Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Jag tror förvisso på den uppgiften eftersom den stämmer rätt bra med min egen klockning.

Jag sprang från Dekorima till trappkrönet och det tog 70 sek.

Kvartoft sprang från Lutmakarg. till trappkrönet på 43 sekunder. Hade hon sprungit från Dekorima skulle hon med allra största sannolikhet ha hamnat på runt 70 sekunder hon också. Det är trots allt över 50 meter mellan Sveavägen och Luntmakargatan. Dessutom blir man ju trött av att springa den biten, vilket gör att hastigheten i trapporna blir lägre.

Synd att man inte testade Kvartoft på hela avståndet, och sen en annan person på LJ:s löpväg, från Luntmakarg. till trappkrönet. Som du ser har jag satt LJ:s ankomst trappkrönet till en minut efter GM:s ankomst dit. Med det menar jag alltså att han hade 45 sekunders löpning som föregicks av 15 sekunders väntan innan han drog iväg.

Tja det är väl mera så att det kommer att bli ett långt uppehåll. Mitt syfte här är uppnått och jag tror att det finns några balanserade som du själv som kan hålla ställningarna mot de värsta trollen.

Ville mest göra en markering även om det finns fler tokerier att kommentera.

Hur t ex folk på allvar kan fokusera på uniformerad polispersonal som dricker Cola samtidigt som de ignorerar helt de olika grupper civilklädda vanliga poliser och underrättelsefolk som fanns i området är ett mysterium liksom hur man kan tro att någon slags högerextrem konspiration lyckats manipulera både politiker och polisledning. Man får väl tillskriva detta bristande kunskaper.

Idag är det väl ganska tydlig vilka som fortfarande driver CP-spåret. LP och sonen har följt de aktuella spaningsuppslagen i sina iakttagelser men låst sig vid en slutlösning som de klamrar vid. Det som först beskrevs som kurdiskt eller exiljugoslaviskt utseende blev sedan säkra utpekanden av CP. Både kurdspåren och CP spåren kan dessutom koppals till kretsar nära offret och nära SAP samt "deras" delar av underrättelsetjänsten med rötter i gamla IB. Något i en lösning verkar oroa dessa kretsar och inte fan är det några högerextrema polisers ev skuld... Kanske snarare saker som ar på något sätt att göra med "rikets" säkerhet" eller interna politiska förhållanden som anses känsliga.

Ove det som är synd med dig är att du fyller dina luckor med fantasi så att du pratar förbi de allra flesta, men visst har du en poäng ibland även om helheten blir förvirrad.

Tyvärr råder en viss begreppsförvirring kring underrättelsekretsar i både ditt och andras huvuden. Förhoppningsvis kan några frågetecken rätas ut utan att rikets säkerhet behöver hotas. Det kanske kan ge dig mera ordning i kaoset.

Livlig radiotrafik före mordet
Läser en intervju med Ted Holmqvist, Ludvika som fyller 70 år. Den 1 mars 1986
satt han i Tanzania och lyssnade på Voice of America i kortvågsradio. "Strax efter
midnatt bröt de sändningen och berättade att Sveriges premiärminister skjutits på
öppen gata. Det framkom också genom den amerikanska ambassaden i Stockholm
att det varit en otrolig radiotrafik i området under timmarna före för att sedan tvärt
upphöra strax innan det hände" tillägger han apropå de teorier som finns kring det
olösta mordet. Min kommentar: Mycket intressant med den livliga radiotrafiken men
även det faktum att amerikanerna skulle känna till den bättre än vad svenskarna gjorde.

Uddi(s) har babblat om att han är säker på att mordvapnet var kortpipigt. Gör han det alltjämt? Eller har han nu fattat att om man s.a.s. ska slå fast en sanning så måste man ha på fötterna, leda resonemanget i bevis?

Om han fortsätter att - likt Anér och Krantz (RIP) -, betrakta lösa påståenden och rykten som sanningar för att det passar hans världsbild, ja då måste vi förpassa honom till tokstollarnas fålla.

Märk väl att Borgnäs, Minell och bröderna Poutiainen aldrig påstår att en sak är på ett visst sätt om de inte har täckning för det. Däremot ställer de frågor, pekar på saker som borde utredas/borde ha utretts, och slår fast sanningar bara när de kan belägga dem med trovärdiga källor.

Om man tror någonting och talar om att man tror det så är det inget fel i det, men om man tror någonting fast säger att man vet, då är det åt helsike fel.

Som jag minns det så hänvisade han till något brev eller mejl från någon expert, förvisso utan att posta själva brevet. Nåväl, jag personligen varken tror eller inte tror på hans kortpipeteori, men nog är det väl lite underligt att man aldrig kollade upp kortpipiga vapen med kaliber .357?! Hur jädrans många revolvrar med den kalibern finns det egentligen i Sverige? Jag menar, utredningen sägs ju bestått av 300 pers ett tag...

Njae, han hänvisade väl till "hemliga källor" från CIA!?

Men visst, jag håller med dig i sak. Visst kan man diskutera t.ex. piplängd utifrån olika perspektiv men att säga att man vet att mordvapnet var kortpipigt när det inte på något sätt är bevisat utan bara ett påstående, är det foliehattsvarning på.

Kan du vänligen skriva en källhänvisning, helst till pappersupplagan av tidningen eller tidskriften ifråga?

Intervjun med Ted Holmqvist finns i Dalarnas Tidningar (finns fem olika varianter)
den 4 mars 2011, avdelning familj och vänner.

Vem är c som nämns i efterlyst????

Träffpunkten mitt i blodpölen där kulan rikoschetterat upp mot pelaren bakom lämnade ett hål som täcktes med blod och sedan av blommor är inget jag fantiserat ihop utan detta kunde intygas av Hans Gillis Carlsson och antydningsvis bekräftas av Holmér.
Anledningen till att man så ihärdigt undviker att ge någon förklaring och tvärtom vilseleder kring frågan måste finnas på ännu högre nivå än någon svensk myndighet kan ansvara för gissar jag. I sådant perspektiv faller sig det mesta naturligt men det är ju inte min sak att förklara för folk som ändå inte vill veta.ve

Ulf Lingärdes PM avkodat med personnamn:
http://pastehtml.com/view/1dhmygc.txt förkortat:

Minnesanteckningar rörande Palmemordet

... Jag var då i full färd med att rota i ny och gammal sk-t inom underrättelseväsendet, stödd av ett särskilt bemyndigande. Jag tröstar mej med att jobbet minst av allt var offentligt. Det där är slutfört sedan länge och jag har idag brutit mej en ny bana såsom journalist och författare inom databranschen
...
IB och "SAF:s hemliga byrå" som det hette i vänsterns mun hade en del beröringspunkter av vikt för fortsättningen... Per-Gunnar Vinge var chef för byrån (men har idag ett eget företag) och Acke Hedén var mullvaden borta på IB.
... Carl Gunnar Holm satt först som operationschef under Per-Gunnar Vinge men sedan fick flytta till Linköping då massmedia började bli efterhängsna. Carl Gunnar skötte (och sköter fortfarande) dels den svarta propagandan, som man såg som moteld mot "socialdemokrati och annan kommunism", och försökte dessutom organisera en liten operationsavdelning för diverse ändamål. Den senare blev inte så lyckad pga bristande personliga kvalifikationer hos de inblandade, men de gjorde sej bemärkta ändå genom att trakassera diverse personer som extraknäck åt en skum vapenhandlare (CG Östling). Den svarta propagandan vet jag inte om man ska betrakta som lyckad, men synlig blev den i varje fall, exempelvis med Alf Enerströms stolliga framfart. ...
... Olof Palme hade omkring 1970 tappat intresset för de små och obetydliga intelligence-operationerna i Sverige. ...
Jag ska nu gå över till händelserna under 1980-talet. Vid 1970-talets slut fanns en grupp militärer inom försvarsmaktens ledning som med oro övervägde socialdemokratins faror för landet på sikt. Man beslöt i all stillhet att börja bygga upp en kuppberedskap mot ett socialistiskt maktövertagande. Det är inte så långsökt som det låter, alla hade Tjeckoslovakien i friskt minne. Den önskade kuppberedskapen måste bestå av en samordnande centralenhet, stödd på lokala enheter i ett riksomfattande militärt nätverk. Detta var ingen lätt uppgift att organisera eftersom landet redan hade Lindencronas beredskapssystem och nygamla IB01. ...
Nätverket ute i landet var enklast att åstadkomma och snart fanns ett lösligt system av beväpnade militära grupper litet varstans, rekryterade övervägande ur hemvärnet, armén och marinen. Det organisatoriska kittet åstadkoms genom att spjälka av en del pålitliga personer ur SSI och ÖB/SÄK och bilda den s k Hemliga byrån. Uttunningen väckte en del praktiska bekymmer men väckte inga direkta misstankar. Byrån skulle ursprungligen husera på marinstaben, men delar av den lämnade aldrig försvarsstaben och resten övertog en SSI-lägenhet ute på stan, i närheten av Per-Gunnar Vinge:s ovannämnda byrå. Beslutet om avspjälkning togs av Bengt J. Schuback, och Borg informerade cheferna för UND, SÄK och SSI att organisationen fanns "för särskilt ändamål" och skulle lämnas ifred .... . Länken mellan denna lilla byrå (som nu inte längre existerar) och det riksspridda nätverket sköttes av de regionala säkerhetstjänster som finns ute på milona. Det är inte många som känner till dem, och de bemannas av värnpliktiga ungdomar som under och efter sin grundtjänstgöring sköter diverse operationer. De har inte så högt anseende centralt eftersom de ofta nog är "ganska galna", men det är dessa killar som ibland är synliga när militären opererar. Jag upprepar avslutningsvis att syftet med hela denna organisation var en ren kuppberedskap mot en tänkt inre fiende. Något offensivt tänkande fanns inte vid denna tid.

Under 1980-talet spreds ett rykte att det fanns en högt placerad socialdemokratisk läcka mot öst, à la Treholt eller värre. Misstankarna häftade länge vid Pierre Schori. Inom FOA och psykförsvaret hade det vid denna tid bildats en tredje gruppering för "socialistisk moteld" och de gav bland annat ut en fictionbetonad bok under pseudonym som föga inlindat utpekade Schori som läckan. Det skulle bli fler böcker. FOA grundade t o m en enhet för studier i desinformation. Noga räknat var det två enheter, en i Karlstad som verkligen forskade i desinformation, och en i Stockholm som bedrev desinformation tillsammans med psykförsvaret och en fd IB-agent Eskil A. Block på högerkanten (som synts i TV nyligen).

Den reella vändpunkten sker utan att några egentliga operationer inleds. I Sverige finns tre subversiva huvudgrupperingar. Låt oss i detta dokument kalla dem P3a i näringslivet, P3b inom militären och FRA, samt P3c inom FOA och psykförsvaret. (P3 var i början mitt interna arbetsnamn.) I P3c:s närhet fanns olika forskningsgrupper för öststudier och från en av dessa kom nu det alarmerande påståendet att Olof Palme var rysk spion. Påståendet grundade sej på en noggrann analys av Palmes aktiviteter inom sexnationsinitiativet och palmekommissionen, parad med en kompletterande analys av diverse ryska fältaktiviteter på svensk jord. Slutsatsen väckte ett enormt uppseende och den trots allt ganska lösliga grupperingen i smått populistiska organ svetsades ihop till en enhet. De antog namnet Frihetsrörelsen.

De i samhället högt uppsatta personerna Per-Gunnar Vinge, Bengt J. Schuback, Lars R. H. Ljunggren och Bengt J. Wallroth tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. Per-Gunnar Vinge betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta. Alla var eniga om att hålla "tyst och hemligt intill evärdlig tid" om beslutet, men hittills är det åtminstone två som skvallrat ur skolan.
I all hemlighet började man nu rekrytera ett lämpligt hit-team i nätverket, och AktionsGrupp Arla Gryning (AGAG) formades. De utvalda huserade i södra norrlands militärområde och kom huvudsakligen från Jämtland, bland dem Tore Utriainen. Det tränades och övades och det gick ganska lång tid innan man blev klar över att något fattades - skytten. Ingen som man litade till ville vara skytt, men väl bistå på alla andra sätt vid dådet och de som kunde tänka sig hålla i vapnet litade man inte ett dugg på. AGAG sammanblandas ibland med Magnumklubben, men detta beror bara på att vissa skyttar genom skytterörelsen kommit i kontakt med Magnumklubben den vägen och blivit medlemmar även där.
De sammansvurna befann sej nu i den märkliga situationen att alla var eniga och välorganiserade och att säkerhetsförhållandena var goda. Men allt vad gäller offensiva åtgärder var man tillbaka på ruta ett, alltmedan medvetandet om undanröjandet var på väg ut i organisationens perifera delar.
En rad olika försök gjordes nu inom och utom landet att försöka ro iland ett attentat. Men i olikhet med thrillerlitteraturen visade detta sig allt annat än lätt. Kontakter blev misstänksamma, något frilansande Murder Inc fanns inte, och verksamheten gick i stå. Den kunde förblivit där om inte den historiska slumpen ingripit på nytt.
...
pumpar in stora summor till rättshjälp och socialhjälp åt ANC–anhängare inom landet och det håller på att växa mej över huvudet.
Indienordern blev av. Men i ANC:s ledning satt nu en mullvad som registrerade vad som skedde. Och det väckte närmast panik i Sydafrika, som sakta men säkert stryptes av sanktionerna samtidigt som stödet till ANC envist vägrade låta sej slås ner. I kniptången mellan sanktioner och ett ANC med folkstöd och en karismatisk ledargestalt i form av Nelson Mandela höll tiden på att rinna ut. Raseriet vändes mot socialistinternationalen och mot Olof Palme i synnerhet. Och det var bråttom. Någonting måste göras, och fort. Via en hög svensk affärsman P. Wallenberg med rötterna i Afrika fick man kontakt med Frihetsrörelsen och ett hit–team organiserades snabbt, bestående av legoknektar och några svenska poliser som brukade resa till Sydafrika på betald semester. Dessa semestrar hade tidigare organiserats för att svenska legosoldater skulle kunna resa hem ett slag i annans namn. Förutom fri resa, kost och uppehälle ingick en tortyrafton som lockbete. Äntligen hade man tillgång till kompetent folk för ett attentat.

Själva utförandet var relativt enkelt. Palme måste avlyssnas för att få litet kläm på hans rörelser. En insatsgrupp kunde rycka ut med kort varsel. Ursprungligen hade man tänkt att bara glutta på den avlyssning som ändå skedde hos Sture Höglund vid Säpo. Men Alf Karlsson, Per-Gunnar Vinge:s specielle förtrogne, sade med sitt speciella språkbruk:

— Vem som helst kan räkna ut att avlyssning skett. Och sen sitter vi här allihop i piss upp till halsen!

Avlyssningen sköttes istället via televerkets säkerhetsavdelning. I slutet av februari 1986 visste man att OP planerade ett biobesök med Joakim. Det blev verkligen av och attentatet kunde varit banalt att slutföra. En för allmänheten okänd polisman Stefan Svensson var operationschef. Men det höll på att gå alldeles galet. När tillslaget skulle ske på Sveavägen stod skytten, en legosoldat, fryst till is medan paret Palme ovetande promenerade förbi. En lång tystlåten polisman Leif Tell gick då på eget initiativ med raska steg ner till Tunnelgatan och sköt Olof Palme i ryggen när han passerade. Sedan sprang uppför trappan och norrut på Kungsgatan och förenade sej med gruppen. Och alla som var med eller sett på fick brått att komma undan.

Innan historien avslutas måste något nämnas om Holmérs palmerum. Ovannämnde Alf Karlsson satt med i palmerummet, trots att han inte är nämnd i Holmérs bok, och förankrade kurdspåret.
...
I dagens palmegrupp finns fortfarande en mullvad Tommy Lindström. Jag har talat om för Ölvebro vem det är, men han kan inte göra så mycket åt det. Däremot har Ölvebro mycket väl begripit att något är sjukt på polissidan, och har tillsatt en mycket diskret grupp som utreder "desinformation om polisens inblandning".
.... Ölvebro har jag under resans gång informerat personligen om alla detaljer av polisiärt intresse, senast om Tore Utriainen:s plötsliga anställning vid Säpo som dataexpert med speciell behörighet.