Citat:
Ursprungligen postat av
henrikofsweden
Det blir lättare förstå om du tänker att han först har som drivkraft att se och vänta in eftersläntrarna. Sammanstråla med dom och fortsätta planen att gå till Kåren. (Det var dit dom var på väg?) Efter 3-4 min ger han upp. Han bestämmer sig för att åka hem istället för att skynda efter dom andra.
Det är fint att höra hur du ser på saken. Jag ska begränsa mig till Björkmans hemgång, där frågan är när han egentligen bestämmer sig för att gå hem istället för att fortsätta festkvällen. Förhören är lite oklara på den punkten, och de varierar även betydligt i hur han beskriver sin väntan utanför banken.
Att döma av förhören med kamraterna som gick in på banken (Gustavsson, Nyberg och Fröling) så meddelade han i alla fall inte sina avsikter att gå hem utan hade knotat på att de gick för fort och att de borde vänta på de andra kamraterna som hamnat på efterkälken. När de kommer ut från banken verkar de inte heller ha sagt "hejdå" till Björkman utan helt enkelt fortsatt norrut utan några ceremonier. Från deras synvinkel ser det alltså ut som om Björkman inte haft någon annan avsikt än att invänta eftersläntrarna.
Björkman själv säger emellertid i tingsrätten:
"Och under tiden då som de tog ut sina pengar så funderade jag på att... jag skulle åka hem i alla fall. Och sedan kom de ut från banken och gick Sveavägen mot Sveaplan. Då vände jag och gick åt andra hållet för att se om jag skulle träffa på de andra... andra gruppen."
Här får man intrycket att han bestämt sig för att åka hem medan kamraterna var inne på banken, samt även att han började gå hemåt så snart kamraterna kommit ut från banken och fortsatt norrut. Som vi vet stämmer inte det senare, utan han blev stående en rejäl stund ute i kylan, vilket han även själv också uppgivit i tidigare polisförhör.
I det tredje förhöret framgår det särskilt tydligt:
"När nu Björkman blev ensam kvar ute på trottoaren började han fundera över vart det andra gänget – de tre eftersläntarna – hade tagit vägen. Efter en stund lämnade han dörrarna till banken. Tillfrågad om vad han nu företog sig uppger han att han gick snett bakåt ut mot trottoarkanten, för att kunna titta Sveavägen söderut upp mot Kungsgatan efter det andra gänget. Han stod och tittade en bra stund, men kunde inte se någon av dessa i antågande." /.../
"Björkman är i fundering om vad han egentligen nu skall företa sig – om han skall åka hem istället för att bege sig till Kårhusrestaurangen på Holländargatan. Han uppehåller sig avvaktande på platsen."
I det andra förhöret ger han däremot intrycket av att ha gått hemåt ganska omgående efter att kamraterna kommit ut från banken, och att han bestämt sig för att gå hem medan kamraterna var inne på banken.
"Nästa tidpunkt som han egentligen kommer ihåg det är att när han stod utanför banken som kommer igen senare i berättelsen så slängde han en blick på klockan och konstaterade att hon var 23 eller därefter och han tyckte då att det var sent." /.../
"Björkman blev kvar i dörröppningen ensam och rätt som det var så började dörren att stängas och eftersom Björkman ville titta efter sina eftersläntrande kamrater så blev han ensam kvar utanför. Efter en kort stund kommer arbetskamraterna ut ifrån banklokalen och börjar omgående att gå på samma trottoar och i samma riktning mot Sveaplan på Sveavägen. I det här läget har Björkman liksom tröttnat på lite grand på det hela och tittar nu på klockan och konstaterar vad som nyss nämnts. Han bestämmer sig med hänsyn till klockslaget för att dels titta efter sina eftersläntande arbetskamrater dels för att han är trött och vill åka hem."
Om han är trött och vill åka hem så kan syftet med att spana på eftersläntrarna inte ha varit annat än att säga "hejdå" till dem. Då finns ingen som helst anledning att stå kvar och invänta dem uppe vid Götabanken utan i så fall går man nog söderut mot tunnelbanan vid Kungsgatan i förhoppningen att stöta på dem på vägen.
Under alla förhållanden ter det sig märkligt att stå där i kanske 5-6 minuter med tanke på att sträckan från Kungsgatan till banken tar en dryg minut i vanlig promenadtakt. Beaktar man de obefintliga ceremonierna med bankomatgänget så ter det sig även märkligt att Björkman skulle vara så oerhört angelägen med att invänta de andra tre för att bara säga "hejdå".
I mitt huvud går Björkmans story kort sagt inte ihop, lika lite som Jeppssons story går ihop. Visst har de stått där på sina respektive platser, det är inte det som är frågan här. Utan frågan är varför de stått där. Är det bara en slump att vi har två så djupt rådvilla män som närmaste vittnen, eller har de blivit ditmanövrerade på något sätt?