Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Vi hadde inte så mycket tid och allt kanske inte ska ut här och nu.

Nej.

Det du har att säga om dina upplevelser framstår, och det säger jag inte respektlöst utan hur jag ser på saken rent intellektuellt, som ett illa ihopsytt lapptäcke av vad andra vittnen sagt sig upplevt. Jag är inte expert på förhörspsykologi men utifrån bara litegranna common sense känns det inte trovärdigt. I rest my case gällande det här spåret. Önskar dig lycka till med din mission om att avslöja sanningen om mordgåtan.

Till skilnad från dig så vet jag vad jag var med om och behöver inte spekulera i vad som hände och vem gjorde vad. Hur det planerades innan och vad som hände senare. Vika som betalade för det mm Men nu får ni fortsätta ert meningslösa bablande.

Vad tror ni om C-G Östling och Anti Avsan?

Att vittnet Anki hör dom prata finska via walkie-talkie? Var ”militärövningen” en täckmantel som ledde till mordet?

Militärövning vet jag inte....men övning för filminspelning redigerad av Håkan eriksson tidigare vän med Lasse Lundberg som ägde Movie Makers....sen har Håkan tagit bort på sin facebook att han jobbat på movie makers och Kina teatern där han hämtade teater blodet. Mm mm

Ett långt inlägg följer i två bitar. Det handlar om Jallais påstådda spionring på FRA som ska ha löpt parallellt med Wennerström-affären och kanske även inbegripit dennes spioneri. Wennerström-affären i sin tur kunde då utgöra förlängningen bakåt av den serie affärer – avpolletteringen av P-G Vinge (1970), IB-affären (1973), Sjukhusspionaffären (1975), Geijer-affären (1976-77) och Bergling-affären (1978-79) – som utgör den utdragna upptakten till Palmemordet. De här affärerna och härvorna går ju slag i slag och överlappar rentav. Alla har de beröringspunkter med Palmemordet, inte minst genom personsamband, men en del av dem är onekligen mer betydelsefulla än andra.

Tidigare har jag liksom dragit ett streck vid P-G Vinge, men när Bartram nu förde Wennerström-affären på tal så ville jag i alla fall göra en preliminär trevare bakåt ända till 1960-talets början och rentav in på 1950-talet för Wennerström höll ju på i bra många år. Även om det kan verka långsökt så för detta långa perspektiv ändå med sig fördelen att vi på så vis kan täppa igen – eller i alla fall nästan täppa igen – det där avsevärda hålet som funnits i tidslinjen mellan Olof Palmes egen tid i underrättelsetjänsten och det ovannämnda pärlbandet av skandaler och affärer som alla på ett eller annat sätt berör Olof Palme och som leder fram till Palmemordet. Om man så vill kan man se Palmemordet som "kronan på verket" eller slutprodukten av hela denna långa serie av affärer. Det är nu inget påstående utan ett mer en narrativfråga, om att sätta in mordet i sitt rätta sammanhang och i rätt perspektiv.

Så långt "förordet" till det här uppföljningsinlägget. Här kommer biffen:

Jag ville följa upp på det här med "Gunnar Andersson" och den av Anders Jallai påstådda "spionringen på FRA". Den förvirring som rådde inledningsvis när du förde "Gunnar Andersson" på tal beror på att jag då inte hade läst Jallais artikel (som du då heller inte nämnde). När du sedan nämnde artikeln så trillade polletten ner, för då såg jag ju att "Gunnar Andersson" är ett av Jallai fingerat namn för "Mr X" i Wennerström-affären. Honom hade jag naturligtvis hört talas om, men aldrig om någon Gunnar Andersson. Och i och med att jag inte är så jättepåläst om Wennerström-affären så tänkte jag först att jag hade missat något där. Men det hade jag alltså inte, annat än att Jallai tagit sig för att döpa om "Mr X" till Gunnar Andersson.

I artikeln om "Spionringen på FRA 2.0" skriver Jallai att "samtliga namn utom Stig Wennerströms är fingerade". Så den påstådda spionringen, som vi kanske kan kalla för FRA-kvintetten, består utöver Wennerström av följande fyra fingerade namn: Gunnar Anderson (noga räknat ska det vara ett "s" och inte två), Nils Nilson, Olof Kemper och Boo Drammer. Enligt Jallai skulle då "Olof Kemper" vara den ledande figuren i spionringen medan de har något mindre centrala roller. Att "Kemper" står i centrum beror på att Jallai hittat ett gammalt Venona-telegram från 1945 där namnet "Kemper" nämns. Så här lyder telegrammet:

CT1 GB CODE 1941-1946 (överskrift) Tel 410, S till M, nr 173, 24 jan 1945. Kod MGB, Till Gennadi. Den inbjudne /—2gr–/ svenska språket KEMPER anhåller om, att till honom utlämna före avresan 2.075 kronor till förvärv /–43gr–/ Tel 409 Fr M till S, nr 173 24 jan 1945 För Gennadj De inbjudna på svenska språket Kemper anhåller om att innan avresan lämna honom 2075 kr för köp (förvärv) /43grp/

Detta är då det "bevis" som Jallai anser sig ha funnit för den här påstådda spionringen. Problemet här är förstås att namnet Kemper är fingerat. Det framgår inte av artikeln om det svenska namn som finns omnämnt i det sovjetiska telegrammet som snappats upp i Venona faktiskt är Kemper eller om Jallai själv ändrat i telegrammet genom att stoppa in "Kemper" istället för det verkliga namnet på den man som Jallai döpt om till just "Kemper".

Problemet här är förstås, att om Jallai använt "Kemper" som fingerat namn för någon som i verkligheten heter (säg) Johansson i efternamn så betyder ju telegrammet absolut ingenting. "Den inbjuden svenska språket JOHANSSON" är ju inte så värst informativt med tanke på hur många Johansson det finns i Sverige. Det så kallade beviset bygger på att det namn som står i telegrammet är så pass ovanligt att det inte kan avse någon annan än just den här mannen på FRA som Jallai pekar ut under det fingerade namnet "Kemper".

Med andra ord är Jallais påstådda bevisning ingen bevisning alls utan bara en tom gest i ännu en av hans sensationsartiklar som har till syfte att sälja hans egna spionromaner. Det ska jag säga, att även om Jallai skriver om intressanta saker på sin blogg så är det dåligt ställt med tillförlitligheten i den information han lägger ut och han har som regel dåligt på fötterna med de påståenden han gör. Ett exempel som jag nyligen tog upp här i tråden var hur han okritiskt förmedlade den där lettiske avhopparens skvaller om att Nikolaj Nejland skulle ha varit KGB-agent och även Olof Palmes tennispartner. Av de två påståendena är det förra i alla fall en rimlig misstanke men som framgår av Bengt Nylanders "Säpo inifrån" så är det där med tennispartnerskapet milt talat en överdrift. Jag tycker det är ett bra exempel Jallais arbetsmetoder, att medelst lösa montage försöka väcka de sensationer som behövs för att sälja fler spionromaner.

Finns det överhuvudtaget någon substans i Jallais påståenden tillika anklagelser om en spionring på FRA? Som jag ser det är svaret helt enkelt "nej". Att sedan ge sig in på negativ bevisning är naturligtvis utsiktslöst, för det går inte att med hundraprocentig säkerhet säga att något slikt INTE kunnat existera, men för mig ter det sig väldigt långsökt. Vad som däremot inte ter sig lika långsökt, det är att läckor av information som inhämtats av FRA blivit identifierade bland den information som avlyssnats och analyserats från sovjetiskt håll. På så vis har man blivit varse problemet och satt igång vissa utredningar på kontraspionaget (dvs Säpo:s ryssrotel). Sedan har de undersökningarna inte lett någonstans utan lagts ner, men då har Jallai hittat sådant material i Säpo-arkivet och så upphöjer han blotta misstanken till något mer än så, med "bevisning" från ett redan då 20 år gammalt avkodat telegram där det där namnet "Kemper" nämns under kryptiska former. Det här är ju ingenting alls.

Om man tänker sig, rent hypotetiskt, att Jallai fått tillgång till ett mer samtida telegram, säg från början av 1960-talet, där namnet "Kemper" nämns och där det verkliga namnet på mannen är så unikt att det inte kan råda mycket tvivel om vem som avses, hur skulle man då ställa sig till det? Saken är ju, att om denne "Kemper" verkligen vore sovjetisk spion så skulle hans namn inte förekomma i sådana telegram utan då skulle ha benämnas med ett kodnamn. En öppen (om än krypterad) användning av det verkliga namnet skulle nog inte kunna tas riktigt på allvar av kontraspionaget, utan om det överhuvudtaget "betyder något" så skulle det vara att man försökt lägga ut villospår genom att peka mot just denne "Kemper.

Kontraspionage av det här slaget går i mångt och mycket ut på "triangulering" av information från olika källor och vid olika tidpunkter i syfte att "lägesbestämma" vilka som avses och vad det ror sig om. I det komplexa spelet mellan öst och väst så råder naturligtvis full medvetenhet om att bägge sidor arbetar på det viset. Just därför går spelet upp till nästa nivå, där man använder villospår och desinformation i syfte att vilseleda den andra sidan i deras trianguleringsförsök. Desinformationen blir då en slags "störsignaler" som gör att lägesbestämningen förskevas så att motparten tittar på fel ställen – och på fel personer.

Om namnet "Kemper" förekommit halvöppet (bakom Venona-krypteringen) på det sätt som Jallai funnit så skulle det med största säkerhet handla om just ett sådant försök att skicka ut störsignaler för att få motparten att titta på just denne "Kemper" istället för på det verkliga objektet som man söker efter. Men nu låg det alltså ganska många år mellan telegrammet ifråga och den påstådda spionringen på FRA, och dessutom vet vi som sagt inte ifall "Kemper" står för något vanligt namn eller om det verkligen är så unikt att det medger identifiering av just den FRA-man som Jallai kallat för "Kemper".

(Slut på del 1. Del 2 följer omgående.)

(Del 2 av 2 följer här.)

Att jag går in på det här i en sådan där utläggning som jag alltsomoftast ger mig in på, det beror på att jag ville peka på den här problematiken alldeles oavsett Jallais sensationslystna hopkok. För saken är ju, att man blivit medveten om informationsläckor som går utöver dem som kunnat relateras direkt till Stig Wennerström. Med andra ord finns det någon "Mr X" (eller "Gunnar Anderson" då, för att tala med Jallai) någonstans i organisationen. Denne "Mr X" har kontraspionaget emellertid inte rått på, trots att de helt uppenbart gjort en del försök med den saken.

Då måste man nog utgå från att de försöken varit missriktade, i det att man utrett folk som inte ägnat sig åt något spioneri och därför fått konstatera att ingenting finns att hämta där. Men att ingenting funnits att hämta "där" betyder ju inte att ingenting funnits att hämta i största allmänhet. Helt klart har det läckt information, men man har helt enkelt inte lyckats med att hittat läckan.

Eller så har man hittat den, men den har suttit på ett sådant ställe att den varit politiskt oåtkomlig för kontraspionaget. För den möjligheten finns ju också, att man mycket väl vet vem som läcker men att det äpplet sitter för högt uppe i trädet och har sådan politisk uppbackning att han inte går att angripa med mindre än att man förstör sig själv. Den dimensionen tappas ofta bort i analysen av polisiärt arbete, men när vi talar om sådana saker som storspioner eller Palmemordet så blir den höggradigt relevant.

Mest troligt handlar det hela om att kontraspionaget fallit offer just för "störsignaler" från östsidan, och som gjort att man hamnat snett i trianguleringen och börjat syna FRA-folk i sömmarna som inte ägnat sig åt något spioneri för främmande makts räkning. Att blåsa upp storleken på den apparenta "spionringen" från en enda gubbe till flera stycken är dessutom ett utmärkt sätt att späda på den paranoja som brukar prägla folk som arbetar med kontraspionage och att dränera resurser genom att medelst villospår sätta igång omfattande utredningar som inte leder någonvart.

Om man tänker sig en sådan situation, vilket jag skulle hålla för troligt i det här fallet, så blir arbetshypotesen istället att läckan inte alls sitter inne på FRA. För om så pass många FRA-anställda blir föremål för misstanke så skulle det i praktiken betyda att "hela firman" står under sovjetisk kontroll. Om så vore fallet skulle det med största säkerhet ha blottlagts vid kontraspionagets undersökningar av förhållandena där. Med andra ord kan man, om inte utesluta så i alla fall tona ner idéerna om omfattande läckage direkt inifrån FRA. Men om läckan i rörsystemet inte sitter inne på FRA, var sitter det i så fall? Saken är väl ganska enkel, för den inhämtning som FRA gör sker naturligtvis för den militära underrättelsetjänstens räkning.

Wennerström-affärens "Mr X", som Jallai alltså kallar för "Gunnar Andersson", fungerade som förbindelseman mellan FRA och Försvarsstabens underrättelseavdelning Fst/Und även kallad Fst/Säk. I mottagaränden har vi då en viss Birger Elmér, först (under Thede Palms tid) som arkivchef och chef för "Grupp B" och sedan chef för hela faderullan, då kallat IB. Han har inte bara tillgång till allt som kommer från FRA utan han bestämmer dessutom vem som ska få se vad av detta material. Den här ordningen kallas i Palmeutredningen för "Källa Erik", där Birger Elmér är "spindeln Erik" i nätet.

Mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit om trianguleringen av Bergling-affären så är det långt ifrån omöjligt att den "högre mullvaden" som flyttade runt gottegrisen Bergling som en schackpjäs mellan de olika gottkioskerna är identisk med "Mr X" (eller "Gunnar Anderson") i Wennerström-affären. Tvärtom ter det sig i mina ögon som en högst rimlig idé. Någon definitiv bevisning har vi naturligtvis inte, men som hypotes betraktad har den i alla fall betydligt större bärkraft än Jallais hopkok om någon FRA-kvintett typ "Cambridge Five" i England.

Märk även, att om den högre mullvaden heter Birger Elmér så är han politiskt oåtkomlig. Då spelar det ingen roll vad Olof Frånstedt tycker om saken, han kommer ändå inte åt det äpplet. Kanske är det därför som Frånstedt var så in i helskotta uppretad på Olof Palme? För om Frånstedt vetat om den högre mullvadens identitet men stött på patrull därför att Palme hållit sin skyddande hand över denne, ja då förklarar det ju både Frånstedts frustration och dennes långa flytt till Malaysia. Har Frånstedt dessutom lagt ihop två och två om Wennerströms "Mr X" och insett att denne är identisk med Berglings högre mullvad – men politiskt oåtkomlig, som sagt – så lär ju adrenalinnivån ha gått genom taket på den gode Frånstedt.

Avslutningsvis kan vi nog tillägga om Jallai, utöver vad som redan sagts ovan, att denne säkert har många företräden och färdigheter, men kontraspionage hör emellertid inte till dem. Han är alldeles för viljestark och alldeles för analytiskt svag för det värvet. På engelska brukar man talat om "pigheadedness" och det är den sista egenskap man behöver om man ska ägna sig åt den här typen av analysjobb som Jallai tagit sig an.

Säkert är det en kul hobby men resultatet blir dessvärre att han sprider ännu ytterligare förvirring utöver den som östsidan redan ordnat med från början. På så vis blir Jallai själv oförhappandes en slags medhjälpare till KGB. Om man tillämpade Jallais egen måttstock rörande vilka som är knutna till KGB så skulle han själv tvivelsutan hamna i den kategorin. Det tycker i alla fall jag är lite ironiskt. Sedan är det naturligtvis kul att läsa hans artiklar, men det får man göra med försiktighet och så får man inte glömma att det till syvende och sist handlar om underhållning – och att sälja romaner.

https://www.youtube.com/watch?v=U2PTGqIcb2s
PALMEMORDET | Hypnosförhör med Anders Björkman

Han stod där som förstenad och var inte kontaktbar.

Hög Mullvad
Elmér hade goda kontakter med Israel... Inom Israelisk Undtjänst har de inside från KGB , då åtskilliga ryska judar har insyn i KGB.
Tror ej på Elmer som hög Mullvad.

Sten Andersson odlade kontakterna mot PLO, var en god vän till Yasser Arafat, som var helt KGB styrd,, vilket sopats under mattan i Sverige och Norge. Sten Andersson var god vän med riksväktaren Sven O Andersson... Sven O Andersson var untoucheble.

Du menar väl Sven Andersson (utan O:et) som var försvarsminister? Tidningsmannen Sven O Andersson var visserligen inblandad i psykförsvaret men knappast någon rimlig kandidat till rollen som "högre mullvad" (som jag kallat det) i Bergling-affären.

Min uppfattning är att den högre mullvaden var militär och inte politiker. I och för sig flyter de rollerna ihop lite när man kommer till den absoluta toppen. Ta Stig Synnergren till exempel, han är mest militär men också lite politiker. Men Sven Andersson är det nog ingen som tänker på som militär. Och Birger Elmér är det ingen som tänker på som politiker. Så den ende i gänget som kan passa i bägge roller är i så fall Stig Synnergren.

Att jag fokuserat på militärer snarare än politiker beror på att jag tröskar "Lingärde-modellen" (som jag kallar den), och som utgår från Ulf Lingärdes gamla uppgifter om att kontraspionaget hade en större operation på gång på mordnatten där man skulle gripa en "högt uppsatt militär" på bar gärning. Det handlar då inte om någon "högt uppsatt politiker" och då trillar Sven Andersson ur bilden.

Annars är Synnergren intressant, för vid en snabb triangulering finner man honom som "den röda tråden" genom alla de här affärerna – i alla fall alla som berör den militära sidan. Han finns med i bilden redan vid Wennerström-affären, sedan även vid IB-affären och Bergling-affären. En röd tråd som sagt. Men av andra skäl som jag redogjort för i tidigare inlägg så menar jag att det inte är han som är den högre mullvaden.

Den fråga som nu kom upp med Bartrams grej om "Gunnar Andersson", det är att den högre mullvad som fanns med i Wennerström-affären och som då kallades för "Mr X" (men som Jallai i sin bloggartikel döpt om till "Gunnar Anderson") kan tänkas vara SAMME MAN som den högre mullvaden i Bergling-affären 15 år senare. Om vi skulle kalla den senare mullvaden för "Mr Y" så blir hypotesen alltså att X = Y.

Den hypotesen (att X = Y) är nu långt ifrån förd i bevis, utan som jag skrev i inledningen till inlägget så utgör det en första "trevare" i den riktningen – mest som en rundtur i frågeställningen så att säga. Men redan av den rundturen kan vi i alla fall sluta oss till att X = Y är långt ifrån någon omöjlighet. Vidare kan vi sluta oss till, att om X = Y så heter både Mr X och Mr Y Birger Elmér och inget annat.

När det begav sig gick det inte att bestämma identiten på Mr X, men som jag framhållit så ger en triangulering i Bergling-materialet en stark fingervisning om att Mr Y skulle kunna vara Elmér. Det går nämligen inte att hitta någon annan med de befogenheter som krävs för att placera Bergling på det sätt han blev placerad i "gottkioskerna" på både Fst/Säk och på RPS/Säk (Säpo).

Vi vet att Synnergren formellt sett fattade placeringsbeslutet på Fst/Säk, för det medger han själv i en intervju, men det skulle han knappast tala så öppet om ifall han själv var den högre mullvaden. Och vid den tiden var det ingen ingen kom in på Fst/Säk utan Elmérs välsignelse. Därför kan vi säga att Bergling haft Elmérs välsignelse, men däremot kan vi inte med säkerhet säga om det var Elmér som manövrerat fram placeringen och fått Synnergren att begära "ett par gubbar" (varav en var Bergling) från Säpo att placera på Fst/Säk.

Det "vet" vi alltså inte därför att vi inte har något vittnesmål eller något dokument som styrker det. Men ändå vet vi nog det. Och då ser du att om vi kan bestämma identiteten på Mr Y så ändras även förutsättningarna för att bestämma identiteten på Mr X. Vi är inte framme där ännu, men jag hade tänkt mig att vi skulle komma dit så småningom. Allt i sinom tid.

Sedan om frågan vilka som låg bakom Palmemordet så är den nog både dubbel- och trippelbottnad. Bara för att det på ytan ser ut på ett visst sätt så betyder det inte att det verkligen förhåller sig på det sättet. För som Kennedymordet visar så brukar sådana här saker riggas på ett sådant sätt att ytskiktet blir vilseledande. Och i och med att mordet utfördes mitt i en kontraspionage-operation (enligt Lingärde-modellen då) så betyder det att flera parter har fingrarna direkt i syltburken nere på Sveavägen.

Under sådana förhållanden åker locket på direkt, och när det väl åkt på så sitter det där det sitter. Det är där vi sitter sedan dess. För som jag ser saken har Säposidan omgående förstått vad som inträffat och sedan dess styrt utredningen på ett sådant sätt att man dolt den här operationen. Och döljer man operationen så döljer man i praktiken hela mordet eftersom det legat mitt i smeten. Därför har det inte gått att komma någon vart med hela saken, och genom att skydda sig själva så skyddar Säpo dessutom Palmes mördare. Den bieffekten är för övrigt något som många inne på Säpo – och på den öppna sidan dessutom för den delen – kanske inte är så ledsna för. Men då bryr man sig mer om firman än om landet, och det är väl i det avseendet som mitt pekfinger kommer ut ur vanten för att peka i Säpo:s riktning.

I tidigare inlägg har jag skrivit lite om Elmérs goda kontakter med israelerna, och särskilt då med Avraham Shalom Bendor, Mossads lönnmordsspecialist som blev Shin Bet-chef (och nog var det vid tiden för Palmemordet). Det finns ett slags Norge-spår i det här ärendet som har att göra med flyktbilen som tar gärningsmannen ut ur landet. Vid Lillehammermordet på 1970-talet så gick flyktbilen i motsatt riktning och fick då fri lejd genom Sverige så att de kunde komma undan. Mot den bakgrunden är det ju ingen långsökt hypotes att norrmännen "tackat för senast" genom att ge den här bilen fri lejd ner till Fornebu så att killen kan ta morgonflyget direkt till Paris på lördag morgon. Men det är en annan historia som vi får återkomma till vid tillfälle.