte finns någon konsensus om vad exakt det betyder.
Vi kan gå vidare och fråga oss varför det är så viktigt för folk att begrepp är definierade på ett visst sätt. Varför kan båda sidorna inte bara komma överens om något, eller alternativt överge begreppet för något mer väldefinierat?
Vid första anblicken kan det ju tyckas väldigt opraktiskt och omständligt att använda ett begrepp när ingen överenskommelse finns om vad det egentligen betyder.
Det jag skulle vilja påstå, är att det finns några mycket viktiga skäl till att detta ändå sker:
* Ordet är inarbetat, så det kommer förstås åtminstone delvis av många.
* Precis som det postuleras i 1984, så påverkar orden vårt tänkande. Den som kan definiera ord på önskvärt sätt kan därmed påverka hur folk tänker (i begränsad mening. Det blir förstås inte omöjligt att tänka annordlund, bara svårare)
* Lättja. Det är enkelt och kräver ingen större ansträngning att använda befintliga ord.
Ett sätt att delvis lösa den låsning som kan inträffa när man argumenterar om ett ord i en diskussion är att helt enkelt inte använda det när det leder till problem. Oftast ligger det egentligen en normativ fråga bakom argumentationen om definitionen. Om denna fråga diskuteras kanske man till och med kommer fram till att man är överens.
Ett väldigt tydligt exempel fås med homosexualitet. Antag att en person hävdar att det är en sjukdom och du hävdar att det inte är en sjukdom.
Du skulle då kunna kringgå ordet sjukdom genom att istället ställa normativa frågor som i någon mening fanns implicita:
"Tycker du att man bör tvinga homosexuella att undergå behandling?"
"Tycker du att man bör erbjuda frivillig behandling?"
"Tycker du att man bör försöka förebygga det?"
"Tycker du att man bör kunna sjukskriva sig om man är homosexuell?"
"Tycker du att man bör få ut försäkring?"
etc...
Exempel: "Vad är svenskhet?" "Vad är gud?". De kan också komma i implicit form, som i
"Är homosexualitet en sjukdom?", vilket implicit är en fråga om vad sjukdom är.
Om jag definierar stov som en person som kan svenska, kommer ingen att höja på ögonbrynen.
Det är egentligen inte ens ett påstående med sanningsvärde, då jag bara inför ett nytt begrepp.
Men, om jag hävdar att en person är svensk om(m) den kan svenska kommer folk säga emot, vissa upprört. "Du har fel, en svensk är...".
Det faller sig alltså naturligt att fråga vad skillnaden är mellan dessa två fall. Det jag skulle vilja säga är att i det ena fallet börjar man från ingenting, och kan således inte ha fel, medan i det andra fallet har folk starka förutfattade meningar om vad ordet "egentligen" betyder, vilket är smått paradoxalt i och med att det inte finns någon konsensus om vad exakt det betyder.
Vi kan gå vidare och fråga oss varför det är så viktigt för folk att begrepp är definierade på ett visst sätt. Varför kan båda sidorna inte bara komma överens om något, eller alternativt överge begreppet för något mer väldefinierat?
Vid första anblicken kan det ju tyckas väldigt opraktiskt och omständligt att använda ett begrepp när ingen överenskommelse finns om vad det egentligen betyder.
Det jag skulle vilja påstå, är att det finns några mycket viktiga skäl till att detta ändå sker:
* Ordet är inarbetat, så det kommer förstås åtminstone delvis av många.
* Precis som det postuleras i 1984, så påverkar orden vårt tänkande. Den som kan definiera ord på önskvärt sätt kan därmed påverka hur folk tänker (i begränsad mening. Det blir förstås inte omöjligt att tänka annordlund, bara svårare)
* Lättja. Det är enkelt och kräver ingen större ansträngning att använda befintliga ord.
Ett sätt att delvis lösa den låsning som kan inträffa när man argumenterar om ett ord i en diskussion är att helt enkelt inte använda det när det leder till problem. Oftast ligger det egentligen en normativ fråga bakom argumentationen om definitionen. Om denna fråga diskuteras kanske man till och med kommer fram till att man är överens.
Ett väldigt tydligt exempel fås med homosexualitet. Antag att en person hävdar att det är en sjukdom och du hävdar att det inte är en sjukdom.
Du skulle då kunna kringgå ordet sjukdom genom att istället ställa normativa frågor som i någon mening fanns implicita:
"Tycker du att man bör tvinga homosexuella att undergå behandling?"
"Tycker du att man bör erbjuda frivillig behandling?"
"Tycker du att man bör försöka förebygga det?"
"Tycker du att man bör kunna sjukskriva sig om man är homosexuell?"
"Tycker du att man bör få ut försäkring?"
etc...
