Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Angående mötesscenariot. Till nämnda omständigheter - svårigheten att pussla in ett möte i rörelserna på platsen, planera mötet på förhand osv - kan man foga att hela saken framstår som i sig svårligen tänkbar.
En statsminister håller givetvis ibland möten av diskret karaktär av olika skäl. Men att Palme skulle ha mot ämbetet och riket illojala möten i lönndom på stan är ett exceptionellt antagande. Finns det någon enda saklig omständighet som talar för detta?
Om man nu ändå tillåter sig att anta detta otroliga, är platsen då rimligen tänkbar? Mitt i ett cityvimmel där varenda en känner igen statsministern? Det rimliga valet vore, för båda parter, föreställer jag mig, en betydligt mer undanskymd och diskret plats. Hade Palme hittats skjuten exempelvis i sin bil på en kvällstom parkeringsplats hade saken framstått som rimligare.
Man får också ha i åtanke att den ”entitet” Palme skulle haft hemlig kontakt med enligt detta, rimligen inte kan vara annan än en högorganiserad kraft. Och omständigheterna i övrigt talar oavsett mötesscenario tydligt emot planering och organisering.
Dålig mötesplats och dålig mordplats.
Och sedan återstår det att saken förutsätter att även Lisbeth var landsförrädare (eller vad det är), att hon var lögnerska och dessutom, med berått mod, försöker sätta dit en oskyldig.
Sannerligen klassiskt MOP:skt tänkande - den fullständiga befrielsen från varje ok i form av tankerestriktion. Istället fria antaganden, fritt tillkrånglande, allt som är möjligt är rimligt, stapla fritt antal osannolikheter på varandra. Osv.
Att Gunnar Wall, som enligt ryktet ska vara så påläst, förnuftig och ödmjuk, fastnar i detta är omöjligt att begripa. Han fogar väl dessutom ytterligare ett lika stort komplex av otroligheter i form av en orkestrerande mörkläggningsapparat till detta.
Dags för generationsskifte.
Tack för ett klockrent inlägg. Såväl mötesteori som mörkläggning är så urbota dumt och korkat och blodfattigt att klockorna stannar. De båda teorierna är sprungna ur hjärnor som jag personligen inte tycker hör hemma i MOP-debatten längre. Wall och Borgnäs var bra fram till 1995, sedan dess har det gått på tomgång och predikat samma trötta mörkläggning, misstroende mot makt och poliser, stat som politiker. Wall och Borgnäs är sannerligen barn av sin tid, tyvärr är det väldigt oklädsamt när dessa konspirationsteoretiker mässar i sina mörkläggnings-kåpor 2022.
Det är verkligen dags för ett generationsskifte och belägga dessa gubbar med munkavle. Tyvärr är det få "spelklara" arvtagare i det mer offentliga idag. Otto, Matte, Hedberg och Gjutarenäfve framstår tyvärr som diagnospojkar med ofördelaktigt intellekt (för att att uttrycka det diplomatiskt). Jeremiah känns som den ende som är seriös och som har huvudet på skaft. Tyvärr har även den en gång så begåvade författaren Lena Andersson tappat ut kulpåsen, lurats in i Walls och Borgnäs "dimmor", dessutom går hon nuförtiden ett steg längre, vilket hon manifesterar in sin nya bok "Koryféerna", häpnadsväckande korkat.