Citat:
Ursprungligen postat av Kurdt
Mjo, jag skulle nog vilja påstå att det är vad som impliceras av kvantmekaniken, åtminstone om man ser till Köpenhamnstolkningen vilken jag läste någonstans var den tolkning som hade mest stöd i forskarvärlden för inte så länge sedan. Det kan hända att jag tenderar att vippa åt det spirituella hållet i den här frågan men att påstå att tanken på medvetandets roll i mätprocessen inte väckts hos andra, mycket mer insatta, skulle jag säga är fel. Det är ju just detta som är så motsägelsefullt i kvantmekaniken!
För att citera wikipedia (dålig källa, jag vet, men detta stämmer bra med vad jag läst på andra ställen):
Citat:
Köpenhamnstolkningen är en tolkning av kvantmekanik som grundar sig på att varje kvantmekaniskt system - i det typiska fallet en enskild elementarpartikel - beskrivs fullständigt av sin vågfunktion, och att en mätning eller observation innebär att vågfunktionen kollapsar till en klassisk partikel.
Detta är allt Köpenhamnstolkningen säger, inget mer. Notera att en mätning är när partikeln interagerar med ett mätinstrument så att vågfunktionen kollapsar (lite dålig definition, men ungefärligt korrekt). Denna mätning kan göras av en kamera, en partikeldetektor, ett öga osv. Medvetandet har ingen särställning, detta var ett missförstånd då teorin var ny, en mätning är helt enkelt en "tillräckligt kraftig" interaktion. Faktum är att en mätning även kan utgöras av konstiga saker, som exempel har man sett att om en molekyl utsöndrar värmestrålning som tas upp av någonting, så kollapsar dess vågfunktion på samma sätt som om en människa hade observerat molekylen. Problemet om exakt vad som utgör en mätning och varför den får vågfunktionen att kollapsa är nog inte helt löst än, men experiment visar iaf. inte att ett medvetande behövs.
Citat:
Ursprungligen postat av Kurdt
Som jag ser det finns det i dagsläget två sätt att tolka fenomenet med obestämbarheten i kvantmekaniken; antingen har vi ingen fri vilja, utan allting är förutbestämt, eller så är det vårt medvetande som skapar verkligheten. Jag skulle ju helt klart föredra det senare...
Men det är ju bara vad jag tror...
Ett tredje alternativ ter sig för mig mer naturligt: Vissa utfall styrs av slumpen. (Förövrigt finns det resultat som talar emot att allt är förutbestämt, bells olikheter, vilka är väldigt intressanta. Man kan i korthet visa på skillnader mellan att allt skulle vara förutbestämt och att slumpen finns, och när man gör mätningar finner man att värdena stämmer med slumpens existens.)