Egots död

Kanske, beror på hur medveten man är om sina tankeprocesser och hur tränat sinne man har, ett relativt medvetet sinne kan medvetet ersätta en medveten tanke med en annan tanke som är önskvärd, följden blir att man gör den tidigare tanken omedveten och således inte tänker på den.

Men absolut jag förstår ditt argument och jag håller till viss del med, tyvärr har jag ingen kapacitet att sätta mig i någon annans sinne för att se hur medveten dennes sinne är om sitt eget tänkande, jag använder mitt eget sinne och dess kapacitet som utgångspunkt.

Det är väl i sig en värderingsfråga, när det gäller mina tankeprocesser och tankar så accepterar jag inte avsaknad av kontroll, jag värderar full kontroll, medveten som undermedveten.

Vill du diskutera frågan eller bara göra påstående?

Metakognitiv insikt alltså, det är begreppet som innefattar medvetenhet om tankeprocesser. Primär kognition och sekundär kognition. Metakognition möjliggör observation av och påverkan på automatiska tankar.

Om tankar värderas som önskvärda eller Icke önskvärda är den internaliserade kritiska föräldern aktiv, mycket känslor alltså. Tecken på villkorad kärlek under barndomen. Högst sannolikt är även dessa känslor värderade.

Kontroll är motsatsen till acceptans, kontroll har en bromsande effekt på personlig utveckling. Att ej vara så accepterande som möjligt är att leva med ett ankare i det förgångna.

Skam/skuldbeläggande yttranden har ingen direkt effekt på mig Jag tänker att det är din känsla och att du kan behålla den du och hantera på något annat sätt.

Tankar är energi så tänk termodynamik och minsta motståndets lag.

Skönt att jag slipper betala för psykoanalysen, inte ofta sådant händer. Tack får man väl säga.

Personlig utveckling är för personer som anser sig vara personer och vill utvecklas, inte för någon som inte anser sig vara varken en person eller en person som vill utvecklas.

Har jag missat något? Jag hade ingen aning om att jag hade ett ansvar över vad för tolkningar du gör av mina ord, faktum är att jag hade inte ens någon aning om att något sådant går att ha.

När jag gör det så kanske jag är redo för ytterligare en analys av mina känslor, ska försöka att komma ihåg att kontakta dig då.

Egoförsvaret är extremt starkt här. 'Jag' och 'du', reaktans. Ansvar has om det tas, annars finnes blott ansvarslöshet.

Jag återkommer med nytt fräscht diskussionsunderlag när jag har läst lite Jung. Det blir skuggor, arketyper och dödsriken; jag ser fram emot det!

Det lingvistiska dilemmat i relation till frigörelse av ego är en problematik som är upplyst i tråden, alternativa ordformuleringar är av intresse, förslag?
Det kollektiva omedvetna kan jag rekommendera annars, men ska du ha diskussionsunderlag för denna tråd så bör du nog fokusera på hans jobb om "self".

Kanske uppenbarar sig själen som feminin ur en arketypisk bemärkelse för honom åtminstånde. Vi talar ju trots allt alltid här om subjektiva upplevelser, och inom den mänskliga subjektiviteten är hon/han högst existerande. Men ja annars kan jag hålla med.


Ja, man kan helt klart ifrågasätta syftet med att försöka förklara "sanningen". Kanske kan man se det lite på samma sätt som hur det verkar som att ett högre medvetande ofta resulterar i en ganska god psykologisk intuition och i vad som får folk att ticka. Jag uppfattar det jämfört med innan väldigt lätt att läsa folks känslor exempelvis, förmodligen för att ens egna tankar och känslor inte är i vägen och blockerar. Och psykologi är ju ett område där man faktiskt försöker kartlägga hjärnan, framförallt djuppsykologin då. Kanske går det att se det som att ett ännu högre medvetande då leder till en djupare intuition om kategoriserbara funktioner i hjärnan? Jag vet inte, jag spekulerar bara. Men jag kan åtminstånde identifiera tre strukturer som är högst relaterbara till ett högre medvetande; medvetande, ego och intuition. Kanske finns det fler sådana?

På tal om intuition, hur ser du på det? Intuition definierar jag inte som en tanke, utan mer av en existentiell känsla. Det är vad man kontaktar när man försöker "känna efter". Intuitionen är också det som drar en på den existentiella vägen i livet. Går man långt ifrån den förutbestämda vägen kanske det leder till först ångest och sedan depression. Rör man sig i den finns en känsla av mening. Ett fördjupat medvetande upplever inte jag principiellt förändrar intuitionen, utan gör den bara mer skarp och framträdande. Det verkar heller inte ligga i konflikt med ett högre medvetande eller något som bör elimineras. Till exempel blir det ju väldigt tydligt att empati och att ta hand om varandra ligger väldigt väl i fas med den (åtminstånde) mänskliga intuitionen; man mår bra av att själv vara snäll. Det verkar gälla för alla, men att ondskan som ändå finns på jorden beror på att egot med dess egoism/ångest/rädslor/ilska kommer i vägen och blockerar intuitionen.

På något sätt är det samtidigt intuitionen som ändå håller kvar en i ens dualistiska kropp (trots avsaknad av tankar) eftersom intuition verkar skilja sig beroende på personlighet, vart man befinner sig i livet, omkringliggande faktorer etc. Intuitionen är ibland ganska värdslig. Ska jag byta jobb/stanna på samma jobb? Eller kanske handlar ens intuition om att vilja fördjupa ens andlighet. Men ignorerar vi oss själva och därmed intuitionen och istället försöker trandencera uppåt mot "sanningen" leder det bara till en återvändsgränd. Det är så jag tolkar Siddhartas försök att sitta under en ek och svälta sig själv. På det sättet resonerar jag också med artikeln om dualism jag länkade tidigare; att så länge vi lever här på jorden är det inget dåligt att se sig själv som guds barn eller vad man ska kalla det, att medvetande är det som finns men att i manifestationen av medvetande finns ett eget ekosystem. Som en våg i ett hav har varje våg en viss karaktär men är i sig inte separerade från havet. Men det betyder inte att man måste ignorera vågens existens; tvärtom leder ju det till en minskad förståelse för havet som helhet om man ignorerar vågorna i havet.

/spyder.

Han verkar tro att han vet bättre än alla andra lärare. Och han hade kunnat uttrycka sin poäng med mycket färre ord. Dock håller jag med om en del av det han skriver. Men intuitivt känner jag att hans läror inte är för mig, och att han kanske inte är redo att vara en lärare ännu.
Om man tar Rupert Spira som exempel. Enligt Anadi skulle hans läror "inevitably leads to the denial of human life". Men det är precis tvärt om. Rupert är väldigt öppen med att han har en tantra bakgrund, de är experter på att använda sinnena till att göra de mest vardagliga situationer glädjefulla och verkligen njuta av livet. Och Rupert är inte den enda icke-dualitet-läraren som lever så. Och det är inte heller att de "justify the unguarded pursuit of desire", att njuta av livet är väldigt naturligt och behöver inte ha något med sökande att göra.

Om subjektiviteten anses vara ett kollektivt fenomen så kan det argumenteras för att själen existerar och eventuellt besitter eller symboliserar en sexuell aspekt, exempelvis kan du nog nästan fråga vem som helst på planeten om de har en uppfattning om ordet själ och de svarar nog med stor sannolikhet ja på den frågan.

Sedan brukar det komma i efterhand en tanke eller diskussion om själens objektiva realism, men absolut, håller vi oss enbart till subjektiva fenomen och bortser från objektiv realism, då är det relativt poänglöst att diskutera vad som är verkligt eller inte, då verklighets-avgörandet även det blir ett subjektivt fenomen... vilket leder till varför min subjektiva uppfattning inte resonerar så bra med hans; jag anser att det 'subjektiva rummet' eller 'sinnesrummet' inklusive dess fenomen som uppenbarar sig i, är ett subjekt av dess egna skapelse, inte bara fenomenen i rummet utan även rummet i sig, dock har rummet även en påtaglig aspekt av påverkan från andra subjektiva uppfattningar. Detta kan man lätt observera genom religion exempelvis, där subjektiva uppfattningar har spridit sig som en löpeld genom människors sinnen i tusentals år.

Problemet ligger dock egentligen inte i uttryckandet av subjektiva uppfattningar, problemet ligger i när subjektiva uppfattningar uttrycks som antingen subjektiva kollektiva sanningar eller objektiva sanningar... speciellt om det uttrycks som båda. Ett tydligt exempel är de klassiska tro-systemen, tänker mest i detta fall på de abrahamitiska, systemen är formade på det sättet att subjektet (sinnet, människan) som är en tjänare av systemet inte ser dess subjektiva inramning och uttrycker sin subjektiva uppfattning om systemet som en "sanning" (både subjektiv och objektiv) som appliceras på alla subjekt.

För att illustrera; om jag skulle säga till dig att mitt sätt att se på saker är rätt för att jag anser att det är så... eller om jag säger att mitt sätt att se på saker är sant och ditt är falskt...då skapar vi ett problem, du skulle nog få uppfattningen att jag träder in i ditt subjektiva rum och försöker ändra vad som finns där utan din tillåtelse...däremot har man har en ärlig relation till vad en subjektiv uppfattning definieras som och uttrycker det så, så blir det inget problem. Om vi båda respekterar våra subjektiva uppfattningar och inte ifrågasätter dess respektive objektiva realitet, då kan vi dela våra uppfattningar med varandra och kanske till och med kan utveckla varandras på ett fredligt och harmoniskt vis.

Hade Anadi skrivit meningar som "My soul" istället för "Our soul", så hade jag kanske inte gjort ett avståndstagande.
Ja här är jag nog av samma uppfattning, ett sinne relativt o-ockuperat av tankar (eller bredare/högre/skarpare medvetenhet) får tillgänglighet att se, använda och potentiellt utveckla andra neurologiska strukturella egenskaper som de du nämner. En egenskap som skulle kunna adderas utöver de som du nämnde är visuellt skapande eller fantasi.

Är nog ingen slump att barn generellt har en väldigt bra fantasi, barns sinnen är inte ockuperade med tänkande och rationellt konceptualiserande, de använder inte heller realism i den utsträckningen som en vuxen människa gör. Denna egenskap är dock inget som går förlorat med åren, egenskapen blir dock otränad och oskarp p.g.a att den används i mindre uträckning då tankarna tar till större del nästan all plats i sinnet.


Dessvärre har jag utforskat intuitionen och dess egenskaper i mindre grad, av det lilla jag har utforskat uppfattar jag dock den illustrera instinktiva egenskaper, egenskaper som härrör sig från en mer kroppslig källa, alltså utanför hjärnans medvetna sfär, typ som som en känsla som du nämner, kanske skulle kunna beskrivas med ordet "magkänsla". Kanske är det kroppen sätt att kommunicera med hjärnan?

Intressant. Min instinkt är min hittills samlade erfarenhet, den är även kopplad till vissa kemiska reaktioner i kroppen, "aj den där spisplattan var lite för varm att luta handen mot" leder till ett massivt adrenalinpåslag för att skapa starka mönster så att min instinkt nästa gång får mig att placera handen på diskbänken istället för en varm spis.
Nackdelen med min instinkt är att den är inte helt 100% pålitlig, jag kan ha erfarenheter som instinkten backar från pga falska mönster skapade när jag hade en kris kanske, blev misshandlad, upplevde krig eller annat trauma, en knepig barndom med villkorad kärlek, eller ännu värre.

Min instinkt då var säkert inte falsk alls, utan ledde mig rätt när jag skapade strategier för att överleva så skadefritt det nu gick. Men tar jag med dessa mönster och strategier i mitt liv idag kan min instinkt vara starkt begränsande då den reagerar på "gamla spöken" eller vad vi nu kallar det.
Psykolog, eller en starkt självreflekterande hjärna insiktfull nog att få min instinkt börja hitta rätt kompasskurs igen kan vara alternativa vägar. Min instinkt är m.a.o programmerbar.

Min intuition är ett helt annat väsen, den har varken förflutet eller framtid, den lever exakt här och nu och kanske just därför så svårdefinierad. Att börja lyssna mer på min egen intuition har alltid lett mig rätt och man kan säga att börja lyssna mer på intuitionen är som att komma hem till något man egentligen aldrig lämnat, kanske bara varit bortkopplad från medan andra processer pågick.
Så ja, du har sannolikt rätt i att det kan vara kroppens sätt att kommunicera med hjärnan, men jag skulle vilja korrigera det till kroppens sätt att kommunicera med både kroppen och hjärnan, sinnet och själen, hur vi nu definierar dom.

.

Det var flertalet polysyllabla ord vars innebörd jag upplever som ganska tom. Frågor är en utmärkt drivkraft för att inhämta kunskap. Utomordentlig metod om man ställer relevanta frågor, nu är det ju inte avsikten med att vara ifrågasättande om det görs i syfte att influera/manipulera. Lingvistik? Symbolisk interaktionism vore mer rimligt att diskutera, även diskursiva formationer. I det stora hela kan vi nöja oss med termodynamik och minsta motståndets lag.

Jag var alltså sarkastisk om det inte framgick med önskvärd tydlighet. Av intresse för diskussionen är till största del metakognition. Det är bevisligen hög insikt som eftersöks.

Intressant ämne, metakognition, var tvungen att googla det. För mig leder konceptet till en paradox. För om man försöker kontrollera vilken ens nästa tanke ska vara, så är det helt omöjligt. För man kanske bestämmer att nästa tanke ska vara 'bil', och så tänker man det. Men hur kom man på just ordet 'bil'? Ordet bara dök upp automatiskt, så var är kontrollen?
Jag försöker tänka på metakognition som de som studerar och forskar i ämnet, men det går inte, allt jag ser är en paradox Visst,, jag kan utföra ett metaminne-experiment på mig själv, men även det sker automatisk utan någon riktig kontroll. Jag antar att forskarna inte är medvetna om detta, för det påverkar egentligen inte forskningen eller ämnet, endast hur man ser på ämnet i stort.

Kan förenkla formuleringen en aning kanske, du påpekade mitt egos försvar i relation till de ordval jag valde att använda mig utav:
Jag frågar bara; om du var jag, vad hade du valt för ord att ersätta 'Jag' och 'du' med?
Behöver klargöra vad din uppfattning är i denna ämnesdiskussion innan, applicerar du fysiska lagar som termodynamik i ett formlöst subjektivt rum där det går att flyga med vingar gjorda av kartong, dansa på regnbågar och rida på enhörningar? Det är nämligen i detta rum mina tankar tar plats och de är inte bundna av termodynamiska regler om jag inte realiserar dessa regler. Men jag kanske kan underhålla tanken för diskussionens skull.

En fråga skulle kunna lyda: Varför styr termodynamiska lagar ett rum som konstrueras imaginärt?
Det framgick med tydlighet, jag ville bara hedra ditt sätt att kommunicera genom att kommunicera på samma sätt, sarkastiskt.