Iesho,
Forts
Stickans scenario
Del 2:
The Desinformer
Stickan snubblar in på brottsplatsen precis i rättan tid för att hinna inbilla en svårt chockad landsförrädarhustru, som till Stickans förvåning ännu är vid god hälsa om än chockad, att mördarn bar blå täckjacka. Landsförrädarhustrun säger till Stickan, ”Dom har skjutit mig också” medan hon steppar omkring på brottsplatsen som en balettdansös på amfetamin. Stickan tänker att det där, det där det kan definitivt komma till pass.
Landsförrädarhustrun, som har nästan lika livlig fantasi som Stickan, tycker att Kepsmannens berättelse låter som ett jättebra uppslag på en historia och spinner vidare på Kepsmannens ide. Hade hon inte sett den täckjacksförsedde gärningsmannen i sällskap med en ljus långskånk smyga omkring utanför statsministerbostaden för två veckor sen? Jo, det hade hon, bestämt, visst hade hon det. Jag tror jag säger att det var två gärningsman, tänker hon, en mörk i blå täckjacka som flydde österut och en ljus jättelång, som stod vid reklampelaren och sen flydde raskt Sveavägen söderut. Kan dom ha varit från Ustasja, månne? Ja, det blir bra. Tack, Keppsmannen för uppslaget, tänker hon medan hon tar några skutt på brottsplatsen. Det enda som bekymrar henne är den där irriterande äldre polismannen som hela tiden frågar vem offret är. Är han blind, ser han inte det, dummdjäveln.
Stickan har inte bara världens prydligaste handstil och betraktas allmänt på sin arbetsplats och bland vänner som en lite udda, ingrodd kontorsråtta med ansenlig konstnärlig ådra. Fel, fel, fel! Skenet bedrar som attan. Stickan är i själva verket Sveriges motsvarighet till James Bond. Men det är inte allt. Själv betraktar han sig som en perfekt korsning mellan MI6:s Bond och CIA:s fenomenale kontraspionagechef Angleton, en grå man med oanad begåvningsreserv.
Med en helpava portvin under bältet har vittnet som blev så förskräckt av händelserna att han smög in på in på restaurang Bohemia för att ta sig något stärkande, nu repat mod och känner sig till och med redo för att ge sig i kast med lite mördarjakt. Ja, varför inte, han vet ju precis vem han ska leta efter, en mörkklädd man iförd rock eller jacka som slutar strax ovan knäna och som antingen har huvudbonad eller är barhuvad och som med all sannolikhet springer. Klockan 23:28 går han något i hatten uppför trapporna till Malmskillnadsgatan, där han i trappkrönet möter ett flanerande par, som berättar att de just sett en man springa nedför David Bagares Gata i östlig riktning. Aha, tänker han, nu har jag dig, din djävel. När han letat en stund bland byggställningarna på David Bagares och klockan slagit 23:29 passerar en polisbil. Han vinkar inte in den, trots att han är på jakt efter en pistoldesperado. Man vill ju inte vill bli tagen för fylleri en fredagskväll, tänker han, allrahelst inte om man är full på portvin. Skulle vara oerhört genant.
Efter alla åtgärder Stickan redan klarat av efter eldgivningsordern, den blixtsnabba planläggningen uppe på kontoret, postningen av det färdigställda jobbet, tjurrusningen åtta trappor ned till stämpluret, språngmarschen runt kvarteret, det icke oansenliga adrenalinpåslaget då han knäppte landsförrädarparet, det snabba sprinterloppet tillbaka till arbetsplatsen, pratstunden med väktarna och sen tillbaka till brottsplatsen som en oljad blixt igen, vilket till Stickans fördel ska sägas inte har gjort honom det minsta andfådd eller svettig, och, inte minst, inbillningen av landsförrädarhustrun om den blåa täckjackan, ropar han till de sent omsider indrattande polismännen Söderström och Winden att ”Dom sprang ditåt” och pekar med hela handen, faktiskt påminnande lite grand om kung Karl XII i Kungsträdgården, mot öster. I brådskan glömmer han dock nämna för poliserna detaljen med den blå täckjackan och tokrusar därför som en afrikansk struts efter polismännen, som på Söderströms order just har upptagit mördarjakten. Han hinner, den tekniskt perfekta löpstilen till trots aldrig upp dem och återvänder därför för tredje gången till brottsplatsen. Där hör han att ett vittne för en av polismännen beskriva gärningsmannen med samma kläder som han själv bär. Det måste genast rättas till. Han berättar för polismannen att han sprungit efter de jagande poliserna och därför måste ha förväxlats av vittnet med den flyende skytten som ju, som alla minns, var en ung man i blå täckjacka. När klockan slår 23:31 sänder polisinsektör Winden över polisradion ut gärningsmannabeskrivningen "En ung man i blå täckjacka". Bara sekunder senare skickar tf kommissarie Dahsgård, som talat med det portvinsberusade vittnet, ut ett något annorlunda gärningsmannasignalement, "Äldre man i mörk rock".
Efter att ha satt griller i skallen på såväl landsförrädarhustrun som på poliserna Söderström och Wuinden återvänder Stickan klockan 23:45 till Skandiareceptionen för att dra sina valser även för väktarna i repan och, förstås, ringa hem och meddela att han blir något försenad. Han kan inte bestämma sig för vad som kommer att låta bäst, att han sprang efter skytten eller poliserna eller båda. Krångligt. Till frun råkar han säga skytten. Det var fel. Hur ska han då förklara hur han kom tillbaka. Nästföljande dag har han bestämt sig för det senare alternativet och ringer dagstidningarna med sin historia. Han kan inte förlåta sig själv för att han stämplade ut innan eldöverfallet. Det hade, det inser han nu, varit betydligt bättre om han hade stämplat ut efter. Men, allt kan ju inte klaffa helt perfekt i brådskan ens om man följer en väl genomtänkt plan. Några ägg måste helt enkelt krossas om det ska bli omelett till frukost, tänker Stickan lite generat. I ett senare förhör med polisen glömmer Stickan att nämna det där viktiga samtalet han hade haft med väktarna efter det att han stämplade ut, det som gör att han inte kan ha hunnit skjuta landsförrädarn. Satan också! Så han hittar på en ny vals, att Skandias stämpelur hade dragit sig en minut. Så det så, det hade han till och med kontrollerat dagen efter mordet. Men sen berättar ju, som tur var för Stickan, väktarna för polisen att de faktiskt hade snackat med honom i ett par minuter efter utstämplingen, så, det ordnade sig också det med till slut.
Mannen som vettskrämd flydde uppför trapporna när det small och som alla felaktigt antog var gärningsmannen, han befarade allt bra rätt. Svenska åklagare är ett sällsamt släkte, som man gör bäst i att hålla sig så långt borta från som möjligt är. De har en osviklig förmåga att koka ihop vilka anklagelseakter som helst bara för att kunna ägna dagarna åt snutfika, och, förstås, innebandyn. Som åklagare måste man ju tänka på figuren, hålla sig i trim.
PS:
Eller, så är det på det betydligt enklare viset att allt Stickan berättar är sant, ja, alltså, såsom han i likhet med alla andra vittnen själv upplevde det? Kanske kan det senare alternativet verka något mer rimligt än berättelsen om den anglo-amerikanska fullblodshingsten. Men vem vet, i det svenska politiska klimat som råder i Sverige och med massmedias hjälp kan ju vilka fabler som helst omstöpas till etablerade sanningar.
Over and out.
Forts
Stickans scenario
Del 2:
The Desinformer
Stickan snubblar in på brottsplatsen precis i rättan tid för att hinna inbilla en svårt chockad landsförrädarhustru, som till Stickans förvåning ännu är vid god hälsa om än chockad, att mördarn bar blå täckjacka. Landsförrädarhustrun säger till Stickan, ”Dom har skjutit mig också” medan hon steppar omkring på brottsplatsen som en balettdansös på amfetamin. Stickan tänker att det där, det där det kan definitivt komma till pass.
Landsförrädarhustrun, som har nästan lika livlig fantasi som Stickan, tycker att Kepsmannens berättelse låter som ett jättebra uppslag på en historia och spinner vidare på Kepsmannens ide. Hade hon inte sett den täckjacksförsedde gärningsmannen i sällskap med en ljus långskånk smyga omkring utanför statsministerbostaden för två veckor sen? Jo, det hade hon, bestämt, visst hade hon det. Jag tror jag säger att det var två gärningsman, tänker hon, en mörk i blå täckjacka som flydde österut och en ljus jättelång, som stod vid reklampelaren och sen flydde raskt Sveavägen söderut. Kan dom ha varit från Ustasja, månne? Ja, det blir bra. Tack, Keppsmannen för uppslaget, tänker hon medan hon tar några skutt på brottsplatsen. Det enda som bekymrar henne är den där irriterande äldre polismannen som hela tiden frågar vem offret är. Är han blind, ser han inte det, dummdjäveln.
Stickan har inte bara världens prydligaste handstil och betraktas allmänt på sin arbetsplats och bland vänner som en lite udda, ingrodd kontorsråtta med ansenlig konstnärlig ådra. Fel, fel, fel! Skenet bedrar som attan. Stickan är i själva verket Sveriges motsvarighet till James Bond. Men det är inte allt. Själv betraktar han sig som en perfekt korsning mellan MI6:s Bond och CIA:s fenomenale kontraspionagechef Angleton, en grå man med oanad begåvningsreserv.
Med en helpava portvin under bältet har vittnet som blev så förskräckt av händelserna att han smög in på in på restaurang Bohemia för att ta sig något stärkande, nu repat mod och känner sig till och med redo för att ge sig i kast med lite mördarjakt. Ja, varför inte, han vet ju precis vem han ska leta efter, en mörkklädd man iförd rock eller jacka som slutar strax ovan knäna och som antingen har huvudbonad eller är barhuvad och som med all sannolikhet springer. Klockan 23:28 går han något i hatten uppför trapporna till Malmskillnadsgatan, där han i trappkrönet möter ett flanerande par, som berättar att de just sett en man springa nedför David Bagares Gata i östlig riktning. Aha, tänker han, nu har jag dig, din djävel. När han letat en stund bland byggställningarna på David Bagares och klockan slagit 23:29 passerar en polisbil. Han vinkar inte in den, trots att han är på jakt efter en pistoldesperado. Man vill ju inte vill bli tagen för fylleri en fredagskväll, tänker han, allrahelst inte om man är full på portvin. Skulle vara oerhört genant.
Efter alla åtgärder Stickan redan klarat av efter eldgivningsordern, den blixtsnabba planläggningen uppe på kontoret, postningen av det färdigställda jobbet, tjurrusningen åtta trappor ned till stämpluret, språngmarschen runt kvarteret, det icke oansenliga adrenalinpåslaget då han knäppte landsförrädarparet, det snabba sprinterloppet tillbaka till arbetsplatsen, pratstunden med väktarna och sen tillbaka till brottsplatsen som en oljad blixt igen, vilket till Stickans fördel ska sägas inte har gjort honom det minsta andfådd eller svettig, och, inte minst, inbillningen av landsförrädarhustrun om den blåa täckjackan, ropar han till de sent omsider indrattande polismännen Söderström och Winden att ”Dom sprang ditåt” och pekar med hela handen, faktiskt påminnande lite grand om kung Karl XII i Kungsträdgården, mot öster. I brådskan glömmer han dock nämna för poliserna detaljen med den blå täckjackan och tokrusar därför som en afrikansk struts efter polismännen, som på Söderströms order just har upptagit mördarjakten. Han hinner, den tekniskt perfekta löpstilen till trots aldrig upp dem och återvänder därför för tredje gången till brottsplatsen. Där hör han att ett vittne för en av polismännen beskriva gärningsmannen med samma kläder som han själv bär. Det måste genast rättas till. Han berättar för polismannen att han sprungit efter de jagande poliserna och därför måste ha förväxlats av vittnet med den flyende skytten som ju, som alla minns, var en ung man i blå täckjacka. När klockan slår 23:31 sänder polisinsektör Winden över polisradion ut gärningsmannabeskrivningen "En ung man i blå täckjacka". Bara sekunder senare skickar tf kommissarie Dahsgård, som talat med det portvinsberusade vittnet, ut ett något annorlunda gärningsmannasignalement, "Äldre man i mörk rock".
Efter att ha satt griller i skallen på såväl landsförrädarhustrun som på poliserna Söderström och Wuinden återvänder Stickan klockan 23:45 till Skandiareceptionen för att dra sina valser även för väktarna i repan och, förstås, ringa hem och meddela att han blir något försenad. Han kan inte bestämma sig för vad som kommer att låta bäst, att han sprang efter skytten eller poliserna eller båda. Krångligt. Till frun råkar han säga skytten. Det var fel. Hur ska han då förklara hur han kom tillbaka. Nästföljande dag har han bestämt sig för det senare alternativet och ringer dagstidningarna med sin historia. Han kan inte förlåta sig själv för att han stämplade ut innan eldöverfallet. Det hade, det inser han nu, varit betydligt bättre om han hade stämplat ut efter. Men, allt kan ju inte klaffa helt perfekt i brådskan ens om man följer en väl genomtänkt plan. Några ägg måste helt enkelt krossas om det ska bli omelett till frukost, tänker Stickan lite generat. I ett senare förhör med polisen glömmer Stickan att nämna det där viktiga samtalet han hade haft med väktarna efter det att han stämplade ut, det som gör att han inte kan ha hunnit skjuta landsförrädarn. Satan också! Så han hittar på en ny vals, att Skandias stämpelur hade dragit sig en minut. Så det så, det hade han till och med kontrollerat dagen efter mordet. Men sen berättar ju, som tur var för Stickan, väktarna för polisen att de faktiskt hade snackat med honom i ett par minuter efter utstämplingen, så, det ordnade sig också det med till slut.
Mannen som vettskrämd flydde uppför trapporna när det small och som alla felaktigt antog var gärningsmannen, han befarade allt bra rätt. Svenska åklagare är ett sällsamt släkte, som man gör bäst i att hålla sig så långt borta från som möjligt är. De har en osviklig förmåga att koka ihop vilka anklagelseakter som helst bara för att kunna ägna dagarna åt snutfika, och, förstås, innebandyn. Som åklagare måste man ju tänka på figuren, hålla sig i trim.
PS:
Eller, så är det på det betydligt enklare viset att allt Stickan berättar är sant, ja, alltså, såsom han i likhet med alla andra vittnen själv upplevde det? Kanske kan det senare alternativet verka något mer rimligt än berättelsen om den anglo-amerikanska fullblodshingsten. Men vem vet, i det svenska politiska klimat som råder i Sverige och med massmedias hjälp kan ju vilka fabler som helst omstöpas till etablerade sanningar.
Over and out.
