Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Hej, vad kan du säga om källan? Är det ett samtal du haft med personen eller är det taget från något dokument eller någon artikel?

Hur man värderar uppgifterna är ju väldigt beroende av vad källan är.

Alf Enerström är förvisso intressant men kanske mer ur ett "nationalpsykiatriskt" perspektiv än för mordet som sådant. De frågor som mest intresserar mig handlar om "hur det kunde bli så här" snarare än att peka ut "vem som är hjälte och vem som är skurk" i ett svartvitt manikéiskt drama. På metanivån ingår då även frågan om hur det kunde bli så svartvitt, dvs om polariseringen kring Olof Palme och även Olof Palmes egen polariserande inverkan.

Det jag hela tiden vänder mig mot i de flesta sådana här framställningar som Stocklassas serie, det är att allting framställs väldigt svartvitt och manikéiskt, och att Olof Palme då undantagslöst får rollen som "the good guy" i vit hatt, som blir mördad av sina politiska motståndare i svarta hattar.

Det vi serverats i alla år är egentligen ett barnrumpans perspektiv, som kan sammanfattas i "Dumma högerbovarna pangade ihjäl våran fina fredsduva! Dumma dom!" För en normalt funtad människa gränsar det här narrativet som regel till förolämpande, och trampar inte sällan över den gränsen. Stocklassas serie utgör för mig ett exempel på det senare, av någon som helt och hållet verkar saknar sinne för nyanser. Även i det avseendet går han i alla fall i "kamrat kommissarie" Stieg Larssons fotspår, och sådant går ju hem i fördumningens Amerika.

Men även om man som David Fredin – och även jag själv för den delen, åtminstone i stora stycken – har djupa invändningar mot Olof Palmes politiska gärning så finner man ändå mycket beundransvärt i mannen Olof Palme. I det avseendet skiljer jag mig från Fredin, vars avsky för Palme kokar över så till den grad att det blir personligt. Det försöker jag värja mig mot, även om det tidvis blir kämpigt.

Att som "privatspanare" utreda Palmemordet för egen maskin handlar dels om sådana konkreta saker som sker "nere på Sveavägen" och som jag ordat mycket om i förloppsanalyser och tillhörande blyertsskisser om vad förloppen kan tänkas innebära för konspirationen bakom Palmemordet. Den delen vetter så att säga mot motivbilden, fast perspektivet blir då nerifrån gatan.

Parallellt med den ansatsen, att se vad förloppen innebär för motivbilden, så kan man naturligtvis även undersöka motivbilden på en mer abstrakt nivå, utifrån just Palmes biografi och politiska gärning. Det är på det planet som de flesta sådana här produktioner rör sig. De målar en bild av "vem Palme egentligen var" och då sammanfaller den bilden naturligtvis med den motivbild man redan på förhand tänkt sig.

Med andra ord knådar man om Palme så att han blir den som passar ens egen teori, och porträttet jämte motivbilden bildar då det "narrativ" som man försöker pådyvla den alltmer misstrogna och underhållningströtta allmänheten. Hela det här förfarandet är på något sätt djupt förolämpande, att de hela tiden försöker att sätta en ring i näsan på folk så de kan leda runt dem i manegen. Kanske vore det bättre med lite mer resonemang och lite mindre advokatyr? Så känner i alla fall jag om det.

På ett plan känner man en motvilja mot att sitta som Lena Andersson och "skriva romaner" om tänkta och möjliga motivbilder, där man vänder och vrider på Olof Palme tills man får honom att passa in i något narrativbildande mönster. Egentligen är de ute i samma ärende, hon och Stocklassa, och många fler med dem. Det handlar om att skapa sig "sin egen Palme" och sedan använda möjliga medel, och i synnerhet fusket och dikten, för kränga just den Palme till plebejerna därute. Sicket nonsens!

Samtidigt är det ändå viktigt att försöka att förstå "offret" i Palmemordet, vem han var och vad hans död innebar. Borrningarna i de frågorna påminner en del om berättelsen i Tittha Sutta om elefanten och de blinda munkarna. Olof Palme blir gärna kalejdoskopisk i meningen att han ter sig väldigt olika från olika vinklar och perspektiv.

Det perspektiv vi serveras i de här ständigt återkommande "dokumentärerna", romanerna och filmerna om Palme, det återger mest bara en av de blinda munkarnas perspektiv, nämligen vänstermunkens. Från det hållet ser Palme alltid likadan ut, och hela poängen med den här trötta propagandan är att inbilla publiken att den Palme som visas upp där är den egentlige Palme.

Det är en banal historia som enbart tröttar ut en. Men framför allt kan den aldrig leda fram till någon lösning på Palmemordet, och då är det min uppfattning att det är just därför som just denne Palme hela tiden visas upp. Samma med John F Kennedy, som också stöpts på ett visst sätt för att visas upp för allmänheten. Med honom är det också "fem munkar" som gäller, varav vänstermunken blir den som beretts utrymme i medierna och fått budget för "dokumentärer" och sådant.

Vem var då Palme? Det här inlägget är inte till för att besvara den frågan, för det går naturligtvis inte inom tiotusen tecken. Däremot vill jag gärna inbjuda till diskussion om den frågan, på ett bredare och mer förutsättningslöst sätt än som tidigare skett. Vad vet vi egentligen om Palme, hans livsbana och politiska gärning, familjeliv, släkt- och vänskapsband, med mera? För motivbilden kan det bli produktivt, även om det rör sig på ett lite mer abstrakt plan som omsider måste tas "ner på Sveavägen" för att kunna haka i mer konkreta förloppsanalyser på markplanet.

https://hansgedda.com/wp-content/uploads/2022/06/Portrait-prime-minister-Olof-Palme-photo-Hans-Gedda-2400x2431.jpg

Som avslutning på det här inlägget kan jag nämna, att det porträttfoto av Olof Palme som Hans Gedda tog och som du, HermanSerman, använder som profilbild, det fascinerar mig väldigt. På något sätt finner bilden resonans i mig, mot bakgrund av vad jag lärt mig och känner till om Olof Palme. Bilden konkretiserar i mångt och mycket "min" Olof Palme, som jag tänkt mig honom i det abstrakta. Det tycker jag är lite kul, och därför känns det som om en dialog om Olof Palme skulle kunna bli produktiv – oss emellan men även med andra här i tråden på forumet.

Mycket intressant och viktig fråga du tar upp här. "Vem var då Palme?" "Och vad vet vi egentligen om Palme...?". Jag tror det har en stor betydelse för motivbilden, när det gäller mordet. Jag började i gymnasiet när Palme blev ordförande i SAP och därmed Statsminister. Därmed anser jag mig ha bra kontroll på hans politiska gärning. Jag vet också att under 70-talet var han inte populär hos den politiska vänstern. Jag minns mycket väl hur mina vänsterpolitiska studiekamrater på gymnasium och högskola inte hade mycket till övers för Palme, som ansågs lierad med storkapitalet. Clarte, KFML,VPK, mm grupper på vänsterkanten hade inte mycket till övers för Palme. Palme var intelligent och en skicklig retoriker, men som hade en tendens till att vara arrogant och överlägsen i sitt sätt mot sina politiska motståndare.
Men hur var han då som privatperson och i umgänge med med andra människor utanför politiken? Mycket litet, eller inget har skrivits om detta. Min erfarenhet är dock att det skiljer sig inte mellan jobb och privatliv i sitt sätt att bete sig mot andra människor. Därmed skulle man ju kunna tänka sig att han skaffat sig en del fiender på det privata planet också. Och lurig var han också. Exempelvis rökte han ju rätt mycket, men passade sig nog för att göra det i exempelvis TV. Enligt honom för att han inte skulle inspirera andra till att börja. Naturligtvis ett bra sätt. Men hade han andra laster som han dolde?
Kanske skulle man forska mer i hans privatliv för att finna motivet till mordet på honom.

Verkligen intressant att höra dina reflektioner. Jag växte själv upp under "palmetiden" och var på den tiden en ganska varm beundrare av Palme, inte minst för hans skarpa intellekt och retorik – som visserligen retade upp en del och verkade polariserande, men som samtidigt livade upp det annars ganska torra och tråkiga debattklimatet i Sverige.

Med tiden och även i takt med att jag satt mig in i Palmemordet har min bild av Palme emellertid "förmörkats" en hel del, särskilt då vad avser hans politiska gärning. Av de tre mest inflytelserika ledarna under de senaste 100 åren – Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – måste nog Palme betraktas som den mest inflytelserika av dem. Därför går det inte att utvärdera hur det gått för Sverige i isolering från Olof Palmes politiska gärning. Och då blir Palmes betyg nog inte särskilt högt.

Både i hans offentliga liv och i hans privatliv (i den begränsade mån vi har inblick i det) ser jag två olika Olof Palme, som vi kan kalla för den yngre Palme och den mognare Palme. Det är den yngre Palme som i själ och hjärta är en fanatiker och som efter amerikansk förebild utvecklar den tillhörande stridsretoriken.

Den mognare Palme, däremot, har en annan världsbild med betydligt mer gråskala mellan svart och vitt, men sitter ändå fången i sin egen retorik som han lagt sig till med under den tidiga perioden. Övergången från den yngre till den mognare Palme sker förstås gradvis, i en mognadsprocess som först pågår under ytan men sedan bryter igenom alltmer.

Brytningen mellan de två olika Palme sammanhänger både tidsmässigt och orsaksmässigt med slutet på 50- och 60-talets "rekordår", dvs när den svenska ekonomin gick som tåget och sosseriet hade närmast obegränsade resurser till sina omfattande och djupgående "reformer". När ekonomin sedan började kärva på 70-talet så fortsatte reformivern till en början med oförminskad entusiasm, men sedan höll det inte längre utan verkligheten satte in.

Olof Palme förändrades tydligt när det började bli motvind jämfört med den triumfatoriske vältalaren från rekordåren med sin storvulna retorik om "nya djärva mål". Nu blev han istället purken och började hacka på Fälldin och Bohman med lyteskomik och slag under bältet. Han framstod inte längre som pojken med guldbyxorna som åkte runt som jultomten och delade ut reformpaket till allmogen utan istället som en osportslig gris och dålig förlorare.

Det är i den här vevan som Palmes intresse för Sverige alltmer falnar, och istället vänder han sina visionära blickar utåt mot omvärlden. Då finner han emellertid inte många mottagliga åhörare i grannskapet utan istället vänder han sig till "andra sidan jordklotet", med den demokratiska socialismen i ena näven och penningpåsen i den andra. På den tiden hette det ju att missionärerna kom till "tredje världen" med bibeln i ena handen och penningpåsen i den andra, och här användes samma grepp fast religionen var en annan. Det arvet efter Palme lever i högsta grad kvar ännu med Sida och biståndsapparaten som pådyvlar "värdegrunden" jämte pengarna.

Vad jag ser i Olof Palme är alltså en kombination av en socialistisk fanatiker och en outtröttlig opportunist, som med falköga letar efter svaga punkter runtom världen där han kan tränga in med sin retorik och där hans budskap kan få fotfäste. När folket på hemmaplan gradvis började tröttna på hans svada så tröttnade Palme även på svenskarna, och överlät till Feldt och kompani att ta "baxa skiten" (sossarnas samhällsbygge) framåt. Ett otacksamt jobb under de förhållanden som då rådde.

Det var fler än Feldt och "kanslihushögern" som började se Palme som en belastning i inrikespolitiken, och på utrikessidan blev han en mardröm för UD. Om jag skulle definiera världens sämsta jobb genom tiderna så skulle utrikesminister under Palme ligga högt upp på den listan. Lennart Bodström som fick det otacksamma uppdraget hade tack och lov inga egna uppfattningar, utan kallades elakt för "mannen utan egenskaper" – vilket passade Palme perfekt. På så vis kunde han ju själv i praktiken besätta både stats- och utrikesministerposten.

På sluttampen innan mordet plågades Palme dessutom av skandaler, inte bara i Rörelsen utan även personligen. Dels hade vi Harvardaffären, som ju diskuterats ganska ymnigt i sammanhang med Palmemordet, och som dök upp i juli 1985 i lagom tid till valrörelsen. Det var en händelse som såg ut som en tanke, och jag tänker nog att den utgjorde ett organiserat försök att torpedera Palme inför valet. Men det försöker överlevde han inte bara, utan tog hem valet i september. Från palmemordssynvinkel kan det ju vara så, att misslyckandet med Harvardaffären som metod att få bort Palme ledde till att man istället fick ta till andra och hårdare metoder. Det är visserligen en spekulation från mitt håll, men långt ifrån en tom sådan.

Lägg därtill Året Runts skvallerreportage på hösten 1985 om en kärleksaffär mellan Palme och dennes "forskningssekreterare" från Palmekommissionen 1980-82, Emma Rothschild. Efter kommissionen blev hon kvar i Stockholm och bodde granne med Palme i Gamla Stan. Det framkom då att de två turturduvorna hade hemliga möten på olika hotell runtom stan, vilket sosseriet försökte tiga ihjäl så gott det gick. För här om någonstans fanns ett imageproblem med Palme. Emma Rothschild var dotter till världens rikaste och mäktigaste bankir, Victor Rothschild, som även misstänktes för att vara "den femte mannen" i Cambridge-ringen av landsförrädare och KGB-spioner.

Det är inte svårt att se problemet här, för det är alltså samme Palme som kuskar land och rike kring och orerar om att "folkets väl går före storfinansen" som sedan mellan varven vänstrar med Rothschilds dotter. Mycket kan sosseriet svälja men den här är nog lite magstark även för dem, och särskilt då gamla stammens rörelsefolk.

Annars tycker man kanske att just det här beteendet från Palmes sida röjer hans identitet som den perfekte sossen. Å ena sidan har vi i honom socialismens skitpratare numero ett, men å andra sidan har vi bankirernas springpojke, som emellertid fått storhetsvansinne och börjat vänstra med chefens dotter. När pappa Victor får nys om det kan det nog tänkas bli avsked, och just därför brukar jag kalla Emma Rothschild för Olof Palmes "femme fatale".

Som fotnot till den storyn kan vi tilllägga, att Mark Hackard som specialiserat sig på att översätta ryskt arkivmaterial till engelska, grävde fram från KGB-chefen Ivan Serovs dagböcker att pappa Victor förvisso spionerat för KGB:s räkning. När det begav sig kunde ingen säga det offentligt för Victor stämde alla som försökte för förtal. Men nu vet vi alltså att det som påstods åtminstone delvis var sant.

Oj, den här grejen minns jag inte ens men jag tror inte det är någon som jag pratat med, kommer förmodligen från något dokument eller artikel¨.
Men eftersom jag var så diffus i svaret är det nog något man får ta med stor försiktighet.

Nu har jag sett den där Den stora mörkläggningen. Den följer Palmegruppens Holmér-tradition att först hitta en lämplig kandidat till rollen som skyldig och sedan skapa ett lämpligt narrativ som publiken kan köpa eller, ja, åtminstone halva publiken. Varför bry sig om så simpla saker som vittnen och brottsplatsen, när det är så mycket roligare att själv bestämma vem som ska vara mördaren i dramat. Då kan man ju publicera resultatet på Netflix, HBO eller annan valfri kanal också. Det finns ju ett gäng troliga mördarkandidater så det behöver inte uppstå trängsel kring idéer heller.

Flärdfritt, trist och petigt polisarbete är bara tråkigt. Holmér lade grunden ordentligt till det glittriga, skojiga.

Gillar glitter och bra berättelser, men det är synd när sanningen får stryka på foten.

Ang Palme, jag ser honom som naiv romantiker när det kommer till politik. Han trodde att han kunde sitta ner i soffan och tala fascistiska diktatorer tillrätta. Han förstod nog inte riktigt vilket mörker som bor i den sortens människor.
Palme och Putin. Undra vad det hade blitt för samtal mellan dem.

Intressant videoklipp, men var någonstans ser du SE i det klippet?

Kan du beskriva mer ingående, för jag ser inte ett skit.

Vid vilken tidpunkt är klippet taget förresten?

Vet inte hur många gånger folk tyckt sig se SE på film och bild. Minst tre gånger nu, tror jag.

1) Framför en bil. (Nej, det var en annan.)
2) På detta videoklipp. (Stämmer jackans längd?)
3) På en bild när han går mot en folksamling vid avspärrningen. (Denna är intressant.)

Bra ämne och fråga att ta upp och fördjupa sig i. Många glömmer (eller låtsas glömma); det djupt rotade Palmehatet som rådde i Sverige under sjuttio- och åttiotalet. Ett hat som blåste omkring i samhällets alla klasser, och allehanda yrkeskårer, ganska öppet rent av.

Vad detta Palmehat exakt berodde på, har du ju delvis beskrivit ypperligt. Dock tyckte jag du missade något (i mitt tycke) ganska viktigt, nämligen hans persona, uppsyn, snabba käft, blick, osv. Många många svenskar såg rött när Palme var "i rutan" eller var med i tidningar eller radio. Jag tror (och vet) att många fick högt blodtryck och fick sin stund förstörd pga Palmes närvaro i media, inte nödvändigtvis vad han sa och stod för, utan just hur han sa det, hur han såg ut och förde sig, kroppsspråk, blickar, osv. Palme var på väldigt många vis redigt osvensk, han tog plats, gestikulerade, fräste och verkade i det närmaste sakna en spärr, om hur man förde sig (i Sverige), helst i debatter eller mot meningsmotståndare.

Sverige var väldigt "lagom" på sjuttio- och åttiotalet bland både vanligt och ovanligt folk, endast ett fåtal stack ut hackan; Palme stack ut hackan in absurdum. Detta retade upp svensken. Han var uppkäftig och käxig, gav tjuvnyp, pulvriserade människor om de kom i hans väg en dålig väg.

Personligen gillade jag Palme, mycket - av flertalet orsaker. Men, likaledes kan jag ju inte blunda för eller trolla bort det som jag skrivit ovan, det vore en historieförfalskning. Och som du skrivit själv, bilden av efter hans bortgång har varit tämligen enögd. Media och partikollegor har i princip uteslutande hyllat honom förbehållslöst, det är fint, men det ger ju inte en rättvis bild av honom, inte heller en rättvis bild av Sverige.

Jag tror att mordet skedde pga inhemskt Palmehat, kanske även på ett mer personligt plan, av det jag nyss skrivit om. Det handlade inte nödvändigtvis om hans politik eller ideologi, utan just om hans person, personligheten, uppsynen, blicken, osv. Men detta är som sagt min högst personliga tro.

Vilken kanonbeskrivning av hur Palme "triggade" folk! Det var det här som jag hade i åtanke med Palmes polariserande personlighet, men utvecklade det inte. Det har du gjort med den äran och det är inte mycket att tillägga där.

När det begav sig kände jag nog ungefär som du om Palme, faktiskt, och hade länge svårt att begripa vad det var med honom som fick blodet att koka hos somliga. Men sedan dök Carl Bildt upp på scenen, och han har precis den effekten på mig. Vet inte varför, men han har det. Och då blev det lättare att begripa det där med Palme också.

När man tittar på inspelningar av Palme så här i efterhand så känner man nog också att han ofta ligger i överkant. Men det tänkte man inte så mycket på då, utan det har kommit gradvis i efterhand, och återspeglar nog mer mina gradvis vunna insikter om statsskick och traditioner i detta avlånga land.

För i "det gamla Sverige" så var det kungen som var högsta höns och hela statsapparaten tjänade honom. Därför var det opassande att tala på annat sätt än att kungen skulle kunna höra det, ungefär som om kungen satt i rummet som en fluga på väggen. Det där bröt Palme emot å det grövsta, och det retade nog upp gamla stammens när det begav sig. Faktum är att det rentav retar upp mig lite postumt när jag ser det idag.

För det är där som skon klämmer, med den nya regeringsformen som infördes 1974 och med vilken sossarna i praktiken avsatte kungen och införde sitt eget partiprogram – idag kallad "värdegrunden" kort och gott – som ny statsreligion. I början märktes det inte så mycket, utan då talade man om "demokratins värden" som en slags innehållslös blomsterparagraf. Idag går det emellertid inte att missa den nya sossereligionen som tränger sig på överallt.

Och "demokratins värden", det visar sig mest bara vara en eufemistisk omskrivning av typen "rebranding" av det som tidigare kallades för "proletariatets diktatur". Det är där som prokrustesbädden kom in och Palme måste dessvärre mer än någon annan förknippas med, och bära ansvaret för, denna nationella ödeläggelse.

Nu är vi inte ensamma om att gå igenom denna trotskistiska mardröm utan den plågar hela västvärlden. Men vi är "föregångslandet" som ska vara bäst i klassen och därför har det blivit värre här än någon annanstans på jordklotet. "Ett sällsynt vedervärdigt system" kan vi kalla det.

I USA verkar nu äntligen en revolt vara på gång mot den nytotalitära tvångsreligionen, i form av bojkotter mot varumärken som lierat sig med hela den här regnbågssmörjan. Hur det kommer att gå får framtiden utvisa, men det är i alla fall en kamp på liv och död som mycket väl kan leda till inbördeskrig både på den sidan pölen och på vår egen.

När det begav sig så målades "det kalla kriget" främst upp som en konflikt mellan två olika ekonomiska system: den kapitalistiska blandekonomin i väst mot den realsocialistiska planekonomin i öst.

Men när man tittar på saken i efterhand så ser man att det i minst lika hög grad handlade om två olika visioner av socialismen: stalinismens "socialism i ett land" i öst mot trotskismens "globala permanenta revolution" i väst. När trotskisterna förlorade greppet över Sovjetunionen så omgrupperade de i väst och ömsade skinn som "nykonservativa" (neocons) och "nyliberaler" (neoliberals) för att infiltrera och ta kontroll över bägge sidor. Samlingsnamnet för bägge kategorierna brukar vara "globalister" rätt och slätt, med George Soros och kompani i spetsen.

Du pekar på det personliga "palmehatet" som möjlig faktor bakom mordet, och jag vill på intet vis avvisa den idén utan tror själv att det kan ha haft ett rejält finger med i spelet, särskilt när det gäller att rekrytera personal för att sköta vissa funktioner i samband med mordet. Vi kan gå in på det en annan gång, men jag menar att "EAP:arna" haft vissa kringfunktioner nere runt Sveavägen, och där är ju "palmehatet" en uppenbar drivande faktor.

Det ena utesluter inte det andra, och det jag samtidigt försöker göra är att placera in Olof Palmes politiska gärning i det här större politiska sammanhanget som jag just talat om, och försöka titta på det både från hur det tedde sig när det begav sig och hur det ter sig nu i efterhand på några decenniers avstånd. Och då ville jag peka på hur "palmebilden" också skiftat lite till följd av det här gradvisa klargörandet om stormaktskonfliktens natur.

För på den tiden var den politiska kartan liksom vänd bakochfram jämfört med den geografiska. Ryssland låg till vänster politiskt och USA till höger, det är så vi vant oss vid att se på de två storheterna. Men om man drar ut tidsperspektivet lite längre än just den 70-åriga sovjetiska parentesen så ser man att Ryssland ständigt ligger till höger, precis som på kartan, och att USA ligger längst ute på vänsterkanten. Så är det nu igen, vilket många verkar ha missat.

Ett exempel på det är David Fredin, som i Stocklassas serie verkar ha missat att varken Sovjet eller KGB finns längre. Men det är fler än han som försöker hålla kvar vid den världsbilden, och därför jämställer dagens Ryssland med det kalla krigets Sovjet. Då menar jag att de hamnat fel av sagda skäl, nämligen att Ryssland historiskt sett alltid legat till höger och USA alltid till vänster. Vad vi sett med Sovjets kollaps är en återgång från en visserligen utdragen men ändå tillfällig "polvändning" mellan höger och vänster.

Zoomar man in ytterligare på tidslinjen så ser man att det egentligen bara varit under kortare perioder, särskilt på 1950-talet men kanske även i viss mån under Reagan på 1980-talet, som USA hade tydliga politiska högervågor. I övrigt har det varit vänsterhegemoni under snart sagt hela resans gång, i alla fall så långt jag kan överblicka.

Det är det här förhållandet som är särskilt intressant, menar jag, för slutet på 1950-talets högervåg kom nämligen med Kennedymordet, som blev katalysatorn för den väldiga vänstervåg som vi alla känner till och som kulminerade kring 1968-73 innan den började ebba ut. Och när den väl ebbade ut så beredde det marken för Reagan och nästa "lilla högervåg" på 1980-talet.

Det viktiga förhållande som jag vill peka på här är just den våldsamma VÄNSTERVÅG som följde på mordet av Kennedy, som ju själv låg till vänster politiskt sett. Efter att ha sett den effekten kunde ingen rimligtvis förvänta sig något annat efter mordet på den ännu mer utpräglade vänsterpolitikern Olof Palme. Mot den bakgrunden vore det fullständigt idiotiskt för någon "högerbov" att mörda Palme, för det kunde vem som helst begripa att skulle bli oerhört kontraproduktivt ur politisk synvinkel.

Och så blev det mycket riktigt, för under åren som ledde fram till Palmemordet hade vi i Sverige en högervåg i egentlig mening, dvs en "reaktionär" rörelse som vände sig emot sosseriets hela världsbild och "statsreligion". På samma sätt som den amerikanska vänstern med det demokratiska partiet och tillhörande fackföreningsrörelse förlorade sitt hegemoniska grepp på 1950-talet höll även socialdemokraterna med sin fackföreningsrörelse på att förlora greppet under åren innan Palmemordet.

Ser man saken från den synvinkeln, vilket jag alltså plägar göra, så finner man i hegemonifrågan ett synnerligen starkt politiskt motiv för bägge morden, alltså både Kennedymordet och Palmemordet. Om morden handlade om att "återställa ordningen" så att respektive politiska Rörelser kunde återta sin dominanta ställning, så lyckades de utmärkt i bägge fallen.

Där har du min "hududhypotes" rörande motivbilden och orsaksfaktorerna bakom såväl Kennedy- som Palmemordet. Min utgångspunkt är att båda två undanröjdes av "sina egna" och inte av sina politiska motståndare på högerkanten. Det är också därför som inget av morden kunnat klaras upp, för på den egna sidan är det ingen som tittar utan alla jagar "högerbovar" såväl i Amerika som här i Sverige.

En uppmaning om att öppna arkiven.

https://www.svensktidskrift.se/anders-ydstedt-oppna-arkiven/

Theutenberg säger sig ha nya Palme-uppgifter i den nya
paperback-versionen av dagböckerna.

Can you remind me of what kind of evidence you have on Björn S?
For example , was Björn S in Stockholm 28 february 1986?
Have you seen some statements from eyewitnesses that matches with Björn?
Did he drive a car to Stockholm.
Was Björn around 40 years old 1986.
What kind of clothes did he usually wear?
Was he 180 centimeter tall?

And moreover, does his name occur in the investigation? That should be possible to find out now that the preliminary investigation as a whole is available to the public...

It would be surprising if he never was heard, considering his presumably indiscrete hatred for Olof Palme. If that is the case, surely somebody during the years must have contacted the police regarding him.