Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Palmeutredningen: Polisen utredde inte heta tips. Jesus Alcala om en oroande tystnad kring Sydafrikaspåret

Palmeutredningen
Palmeutredarna borde ha fått skrämselhicka inför uppgifter om högerextremism inom poliskåren och kopplingar till Palmemordet. Men ingen riktig undersökning har gjorts av Sydafrikaspåret. Jesus Alcala granskar de tips som polisen fått - och vad de ledde till. Senare i veckan kommer ännu en artikel om Palmeutredarnas försummelser.

Några dagar efter mordet på Olof Palme fick den brittiska underrättelsetjänsten, MI6, en märklig rapport: Den man som hade mördat Olof Palme hade handlat på uppdrag av Sydafrikas säkerhetspolis. Medlemmar i dödskommandot Koevoet - också kallat COIN - låg bakom mordet. Den sydafrikanske agenten Craig Williamson var inblandad i mordplanerna, svenska polismän hade hjälpt till. Uppgifterna var uppseendeväckande men kom från en pålitlig informatör. Det var bara att lämna över dem till de svenska kollegerna.
Ungefär samtidigt blev Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, kontaktad av en gammal bekant från England. Vännen - det visste Karl-Gunnar Bäck - var agent för den brittiska underrättelsetjänsten i Belfast. Också han berättade att MI6 hade information om mordet på Olof Palme. Informationen pekade ut sydafrikanska säkerhetsmän som den svenske statsministerns mördare. En svensk polis skulle också ha medverkat.

BÄCK TALADE in uppgifterna på band och lämnade bandet hos Säpo i Uppsala. Månaderna gick och ingen hörde av sig. Men en sensommardag 1986 fick Bäck plötsligt veta att "tipset var utrett och att det inte hade lett till någonting". (Dnr HB 16010)
Bäck blev förvånad. Hur kunde Säpo ha utrett tipset och hur kunde den vara så säker på sin sak? Säpo hade ju inte ens brytt sig om att tala med honom. Och på bandet hade han inte avslöjat sin väns namn. Först våren 1994, kort efter ett TV-program om Palmemordet, förhördes Bäck om vad vännen berättat för honom.

Nu kom det fram att Palmeutredarna varken kände till något band eller visste att tipset var utrett. Det går inte att hitta bandet, skriver Säpo och tillägger: "Diarier har kontrollerats, posten har granskats, polismän har kontaktats men man har inte lyckats finna några spår efter bandet. Möjligen kan bandet ha lämnats till den 'öppna sidan' i Uppsalapolisen som vidarebefordrat det till Stockholm". (Promemoria den 17 januari 1995)

Men inte heller Säpo i Stockholm har bandet. Bandet är helt enkelt försvunnet. Hur kommer det sig? Och vad gjorde egentligen Palmeutredarna när de fått den brittiska säkerhetstjänstens rapport om Sydafrikas inblandning i mordet på Olof Palme?

PALMEUTREDARNA gav en särskild spaningsgrupp i uppdrag att följa Sydafrikaspåret. Spaningsgruppen drog slutsatsen att uppgifterna "saknade näring". Varför? Jo, därför att informationen inte på något sätt var kopplad till mordplatsen. Och därför att Sydafrika inte skulle ha använt sig av en så känd spion som Craig Williamson som ju riskerade att genast bli igenkänd. Kanske det. Kanske var uppgifterna vaga och oprecisa och kanske var det svårt att se att de ledde någonstans.

Men 1987 fick Palmeutredarna ännu ett tips om sydafrikanska agenter och också den nye tipsaren menade att mordkommandot "Koevoet/COIN" låg bakom mordet. Craig Williamsons namn nämndes igen. Men inte heller den här gången fann Palmeutredarna att tipset ledde närmare lösningen av mordgåtan. Ett namn räcker inte för en fällande dom. Det krävs, menade Palmeutredarna, påtagliga bevis och fakta, till exempel om misstänkta förehavanden i närheten av mordplatsen. Bäst alltså att se tiden an.
Och tiden gick och Palmeutredarna fick ytterligare tips om sydafrikansk inblandning och om svenska medhjälpare. En tipsare, en känd våldsverkare som för tillfället avtjänade ett fängelsestraff, berättade att han var helt säker på att svenska polismän hade hjälpt sydafrikanska agenter att mörda Olof Palme. De svenska polismännen var medlemmar i IPA, International Police Association. De hade ett träningsläger i Rydsfors och de hade gjort flera resor till Sydafrika där de träffat representanter för den sydafrikanska säkerhetstjänsten (Dnr 15384. Förhörsprotokoll den 15 november 1993). Polismännen och IPA skulle dessutom ha hemliga lokaler och vapen på Wallingatan 34, det vill säga ett par kvarter från mordplatsen.

EN ANNAN tipsare skrev till justitiedepartementet och förklarade att svenska polismän som tillhörde IPA hade en möteslokal på Wallingatan 34. Polismännen var nazister, bar vapen utanför tjänsten och hade täta kontakter med sydafrikanska agenter. (Dnr 15210. Skrivelse av den 6 maj 1993)

Palmeutredarna och Säpo var inte särskilt ivriga men kände sig
småningom tvungna att göra ett besök på Wallingatan 34. Där upptäckte de att det så kallade Estniska rådet hade hyrt ut lokaler till "Palmefientliga sammanslutningar". Det är inte uteslutet att IPA har haft hemliga lokaler i fastigheten, skrev utredarna, och menade att tipsarna åtminstone måste ha varit mycket välinformerade.
Vidare var det nästan helt säkert att den ökända och Sydafrikafinansierade WACL, World Anticommunist League, hade haft sitt kontor där (Promemoria av den 15 mars 1994).
Och knappt hade Palmeutredarna hunnit skriva ner sin promemoria förrän en poliskommissarie plötsligt mindes ett inbrott just på Wallingatan 34, ett inbrott som givit polisen mycket huvudbry. Inbrottstjuvarna hade inte tagit pengar eller värdesaker. Nej, de hade stulit vapen: pistoler och höghastighetsvapen (Dnr I 6837).

NOG BORDE upptäckarna ha givit Palmeutredarna skrämselhicka. Nu hade de ju de "fakta" som de hade efterlyst och en febril aktivitet borde ha utbrutit i polishuset. Men så blev inte fallet. Palmeutredarna fortsatte i stället att granska Christer Pettersson och den granskningen - jag talar nu om vad som hände några år efter den frikännande domen i november 1989 - omfattade cirka sju hundra förhör och ännu fler så kallade slagningar.

Så kom det sig att man inte ens hade tid eller brydde sig om att ta reda på vilka de svenska poliser var som umgicks i WACL-kretsarna och besökte Wallingatan 34. Hade man gjort det hade man upptäckt att bland dem som hade goda kontakter med Sydafrika och WACL fanns: den polisman som inte orkade springa efter Palmes mördare på grund av att han druckit en cocacola strax innan han kom till mordplatsen, den polisman som på ett möte i Norrköping talade om Palme som "landsförrädare" och "sovjetisk spion", den nazistiske polisman som tillsammans med arvtagaren till ett känt stort familjeföretag gjorde Palmehatet till sin livsuppgift, den polisman i vars lägenhet hyresvärden hittade en SS-hjälm och ett stort antal walkie-talkier, den polisman som hade en lägenhet just på den gata där Palmes mördare försvann.

DEN SISTNÄMNDE var - är - dessutom god vän till den vapenexpert som Palmeutredarna anlitar i sina utredningar. Vad mera är. En del av dessa poliser har också anknytning till den internationella högerextremistiska organisation som kallas Stay Behind. Att Stay Behind så att säga "stays behind" mordet hävdar åtminstone en - som det förefaller - mycket initierad tipsare.
För den som journalistiskt har arbetat med Palmeutredningen är det två reflexioner som ständigt oroar. Den första - det finns tipsare som alldeles uppenbart inte avslöjar allt de vet. Varför?
Den andra - när polisen ställs inför uppgifter om odemokratiska, nazistiska, konspiratoriska kolleger rör de inte, som man kunde vänta, upp himmel och jord; vänder de inte, som man kunde vänta, varenda sten; frågar de inte, som man kunde vänta, ut varenda person som går att fråga ut. Varför? Om så mordet på Olof Palme aldrig skulle bli löst - på dessa två frågor måste det ändå finnas svar.