Psykofarmaka = droger?

Jag skulle vilja ha lite åsikter om psykofarmaka. För mig är psykisk medicinering ingen lösning av psykiska problem då jag hävdar att man skapar ett beroende vilket innebär nya problem.
Självklart finns det enskilda fall där det gått så långt att det inte finns någon annan lösning.

Hur ställer ni er som använder medicinering till just psykiska problem till detta? Har det hjälpt er? Har det skapat ett beroende? Är ni rädda för att sluta med medicinen? Kommer ni att behöva den för resten av era liv?

Omg känner igen mig som fan din frågeställning är identisk min egen.

Många av dessa piller ger inte bättre resultat än placebo...

Vilken typ utav psykofarmaka är det du talar om? Vill även se en källa, är intresserad av att läsa mer om detta.

Skapa beroende eller rädda ett liv?
Är man så nere att man inte vill leva eller om man vill ta livet av sig så är det en bra idé att medicinera, om man inte fungerar normalt i vardagen och inte har tid att lösa problemen med terapi så hjälper mediciner, om man klarar sig utan mediciner så gör man, annars är det ett finfint alternativ. Jag tycker att man ska prova innan man bestämmer sig för vad man ska göra.

Man kan prata om alla hemska bieffekter och stirra sig blind på dom eller så väljer man att se de positiva effekterna, det är ditt val.

För mig har de jag använder nu näst intill bara "bra" effekter, men många jag fick prova innan jag kom fram till dessa har inte hjälpt eller haft för stora biverkningar.
Dock tycker jag inte man kan dra alla preparat över samma kam, olika verkningsmekanismer som ger olika resultat.

Som jag skrev, självklart finns det enskilda fall där personen är så pass nere att medicinering måste ges. I sådana fall där man inte har "tid" att lösa problemet tror jag heller inte problemet är så stort och därför indirekt livsfarligt att börja med tabletter. Jag tror iofs att vi kan utesluta personer som inte har tid med att lösa psykiska problem då de personer som verkligen lider av dem gör vad som helst för att bli av med dem.


Du anser inte att du är beroende av något preparat? Tror du att det skulle bli problem att sluta med det du använder? Är du rädd för att behöva trappa upp dosen med tiden?

Att börja på psykofarmaka kan även vara en bra idé för att hamna på en "bra" nivå som gör det lättare att ta i tu med vad det nu är för problem med terapi och liknande.

En psykolog kan inte lösa själsligt lidande.

Just. Det är ju inte underverksmedel, utan en hjälp, såsom samtal och ändrade livssituationer.
Yngre tror nog det är bara blaj, äldre ger dem en chans..

Medicinerna har för mig behövts i akut fas, men däremot har jag fått ta dem längre än man bör.

Det har lett till beroende av benso, och jag är nu abstinens som sjutton för jag börjar trappa ur dem.

På psyket är de väldigt piller-fixerade. Funkar inte ett piller på relativt kort tid, sätter de bara in en medicin till och ytterligare en till.

Själv har jag som mest haft sju stycken mediciner, varav tre är beroendeframkallande och jag har blivit beroende av dem. Håller på att sätta ut benso som xanor, stesolid och iktorivil.

Har djup depression och stark ångest som diagnos, så antidepp-medicinen får jag nog ta ett tag till.

Men vafan jag blir ledsen bara jag läser sånt där! Xanor, Stesolid är ju drogklassat och riktigt jävla farligt. Det skapar bara ännu mer olycka

När man mår psykiskt dåligt så är det ofta något som tynger än. En tablett kan hjälpa för stunden men frågan är ju om tabletten verkligen löser grundproblemet? Jag tror inte det. Jag tror att man bara kan bli "verkligt" frisk på ett sätt och det är att handskas med problemet precis som man är.

Jag har själv mått VÄLDGIT psykiskt dåligt under en längre tid och ständigt vägrat psykofarmaka just för att jag vet att jag har så lätt för att bli beroende av saker. Jag har alltså bara fått terapi och det har hjälpt mig så jäävla mycket och jag hoppas att det kommer att hjälpa mig ännu mer.