Vad är jag och vad styr mitt handlande och tänkande?

Hej, jag vill börja med att säga att jag ber om ursäkt om detta inte är en filosofisk frågeställning, det är bara något jag tänkt på ett tag och tänkte att den kanske passade in här, flytta tråden annars tack!

Vad består världen av. Materiella ting som stenar, vatten, gaser, djur och människor. Men är kroppen bara en maskin, en tillflyktsort för något annat? Och vad är då detta andra, är det det som är "jag" eller är kroppen "jag"? Det som gör att jag kan till exempel lyfta handen är signaler från hjärnan, men vad är det som säger att jag behöver eller ens vill lyfta handen, vad är det som står bakom spakarna i "maskineriet" kallat kroppen? Är det den så kallade själen. Och om det nu är själen, är själen "jag", är det den som ser, hör, luktar, smakar och tar in intryck? Kan jag styra min själ eller har den en egen kraft, för isåfall skulle vi väll vara utlämnade att göra precis som den vill, och vill den att vi ska vara medvetna om att det finns en själ (jag väljer bara att kalla den själ, i brist på namn), om den inte ville det skulle den väl stoppa kroppen från att skriva detta nu och på så sätt sprida tankarna vidare?

Eller om vi nu säger att det är kroppen är "jag", vad är då själen. Kanske en egen "gud", som observerar vad vi gör och som kanske påverkar våra beslut, eftersom den vill ha ett så bra "hem" som möjligt, och att när den känner sig väldigt besviken på kroppen tvingar oss till handlande genom att sätta dåliga tankar i våra huvuden, som självmord, för att göra slut på sitt eget lidande så att säga.

Sorry om det blev "flummigt", jag ville bara skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt hur det funkar i den här forumsdelen, diskuterar man och säger sina egna teorier?

..tror ditt tänkande har fått en och annan galenpanna att starta det vi idag kallar religioner.

Men jag tror att själva tänkandet är en del av "mysteriet" som "själen". Men jag är inte religiös och tveksam till detta, men att det skulle vara givet som en del av livet. Att man ungefär skiftar mellan olika kroppar med ett visst antal "själar". I en cirkel, vet inte om denna "cirkel-teori" finns men så tänker jag. Att allt fungerar likt en cirkel i hela universum. Och vi är en del av universum som styr hela maskineriet. Fast vår roll är att bajsa, äta, fortplanta oss. Tråkigt ja, men vi är väl universums resultat på att få livet att fungera.

Religioner finns till för såna som dig, för att undgå såna som TS. Frågor som "Vad är jag?", "Vem är jag?" och "Varifrån kommer jag?" tas inte längre upp på grund av den "tabu" så kallad religion, som beskrivit "Gud" som en gubbe som står på moln. Men det är inte riktigt så det fungerar om man inte tror på det. Ta reda på sanningen själv, för ingen kan göra det åt dig.

Alltså att sitta och grubbla över sådana saker må vara underhållande, men det kan leda dig djupt ner i tankebanor som kan sätta sig hårt. Även om du inte ser det som att du är religiös eller nåt åt det hållet, är det ändå det du är. För detta är extensiella frågor som människan frågat sig sen vi blev till i stort sett.

Gör såhär, ta en djupdykning i mänskliga religioner.. börja med att tex se Zeitgeist och ta dig därifrån vidare till att du hittar förknippat med det. Få en riktig bild av vad som händer osv. Visst det är ball att grubbla med dude, det leder ingenstans :P

Jag har också tänkt liknande tankar. Jag kom i alla fall fram till att hjärnan lurar sig själv att tro att det finns en sorts "själ". Vi är hjärnan, vi sitter ihop av hundra miljoners celler som har fått oss att bli en människa.

Vår ända uppgift är att överleva, underhålla. Vi är en del av livets system. Där växter har sin uppgift, djur har sin, vi människor har våran. Sen att vi har en mer utvecklad hjärna än andra djur, det är vad som får oss tänka konstiga tankar om självmord, eget tänkande, egen vilja och så vidare...

Lev nuet, va en del av vår natur. Peace!

Detta är filosofi och jag grubblar mycket varje dag, i minst 5 år om detta. Att grubbla leder mig inte till vansinne.
Som med allt inom filosofi så leder knappt nåt någonstans. Det är ingen nyhet. Jag är inte religiös, för jag tror på Big Bang. Det är i så fall om man skulle definiera "universum och sanningen" som religion. Cirkel-teorin är vad jag tror och det är ingen religion. Annars har du inte läst mina inlägg inom religion/filosofi.
Jag vet vad som är bra för mig.

Det du ängar tankar åt, är ju samma som alla människor försökt definiera sedan människans ursprung.

En indelning man kan göra – bara för att skapa lite ordning – är att skilja på egna varseblivningar och inhämtade begrepp. Dels så upplever du själv dina egna varseblivningar och tolkningar och betraktar själv. Men du hämtar även in andra människors tolkningarr och varseblivningar - t.ex. när du talar om ”själen”, "världen", ”Gud”, ”jaget”, samt vad jaget består i och var det finns.

Du verkar hämta in dom, av samma anledning som du söker efter svar, söker efter visshet, trygghet: nämligen för att du tror, eller åtminstone vill, att det finns en påtaglig realitet … nånstans därute; en sanning som du ännu inte känner till, utan bara anar. Förmodligen känns det lite som konstaterandet ”Självklart finns det vatten nånstans därute. För om inte vattens fanns, skulle man ju inte uppleva törst.”. Det känns mest rimligt att det finns svar att finna, eftersom man upplever saknad av det.

Sanningen är nog, att om det fanns fasta svar på de förnimmelser du – och alla människor – upplever, så känner vi människor inte till dem. Vissa säger att vi inte kan känna till dem. Somliga säger att de är våra egna skapelser och därför inte har något svar på utsidan - bara på insidan. Vissa säger att själva undrandet är en del av den mänskliga naturen – vilket är i sig en paradox utan svar. Konstnären Picasso sa att sanningen har ingen logik, och målade ofta tavlor som inte innehöll någon logik men väldigt djupgående sanning. Andra säger, att det vi förnimmer är en liten aning av en obeskrivlig och övergripande sanning, som ligger så långt bortom våra sinnen och vårt förstånd, att vi inte kan nå- eller ens förstå det. Somliga kallar denna övergripande sanning för ”Gud”. Några få säger att folk är jävla IQ-befriade, att sånt här är bara svammel, eller att svaren är ju så självklara att det är bara idioter som inte fattar nånting.

Men ... överlag så vet vi inte, kort sagt. Poesi, filosofi, vetenskap och tro, alla har sökt samma svar, och med tiden bildat olika mönster av tolkningar, olika skolor, uppdelade i principtänkanden som ständigt revideras och förändras, springer upp eller dör ut. I långa loppet har ingen skola kunnat täcka ens en bråkdel, och ingen etablerad tolkning av livets mening har bestått.

Man kan t.o.m. säga, att förutsättningen för att du kan fråga dig dessa frågor, är att du är vid liv. Alltså frågar du dig själv varför du frågar dig själv. Det blir ett moment 22 i frågeställningen, och man kan inte få svar på den frågan genom att ställa den på det sättet.

Det du talar om, består i dig, och är ett mänskligt uttryck, en drivkraft såväl som en källa för förhoppning, livskraft, som djupa känslor och massvis av konst.