Funderingar om livet och universum

Det är fullt möjligt att få veta hur det känns att uppleva utan hjärnan som ständig tolk.Du behöver alltså inte vara nära döden för att få insikt, en medveten upplevelse i dina övriga kroppar går att träna sig till om man har viljan till det.

Den här tråden är en bra start:https://www.flashback.org/t369161

Okej.

Du la ju inte fram ett enda rationellt argument för "själsteorin", är väl det jag kan säga. Resten kan nog du lista ut själv.

Går nog tillbaka på exakt vad man menar med "självmedvetandet". Jag vill kategorisera medvetandet som strömmen av intryck, känslor och tankar, och eftersom dessa i hög grad påverkas av t.ex. alkohol, tycker jag att medvetandet påverkas av alkohol. Dessutom, om diverse substanser intas i för stora mängder blir man ju medvetslös, och förlorar självmedvetandet, ett klart tecken på att det visst kan påverkas av fysiska saker. Ett hårt slag i huvudet lär också fungera, har jag hört. Att vi är självmedvetna betyder sedan bara att våra tankar/intryck/känslor ibland handlar om idéen om ett "jag", som vi kopplar till vår kropp (eller kanske till idéen om en själ, om du så vill).

Om du med självmedvetande menar något annat än summan av alla känslor, intryck, tankar med mera, vad menar du i så fall?

På punkten om känslighet för små förändringar är det faktiskt så att när man programmerar s.k. artificiella neurala nätverk, som på ett simpelt sätt efterliknar vår hjärnstruktur och kan användas för diverse typer av mönsterigenkänning mm., så visar det sig att de är väldigt stabila vid små förändringar och kan motverka förändringen så att de hittar tillbaka till ursprungsläget. Detta tyder på att, till skillnad från vanliga datorer/maskiner, är hjärnan relativt okänslig för mindre förändringar och kan återvända till något grundläge efter att ha blivit störd.

en rolig grej ang. det är ju att väldigt många som är ointresserade och/eller dumma tror att vi har en själ och tror på gud. jag säger verkligen inte att det bara är dumma som tror på gud dock men ta en titt på södra usa så fattar du vad jag menar:P.

Ibland har man ju korta stunder, kanske bara några sekunder, då man känner enorm glädje, hopp och mening, t.ex när man hör någon jävligt bra låt som man gillar. Är meningen med allting att uppnå ett stadium där man känner så konstant? Vad är isåfall meningen med att känna så? Varför ska vi känna kärlek till varandra och allting egentligen? Finns det någon mening med det förutom att det "känns bra"?

Fortfarande lika innehållslöst. Jag tänker inte ens försöka lista ut vad du menar då du själv är för lat för skriva en förklaring på vad som är falskt, påhittad och orationellt? Väldigt tråkig attityd att skriva det utan ens skriva en förklaring, det bjuder inte direkt in till diskussion.


Jag tror jag förstår vad du menar, men då har du och jag inte samma syn på vad självmedvetandet är.

Självmedvetandet är det som uppfattar och till viss mån även skapar, tankarna, känslorna o.s.v. Så du förblir därmed du oavsett om du är glad, ledsen, kåt, arg, sur, irriterad, förtvivlad, trött, pigg, etc etc.

Man brukar ju säga att självmedvetandet är att vara medveten om att vara medveten, men jag tycker inte det ger ett rättvis beskrivning av du som individ. För varför skulle just du sitta där och uppfatta alla dessa känslor och tankar o.s.v? Du pratar lite som du inte har den där unika-känslan? Som var fan kom jag ifrån?

Hur kan man veta att man verkligen blir av med självmedvetandet då man inte kommer ihåg något? Du drömmer ju varje natt oavsett om du kommer ihåg det eller inte, och när du drömmer så är du medveten.


Maskiner kan också hitta tillbaka till ursprungsläget (det artificiella neurala nätverket är väl en maskin? Är dock inte vidare insatt i såkallade artificiella neurala nätverk), det är inte riktigt det det handlar om, utan även under dessa störningar förblir ju du du av vad vi vet. Å även vid stora förändringar så förblir ju du du. Poängen är mest att då allt annat i hjärnan och kroppen förändras väldigt lätt och snabbt så är det lustigt att det som gör oss unika går i princip inte att förändra.

Jag är ingen kemist men har du en väldigt avancerad kemisk blandning så är den väl känslig för små som stora förändringar.

Är det bara jag som "pratar högt" inombords när jag tänker? Eller gör ni också det? Om vi benämner denna röst som kognition så kan man säga att djur egentligen är befriade från kognition. De talar ju inget språk, men de gör möjligtvis läten som kan betyda olika saker. Kan de då tänka som oss trots att de inte har språket? - Nej, jag tror inte det i alla fall. Det verkar ytterst ologiskt eftersom tanke kräver språk. Right?

Detta leder mig in i nästa tankegång: Har du någonsin sett en deprimerad kaja? Eller en självmordsbenägen häst? Eller en hund som filosoferar över livets mening? Jag har i alla fall aldrig lyckats göra den observationen. Och min poäng är att djur förefaller vara befriade från tankeverksamhetens eller snarare kognitionens bojor. De är fria utan att veta hur det är att vara fängslade. Så på ett vis upplever de kanske inte sötman av tankefrihet som vi människor kan göra om vi bara struntar i att tänka (vilket är utopi). Djur tänker alltså inte - de bara existerar. Och detta är lyx i min värld! Varför? Läs nedan:

Problemet är att det inte går att sluta tänka! Jag kan inte sluta filosofera eller resonera. Inte för att jag är beroende av kognitionen som om det vore en drog. Utan snarare för att kognitionen är en parasit och jag är värddjuret. All tankeprocess och filosofi har nu tagit över mig och jag kan inte sluta. Kognitionen går på autopilot.

Någon mer som tänkt i samma banor? Vad tror ni om tanken att djur är mer fria än människor för att de inte kan tänka? Tror ni att de kan tänka förresten?

Har tankeprocessen tagit över era liv som det gjort med mitt? Eller kan ni välja "nu ska jag minsann filosofera" och endast hålla tankarna begränsade till dessa tider? För mig är detta nämligen ett tantaluskval.

Förstår en kines vad han tänker? Du kan ju veta precis vad du menar men hittar inte orden som gör tanken rättvis, det är inte orden som skapar tanken utan du försöker beskriva tanken med orden, tanken har du oavsett. Orden begränsar oss på sätt och vis.

En zebra som ser ett lejon tänker förmodligen inte på ordet lejon, men de registrerar faran lika mkt för det.

En människa som inte kan något "språk" i denna bemärkelse tänker inte han/hon?

Jag är ganska så övertygad om att djur kan tänka, sen vad de tänker är ju ganska så svårt å säga.

Väldigt intressant Henrik. Det var en överdrift från min sida att dra likhetstecken mellan tanke och språk. Det står jag för. Men språk gör, i alla fall i min värld, att man kan tänka i mer komplexa och avancerade banor! Och det är väl där som skon också klämmer - ett avancerat tänkande kan skapa smarta lösningar, men det kan även ta livet av individen likt en parasit som urlakar sitt värddjur. Att nå konklusionen: "Livet/universum saknar mening!" är ett exempel bland flera där avancerade tankebanor fungerar mer som förbannelse än välsignelse för människan.

Frågan man kan ställa sig är om antagandet ens är korrekt? Saknar livet verkligen mening? Inom NLP (Neuro Lingvistisk Programmering) används metaforen: "Kartan är inte terrängen!" flitigt. Rent konkret betyder det att vårt sätt att se på omvärlden inte är detsamma som den faktiska omvärlden. Mitt direkta fundering utifrån denna metafor är ifall grundantagandet: "Livet/universum saknar mening!" korrelerar med terrängen mer än "Meningen med livet/universum är X,Y,Z osv.."? - Jag antar att jag är ute efter att hitta en karta som beskriver terrängen bäst och sedan orientera mig samt leva utifrån den. Kalla mig besserwisser eller naiv, men jag lever hellre närmare den objektiva verkligheten än i en subjektiv tolkning av den.

Jag förstår vad du menar också, tror jag. Existensen av något separat, som upplever allt, ett "självmedvetande" eller "själ" är en svår fråga. Jag påstår inte egentligen ha ett bra svar, men jag tycker inte att det behövs alls. Upplevelser (dit jag nu räknar känslor, tankar, sinnesintryck osv.) existerar enbart då det blir upplevda, vilket då, rent språkligt, verkar medföra existensen av något som upplever dem. Men man kan lika gärna säga att upplevelserna har en egen existens. Det som upplever dem blir då reducerat till en idé, vars existens inte är logiskt nödvändig. Upplevelsen av att man har ett "jag" är bara en upplevelse bland andra.

Ett av mina problem med resonemangen om en evig själ eller ett evigt självmedvetande, är att det är svårt att definiera vad man menar, och vilken effekten av en sådan skulle ha. Dessutom är påståendet att det är evigt och oföränderligt inte självklart. Jag anser inte mig vara samma person idag som för säg 10 år sedan. Jag har heller inte några exakta minnen av hur min "självmedvetenhet" upplevdes för 10 år sedan (är dessutom inte helt säker på vad du avser med den termen), så jag kan heller inte säga att denna är oförändrad.


Ett artificiellt neuralt nätverk, ANN, består av ett antal simpla neuroner sammankopplade i ett nätverk. Detta kan sedan tränas till att uppföra en eller ett par specifika uppgifter, dvs. man hittar ett visst mönster av hur neuronerna är hopkopplade så att nätverket kan lösa sina uppgifter (vilket ofta är att känna igen mönster). Det jag menar med stabilitet är att om man förändrar mönstret lite, på ett slumpvis sätt (dvs. ändrar på ett par kopplingar), kommer nätverket fortsätta fungera (kanske lite sämre, dock). Detta stämmer inte för vanliga maskiner, de brukar inte fortsätta funka om man slumpvis kopplar om ett par sladdar, eller flyttar lite kugghjul at random. För stora förändringar förstör ju dock det neurala nätverket, men de är förvånansvärt stabila. Jag har liten erfarenhet av ämnet, har skrivit ett enkelt neuralt nätverk för simpel mönsterigenkänning.