Självutnämnd proffsfilosof

Jag anser mig kunna svara på alla(tror jag) filosofiska frågor, då jag jag har begåvats med förmågan att "förstå hur saker och ting fungerar". Man kan ha ett högt iq, men man behöver också ha det där som man inte kan konkretisera, som avgör om en människa kan dra sunda slutsatser.

Svaren kommer nog alltid vara rätt, fast ibland kommer det vara svårt att förklara varför, för antingen "hajar" man det, eller inte, men jag ska ändå göra mitt bästa att utveckla tankegången.

Det bör vara frågor av karaktär där jag inte behöver ha kunskap om ämnet, utan kan komma fram till svaret genom att tänka, samtidigt som det bör vara frågor där det måste endast finnas ett rätt svar. Tråden skall få dö/låsas tills jag blir levererad en filosofisk fråga, som jag inte kan svara på, eller där jag blir motbevisad.

Frågorna bör dock inte vara allt för komplexa till sin karaktär, då mitt iq endast är runt 130. Så det är exempelvis för mig omöjligt att svara på varför tiden kröker, dels för att jag inte har läst på om det, dels för att jag själv inser att mitt intellekt tyvärr brister för att kunna greppa det, eller det är min spontana uppfattning.

Jag kan ju ha helt fel i min förmåga att tänka, men då får ni minimera mig.

Bara att börja fråga.

Här är exempelvis några frågor, som jag anser att det är så, när jag använder mitt sunda förnuft

Är världen oändlig? (jag kommer redovisa två teorier, ett där massa inte kan uppstå från ingenting, och där massa kan uppstå från något, (det senare, vilket jag postar i ett nytt inlägg är mest troligt, och låter överlag mycket mer sunt, men jag redovisar första nu)

Rummet är oändligt. Men inte massan. Här går jag på känsla. Det är mer troligt att det är oändligt än att det tar stopp. Massa kan inte vara oändligt, utan är ändligt. Så då har vi universum i det oändliga tomrummet. Om det finns ett universum, som då upptar en oändligt liten andel av tomrummet, dvs 0.00000......, så finns det förmodligen fler universum i det oändliga tomrummet. För om det kan uppstå på en plats i tomrummet, så finns det med stor sannolikhet på andra platser,då tomrummet är oändligt. Men det finns inte med 100% sannolikhet andra universum, då massan är ändlig. Hade den varit oändlig, hade det funnits oändligt många universum.

Samtidigt kan man inte sluta sig till att det kanske bara finns ett universum, då all massa redan hamnar på ett ställe.

Tiden är oändlig bakåt, och kommer fortskrida oändligt långt in i framtiden.

Hur uppstod massa från första början?

Massa/energi har aldrig uppstått. Utan alltid funnits, och eftersom tiden är oändligt långt bak i tiden, så har massan funnits oändligt länge.

Men hur kan något alltid ha funnits? Detta måste vi då ställa mot frågan: kan det från ingenting skapas mer massa/energi? Enligt vad vi vet om naturlagarna, så kan det inte, och vi får då förhålla oss till att massa alltid funnits,vilket är en tanke jag inte riktigt kan greppa,men så är det och så säger mitt sunda förnuft jag ställer saker mot varandra.


Detta är enligt mig de mest sunda slutsatserna utifrån det knapphänta jag vet om vetenskap. Sen säger ju mitt sunda förnuft, att vi vet ju inte mycket om vad antimateria är.

Sen har jag väl läst att det i tomrum, kan skapas energi, som varar i någon millisekund, men som försvinner. Så här brister ju teorin att massan är konstant, utan är alltså i realiteten föränderlig,pga nämnda fenomen. Så jag tror, att dylika naturfenom, är svaret, och om jag får utveckla tankegången, så har massan alltså aldrig funnits för alltid, utan uppstått. Detta är det mest troliga. Tiden är dock oändlig bakåt.


Och om massa kan uppstå, men inte förstöras.. så är massan konstant växande. Men här kommer en funderare:


Om tiden är oändligt långt bakåt(måste det vara), så måste det ju då finnas oändligt mycket massa eftersom massan är konstant växande.Finns det oändligt mycket massa, så finns det oändligt många mer universum, i det oändliga tomrummet. Jag tror detta är svaret, och svaret på hur liten jorden och vårt universum är i det oändliga tomrummet.

Har människan en själ?

Nej. Folk förknippar medvetandet med en själ. Men medvetandet, dvs det som vi uppfattar jaget, är till följd av den komplexa hjärnan.

Vi har ett medvet och ett undermedvetet

Medvetna: är medveten om alla sinnen, och kan tänka. För att vara medveten om alla sinnen, så går dessa signaler till medvetandet. Säg att medvetandet är en kontrollpunkt. Denna kontrollpunkt har även koppling till logiskt tänkande och andra färdigheter, så att vi kan föra tankegångar utifrån alla signaler från sinnena.

Sen har vi det omedvetna= dessa signaler går onekligen inte till medvetandet. Man kan här då tänka att medvetandet inte kan hålla för mycket fokus på en gång. Säg att det är någon som gömmer sig i ett hörn. ditt undermedvetna hör en svag pustande, en svag lukt. Du känner då att det är något som inte stämmer, och blir då nervös om att det står där borta.

Dvs, detta exempel, går i pereferin förbi medvetandet. Så det finns olika grader, de vi knappt märker, men som svagt går förbi medvetandet ändå, sen har vi sånt som helt fördunkelt i det omedvetna och inte passerar det medvetna. Man kan alltså tala om olika grader av medvetande. Saker kan också finnas i medvetandet, men som gå tillbaka till det omedvetna. Alltså är fokus, dvs medvetandet kan inte hålla för mycket fokus på saker på en och samma gång, utan måste priotera.


Ju otydligare signalerna är, desto mer fördunkelt blir det. Säg att du haft en dålig uppväxt. Du har därför en dålig självkänsla. Detta är ju dock i det omedvetna, och är väldigt fördunkelt där. Så det är extremt otydliga signaler, som medvetandet inte kan bearbeta.


Man kan säga att alla signaler får en chans att gå via medvetandet, men medvetandet har fokus på det viktigaste, dvs de fem sinnena, allt annat får mindre prio. Vilket ur överlevnadssynpunkt låter sunt.

Kanske inte riktigt svar på frågan men jag ska försöka göra det : Medvetandet är som en del i hjärnan, där alla signaler, och det logiska/abstrakta tänkandet, förs till en enhet, och det blir jaget. Så är det Hur vet jag???

Djur har bristande abstrakt tänkande och logisk förmåga. Desta dummare de är, så reagerar de bara på signaler och blir mer instinktiva. Härifrån kan vi utröna att signalerna har koppling till logiskt tänkande. Det sker i realtid och det blir enhetligt, och detta skapar medvetandet och jaget.

Men för att allt ska ske i realtid, krävs det att allt som vi uppfattar, dvs synapserna(eller vad det nu är), har "någon sak" som direkt tar det till medvetande. ...Dvs de behöver inte skickas till en kontrollpunkt som är medvetandet, för då blir det fördröjning, och då sker det inte i realtid. Och enligt senaste forskning, så är det som jag sa. Jag tror det var dna eller synapserna som har någon massa, som man tror är medvetandet, dvs att medvetandet finns över flera områden i hjärnan.

Hallå tycker du inte detta är lite väl mycket "Rövpilleri"

Ok här är en filosofisk froga!

Vad betyder "Rövpilleri" i mitt påstående.

Först och främst så är det ingen filosofisk fråga. Men jag kan svara på frågan ändå, för att jag vill vara snäll och trevlig och jag tror du syftar på att det är lite väl högtravande slash självcentrerande att starta en sån tråd som jag gjort. Jo det må vara det, men också en kul grej tycker jag.

Skulle vilja ha en filosofisk tanke på varför människor är olika i sinnet, t.ex du har ~130 IQ, jag har förvisso 129, men säg folk som har 75. Varför har dom 75? Dom har en begränsad förmåga, men varför?

Lycka till.

Mvh.

DARWINISM?

Vad har darwinism med detta att göra? Mitt släkte har lägre IQ än mig själv, därför kan inte det sociala samspelet under uppväxten spela roll heller. Vill ha ett filosofiskt svar, inte en oneliner från nån som inte har någon koll alls.

Mvh.

*Edit* Alla utom min styvmor ligger på medel. Hon har vart med i bilden sen jag var 1år och hon har 132.

Att folk har olika förutsättningar är genetiskt betingat, och det går teoretiskt att lokalisera vart i dna som fastställer mängden iq, även om vi ännu idag inte kan det. Men vi har exempelvis kunnat lokalisera vart i dna som fastställer vissa egenskaper, tex vilka som har anlag för sjukdomar, eller viss ögonfärg.

Att spektrumet sen är så brett från 75 och till ofantligt höga nivåer såsom 200 i iq, snarare än ett mycket snävare intervall beror på genetisk variation. Det är som att avla fram starka hundar. När två idioter parar sig är sannolikheten större att barnet också är idiot, och kanske mer idiot. För att evoltionen ens ska finnas, så måste det också finnas ett slumpmoment/mutationer så barnet blir kanske inte snittet av föräldrarna,utan kanske högre eller mindre än föräldrarnas snitt.

Men det argumentet håller ju inte!
Jag har alltid vart "smart", vilket gett mig problem i skolan, då jag inte behövt koncentrera mig på lärarna och vad dom säger, utan hänger med iallafall. Har vart på flertalet undersökningar för ADHD, Asperger osv. Men det enda som funkat var ett IQ-test, som visade på att jag var "begåvad" eller nått skit.
Kan tillägga att jag även har en bra empatisk förmåga, så varför dom skickade mig på en Aspberger utredning verkar bara skumt i min mening.

Men darwinism kanske funkar ändå, att jag är någon form av missbildning i generna som gjorde mig smartare vid födseln. Då min pappa har något över medel IQ vad jag vet, och min mor har en hög empatisk förmåga men inte så jävla hög IQ. Kan tillägga att mina 4 syskon inte besitter samma intellekt som mig.

Filosofera mera.

*edit* gett mig problem för att lärarna trott att jag vart efterbliven som suttit och kollat ut igenom fönstret, inte behöva skriva stödord eller liknande.

Att din IQ avviker från familjen beror helt och hållet på något av dessa

1Mutation
2 Arv från gammalt släktled.

Du får tänka, att visst, är dina föräldrar idioter, så är det kanske 90% chans att du är idiot också. 8% chans att du är medelsmart, och 2% att du är över medel.

Nu är jag inte helt hemma på detta ämne, men bara en tanke om hur det kan förhålla sig rent statistiskt när din iq muteras fram.