Citat:
Ursprungligen postat av Slangen88
Usch, ja klart man får panik när anfallet kommer. Det känns nytt hela tiden. Jag skulle skarpt rådfråga flickvännen om medicin ganska snabbt och få slut på den oron man har varje natt. Har hon pratat om någon medicinering tidigare?
Hon har pratat både gott och ont om medicinering, hon har även pratat med mamma min om det, eftersom hon äter det. Och det är väl som sagt både på gott och ont.
På tester hon gjort på sjukhuset visar att hon är känslig mot starka och även blinkande lampor, vilket jag aldrig sett något tecken på. Vad som är mest skrämmande är när hon vaknar upp och ska göra nått hastigt, precis när hon vaknar. Tex tar en tupplur före middagen och kliver upp direkt och ska gå till bordet, då blir det mycket ryckningar, hon kan hålla i ett glas vid bordet och rätt vad det är så rycker hon till och glaset flyger all världens väg.
Detta var också fallet inatt, vi passar nämnligen hennes systers dotter eftersom mamman till barnet är ute och roar sig med bekanta. Hon låg och sov vid 1-halv 2 tiden och vaknade upp utav av att ungen tjöt, varav hon direkt skulle upp och trösta lillen som bara är 6 månader. Märkte direkt av att hon började rycka, och som vanligt blir jag vettskrämd och ber henne lägga sig ner medans jag tar med ungen till köket för att dra ihop lite välling. När jag kommer tillbaka så ligger hon på golvet brevid sängen i full färd med ett anfall. Jag blir ju näst intill hysterisk och lägger ifrån mig lilltjejen och försöker få liv i hon.
Det är riktigt hemskt att se nån man gillar vara i en position och man vet att man kan göra absolut nada. Hon blödde ganska bra från munnen då hon bet sig i tungan ganska rejält. När hon sen börjar sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten så kollar hon på mig med verkligen uppspända ögon och blir rädd, som om hon inte kände igen mig och undrade vad det var frågan om. Vilket var det absolut läskigaste, vet inte varför jag tyckte den biten var värst, men att hon inte kände igen mig och att ögona såg så konstigt förvirrade ut.
Nu är hon dock i sängen och sover och jag vågar inte sluta ögonen! För börjar ungen skrika igen så vaknar inte jag och då ska hon, envis som hon är, upp och försöka trösta henne. Kan bli en lång natt