Varje dag...

lever i likadant.
Det är inte ofta vi blir drabbade av något men när det väl slår oss kan det vara att en av våra närmaste får hjärntumör, eller t.ex att en släkting dör till oss..
Varför ska det vara så här?
Är det ödet? Hur är livet för en muslimsk person / kristen person / judisk person / buddistisk person / hinduiskisk person?
Alltså, för dom troende och religösa..hur är livet då?

Varför är det samma varje dag, skola/lr jobb, skola för att få bra utbildning, jobb för att få pengar...sen dör man?

Livet blir vad man gör det till.

Vi föds för att dö; livet har sin gång, där ödet och slumpen är en avgörande faktor, kring hur vårt liv kommer att påbörjas, fortlöpas och sen sakta men säkert dö ut. Vi föds till denna värld av en anledning; vi ska överleva och fortplanta oss; att föra vidare ens gener till nästkommande generationer.

Det finns ingen religion som vetenskapligt kan bevisa eller motbevisa livets öde... ty det är människans biologiska klocka, som sakta tickar och tickar, som får oss att känna glädje och sorg.

Sjukdomar, såväl psykiska som fysiska, har en mening, en baktanke, som är en del av denna "rollercoster" väg som vårt samvete inte kunnat påverka, eller kommer att kunna påverka. Men det är inget fel att kunna tro på något. Om man tror, då intalar man ens psyke att det finns hopp, och hoppet är vår sista utväg, att intala sig själv att någon Gud, har en inverkan på våra liv, och därmed har en mening.

Livet blir vad samhället vill att livet skall bli.

Det är inte alls sant...

Får du dåliga saker mot dig hela livet, t.ex sjukdomar och du blir påkörd av en bil, så har du inte velat ha det så över huvud taget.

Om allt går emot dig, gör då det enda du kan och gå emot allt. På något sätt kan man alltid hitta ett sätt att leva på.


Jag kommer att tänka på låten "Every day is exactly the same" med Nine Inch Nails.

Och varje dag är inte precis likadan, såvida man inte tillåter den att vara det. Gör något radikalt, förändra något. Åk härifrån, det är du som väljer vart du befinner dig. Det är alltid dina val som avgör vart du befinner dig, eller hur du ser på att befinna dig där du är.

Det du skriver i sista meningen är sant.
Dock som en 21 åring kan man inte påverka vart man ska vara än på jobbet, för att kunna överleva.

Jag kommer ihåg när jag var runt 14-18 år, jag kunde inte göra något utan att mina föräldrar visste om det, nu är jag fri och kan gå på krogen och komma hem sent utan att mina föräldrar säger något även om jag bor hemma, men dock så är läget annorlunda när man är yngre, och det skiljer sig från person till person och familj till familjer.

Finns ett ordspråk ur inside man:

"the fact is, all lies, all evilties, they stink, you can cover them up for a while, but they never go away"

Som 21-åring kan man man visst påverka vart man ska, det beror bara på vad man är beredd att göra.

En bekant till mig som är 19 år ska fly landet mer eller mindre, med personer som han knappt känner för att åka ner till Gambia och stanna på obestämd tid och svänga förbi massa festivaler runt i världen.
Det kan ju dock låta ganska radikalt, men det beror som sagt på vad man vill och vågar göra. Alla känner sig nog inte så bekväma med såna stora förändringar.

Det beror på vad man vill göra helt enkelt

Edit: Menar inte att ge dig dåligt samvete för att du inte är lika "radikal", men jag menar bara på det att det handlar om vad man är beredd att göra. Man kan flytta runt i Sverige och välja vad man vill göra liksom, men man kanske inte alltid kan förvänta sig att leva som andra tycker och att de ska acceptera det, alltså ett "normal" liv. Många verkar tycka man är konstig om man gör saker som de inte gör.

Det du skriver är mycket sant.
Sedan kan man iförsig inte fly från allt, jag gillar inte att lämna mina föräldrar bara så där och sticka t.ex till gambia.
Har man bra kontakt med familjen så vill man vara med dom, men t.ex jag har släktingar som beter sig som smuts, dom vill jag komma ifrån så mycket det går, samtidigt, har det hänt saker med en av mina släktingar, han var med i en olycka, självklart var det synd och det tog på mig..det var ju en del av vardagen.

Dagen efter var det upp till jobbet igen...o så har det varit i många år nu.

Där har vi något. Tror jag äntligen funnit mig en signatur.

TS, prova droger så ska du se att ditt liv kommer att ändras.

Vilken dyster jävla syn på människan då. Du låter ju som någon slags Borg.

Ser du inte att människan är mänsklig och inte djurisk? Vi må befinna oss i djurkroppar som delvis styr vårt beteende, men det finns miljarder människor på Jorden som älskar att älska och ha sex med sin partner, men som inte vill föra vidare någon avkomma och aldrig heller har velat detta. Hur kan man förklara detta om nu "hjärnan styr allt"? Människan har moral och kan känna medlidande, även för andra djurarter som lik väl hade kunnat vara våra värsta fiender. En kossa med värsta hjärndöda blicken. Tänk vad hemskt om någon plågade den, det hade ju känts i hjärtat om man såg den lida helt i onödan.

Nej, molekyler i hjärnan och hormoner styr inte allt och människans _syfte_ här på Jorden är inte att fortplanta oss. Det är bara något vi gör av olika anledningar. En nedrans olycka eller dumhet enligt mig.

Människans syfte här på Jorden är att uppleva hur det är att vara människa. Eller djur kanske? Vem har sagt att en kattsjäl skulle vara annorlunda än en människosjäl? Katter är himla fina djur som verkligen kan utstråla kärlek och uppskattning. Men de har, likt människan, sina djuriska brister.

Det finns något mer bakom det köttsliga. En lekfull själ som vill testa på helt jävla urbota korkade, rent av farliga aktiviteter endast för att det är roligt! För inte fan finns det något evolutionärt syfte med att sätta sig på en 1000cc crotch rocket och dra gasen i botten och veta att man riskerar att smälla med en bil som byter fil för fort? Eller att hoppa bungy jump, medveten om de potentiella riskerna? Det finns något inom oss som är villigt att byta ALL säkerhet mot fartfyllda upplevelser, och det är inget som en primitiv hjärna vars enda syfte är att fortplanta sig och skydda sig mot faror skulle få för sig.
Våra köttsliga kroppar är bara verktyg för att kunna interagera med den här världen. Vi är här för att leka. Egentligen är vi alla barn. Jag kan ge mig fan på att du skulle tycka det var skitkul att gå tillbaks till dina gamla barndomsaktiviteter såsom kojbyggeri, kottkrig, trädklättring, springa runt och leka med bollar och bygga vattenfördämningar, eller varför inte en storslagen snögrotta.

Visst, det blir lite tråkigare med åren, man vet ju hur det är att klättra i ett träd osv, så det kanske inte är fullt så "thrilling" längre, men visst hade det varit roligare än att sitta som en robot och upprepa samma menlösa fras:

"Vi föds till denna värld av en anledning; vi ska överleva och fortplanta oss; att föra vidare ens gener till nästkommande generationer."