Bombhot mot centrala Göteborg

I samband med gripandet av A och D samt hämtningen av C öppnades dörrarna till respektive persons bostad med våld. I 23 kap. 3 a § rättegångsbalken stadgas att husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär. I 6 § samma kapitel föreskrivs vidare att husrannsakan inte får förorsaka olägenhet eller skada utöver vad som är oundgängligen nödvändigt samt att rum eller förvaringsställe får öppnas med våld om erfordeligt.

Av bestämmelserna följer således att en husrannsakan måste föregås av en proportionalitetsavvägning såväl på besluts som verkställighetsstadiet. Därtill kommer att polisen alltid ska ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter, 8§ polislagen.

Åklagaren har, så som polismyndigheten uppfattat saken, mot bakgrund av det allvarliga brott som utreddes, den begränsade spaningsinformation som fanns att tillgå och de utomordentliga skyddsaspekter för den polispersonal som skulle verkställa ingripandena inte ansett några fel begångna vid inbrytningarna hos A, C och D.

Polismyndigheten delar åklagarens uppfattning vad gäller inbrytningarna hos A och D men finner anledning att särskilt behandla frågan om inbrytandet hos C stått i proportion till den olägenhet inbrytningen innebar. Anledningen härtill är att C, till skillnad från A och D, endast skulle höras upplysningsvis och således inte varmisstänkt för något brott.

Som framgår ovan under rubriken Bakgrund var meningen att C skulle hämtas till förhör genom påringning men efter att polis på plats begärt beslut om att få forcera C:s dörr beviljades detta av en polissatsinledare.

Polisinsatschefen har i förhör uppgett följande om händelseförloppet. När han började sin tjänstgöring lördag morgon hade det redan fattats beslut om att A och D skulle anhållas och att C skulle hämtas till förhör. Anhållandena och hämtningen skulle ske samtidigt för att undvika att eventuella bevis röjdes eller att utredningen på annat sätt försvårades.

Vad gäller A och D hade beslut redan fattats om att man skulle ta sig in i bostäderna genom att forcera dörrarna. När polisen på plats skulle hämta C fick han frågan från en polisinsatsledare om det fanns möjlighet för piketpersonalen att bryta upp C:s dörr. Han ställde då vissa motfrågor så som om det rent polistaktiskt skulle vara till gagn för polisen. Han fick ett jakande svar som motiverades med att man inte visste vad som fanns bakom dörren samt att bevis annars kunde undanröjas. Han fattade då beslut om att tillåta inbrytningen.

Av förundersökningskungörelsens (1947:948) 6 § följer att hämtning till förhör med någon som inte är misstänkt för brott endast får äga rum när det finns skäl av särskild vikt för åtgärden. Lagstiftaren måste således ha ansett att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. JO har också uttalat att en dylik åtgärd noga måste övervägas (JO 1982/83 s. 55)

Med beaktande härav måste utrymmet för att dessutom använda sig av våld för att bereda sig tillträde till personens bostad vara ytterst begränsat. Även om en sådan inbrytning skulle kunna vara till gagn för utredningen måste nyttan av densamma i de flesta fall svårligen uppväga den olägenhet och skada inbrytningen kan komma att innebära. I förevarande fall skedde inbrytningen hos en familj med fyra mindeåriga barn som låg och sov.

Enligt polismyndigheten kan inbrytningen inte anses ha stått i proportion till den olägenhet inbrytningen måste ha inneburit för C och dennes familjemedlemmar. Inte heller är felet av sådan ringa karaktär att polisinsatschefen, enligt polismyndighetens mening, kan undgå en disciplinpåföljd för beslutet att tillåta inbrytningen. På grund av den tidspress polisinsatschefen var utsatt för vid tidpunkten för beslutet samt den tid som förflutit sedan händelsen inträffade bör strängare påföljd än varning dock inte påkallad.

Utöver vad som behandlats ovan finns i utredningen uppgifter om att C:s fru, som låg och sov utan kläder vid tillslaget, ska ha nekats att klä på sig i avskildhet; i stället har hennes son fått skyla henne med ett lakan.

Vidare ska en fru till en av de gripna, tillsammans med hennes två mindeåriga döttrar, ha fått vänta i trappuppgången i ca en timme utan att erhålla någon information om anledningen till polisens agerande och en annan fru till en av de gripna ska ha nekats att hämta sin treåriga dotter som vaknat i ett annat rum. I stället ska en maskerad polis ha gått in och hämtat dottern.

Därutöver ska en polis ha riktat sitt vapen mot en tioåring som försökt komma åt en filt och sagt åt honom att sitta still medan två barn, 15 och 17 år gamla, ska ha kommenderats ned på golvet och fått ligga där medan polisen riktat sina vapen mot dem.

I dessa delar har förhör med målsägandena hållits. Ingen av dessa har vid förhör kunnat säga sig identifiera de poliser som agerat. Det saknas anledning att anta att ytterligare utredning skulle förändra bevisläget. Det saknas därmed också möjlighet att pröva agerandet i disciplinrättslig ordning eftersom en disciplinpåföljd endast kan bli aktuell på individnivå.

Vad som har framkommit i denna del föranleder dock länspolismästaren att uppdra åt den operativa chefen att senast den 31 augusti 2012 utforma tydliga riktlinjer för hur polismyndigheten ska agera i liknande situationer där mindeåriga drabbas av inbrytningar. Uppdraget ska återrapporteras till länspolismästaren.