Sertralinet tog mina känslor, intressen och min intelligens?

Jag är en 24-årig kille och jag började må dåligt hösten när jag var 14 år. All lycka och mening bara försvann, utan egentlig anledning. Skillnaden var verkligen EXTREM. Från att ha levt ett underbart liv blev allt nu bara värdelöst.
Jag gick egentligen bara och väntade på att detta skulle släppa så jag kunde få må bra igen, en väntan som blev till många år.

De första åren var egentligen bara just en väntan, medan senare år varit en kamp.
I början så var det ingen mening med något alls, jag var aldrig glad, ingenting var kul, jag satt bara framför datorn på min fritid eftersom det kändes mer hur jag verkligen mådde när jag tex. träffade vänner eller annat som "egentligen" var kul. Samma sak som att det kändes mindre hopplöst när det regnade än när det var sol, verkligheten var lite mer på "min nivå" då.
Jag var väldigt nedstämd, ledsen och kunde känna mig värdelös, mer eller mindre.
De senare åren har det dock hänt saker som fått mig att må DÅLIGT istället för bara dåligt, och där allt bara handlat om att hålla huvudet ofanför vattenytan (under vissa perioder). Det är verkligen skillnad på ångest och ångest...


För 1,5 år sedan kände jag att jag verkligen inte orkade mer, då började jag få samma ångest som jag fått några år tidigare under en lång period. Jag ringde nationella hjälplinjen som tipsade om Ungdomsmottagningen dit jag gick och fick prata med en psykolog.
Efter att ha gått där ett halvår började jag med Sertralin, för jag orkade verkligen inte må som jag gjorde då. Vad som helst utom det.
Tanken var att jag skulle få några månaders frihet från ångesten. Dock var jag rätt skeptisk till hur väl det skulle verka, och jag var även rädd för att fortsätta vara påverkad efter att jag slutat, något läkaren på Umgdomsmottagningen garanterade inte kunde inträffa. "Sertralinet är ute ur kroppen inom 24 timmar".


Nu är det 3-4 månader sedan jag slutade med Sertralin, efter att ha ätit 50 mg under 6 månader (+ några veckor för upp- och nedtrappning).
Under tiden jag åt Sertralin så kände jag mig snurrig och borta, något jag var inställd på att göra. Dock påverkade Sertralinet min tankeförmåga mycket mer än vad jag trodde det skulle göra. Det gick inte att tänka (fundera, grubbla, filosofera) längre. Även ångesten försvann i stort sett helt och hållet, jag hade bara trott att den skulle bli lite svagare.
Jag kunde börja må lite dåligt, men istället för att ångesten växte sig starkare och starkare för att tillslut kulminera i något där varje andetag var en extrem plåga, så avbröts ångesten innan jag sjunkit så djupt. För min ångest kom ofta smygande, och blev starkare och starkare.
Jag kände mig helt enkelt bedövad under tiden med Sertralin, på alla plan.
Många får sömnproblem i och med att de äter Sertralin, för mig vart det tvärt om. Jag har alltid legat och grubblat så mycket att jag inte kunnat somna, detta gjorde jag inte under tiden jag åt Sertralin.


Under själva nedtrappningen så kände jag gradvis att tankeförmågan, sexlusten, känslorna och skarptänktheten började komma tillbaka, men efter ett par veckor till så avtog detta, och gick åt motsatt håll igen.

Nu känner jag mycket mindre än under själva Sertralintiden, dock känner jag mig inte snurrig längre.
Trögtänkt, känslolös, inte med i matchen, bryr mig inte, likgiltig, borta och helt enkelt apatiskt är nog rätt passande ord för hur det är nu.
Jag kan känna lite lite oro, men någon egentlig ångest är det aldrig.
Och det är framförallt de senaste veckorna jag blivit ännu känslolösare.


Jag har alltid varit väldigt intresserad av naturvetenskap, speciellt fysik och astronomi. Även under tiden jag mådde dåligt (beroende på hur starkt grepp sångesten hade om mig) så kunde det vara intressant, dock aldrig "kul" som det var innan jag började må dåligt. Ofta hade jag ingen lust att se något program eller så eftersom jag var så nedstämd. Men gjorde jag väl det brukade jag ändå bli intresserad.
De senaste åren var jag även väldigt intresserad av filosofi, speciellt när jag var (lagom) berusad.
Nu känner jag mig inte intresserad för fem öre. Det är som om jag aldrig "kommer igång", som att gnistan aldrig tänds.

Innan Sertralinet kände jag mig väldigt trött och segtänkt (även fast jag sovit mycket) de första timmarna under dagen, och det var först på eftermiddagen/kvällen som jag började känna mig riktigt skarptänkt. Jag var egentligen "på topp" mitt i natten, något som gjorde att det oftast blev väldigt svårt att somna. Jag gick oftast inte och la mig förrän vid 4-tiden (jobbar kväll så det funkar med jobbet) och om jag var ledig några dagar så lyckades jag alltid vända på dygnet.
Nu efter Sertralinet är det väldigt lätt att somna, det tar bara några minuter.



Nu är det som att hjärnan är på "idle" hela tiden. Jag känner mig _extremt_ seg och trögtänkt. Det är som att jag är på samma nivå hela dagen, från sekunden jag öppnar ögonen efter att ha vaknat, tills jag går och lägger mig igen. Innan var skillnaden verkligen natt och dag på hur skarptänkt jag kände mig på morgonen eller kvällen/natten. Hjärnan kommer helt enkelt inte igång under dagen längre...
Min koncentrationsförmåga har blivit väldigt mycket sämre, jag glömmer av saker, tankar bara försvinner ur mitt huvud och jag kan inte spinna vidare på någon tanke. Det är verkligen svårt att försöka tänka och jag känner mig trött i huvudet, seg, borta och "öööh".
Min förmåga att fantisera är även den begränsad.
Jag ser inte detaljer längre, kan inte bli upprymd eller exalterad över något.
Saker som var väldigt intressanta innan är bara "information" nu, jag bryr mig helt enkelt inte utan allt är bara "jaha...".
Jag tar varken till mig positivt eller negativt utan jag känner mig mest apatisk. Jag är väldigt stabil och "orubblig".


Det är precis som att det skulle finnas en "spärr" i mitt huvud, eller som att en del av hjärnan helt enkelt är borta.
Det är framförallt vid pannan förändringen är som tydligast. Där kändes det alltid väldigt "aktivt", det pirrade när hjärnan gick igång innan (av tex vetenskap, inte när jag ältade ångestgrejer).
Det känns som att korttidsminnet påverkats väldigt mycket.
Min hjärna kan inte "multitaska" längre och jag tappar lätt tråden.
Jag känner mig väldigt trött i huvudet, försöker jag tänka känner jag mig bara tröttare/segare, nästan så jag får ont i huvudet.
Innan så kunde jag ha en massa tankar i huvudet samtidigt.
Jag har även blivit mycket sämre på att formulera mig.



ALLT är väldigt begränsat. Det är som att hjärnan hela tiden kör på ettans växel.

Jag blir inte heller upprörd över saker jag blev upprörd över innan.

Ett exempel på detta är när jag tänkte på hur orättvist och rentutsagt förjävligt en person (som stod mig väldigt nära) behandlat mig (detta som fick mig att må så dåligt för 1,5 år sedan).
När jag tänkte på det innan så kändes det som en AHA-upplevelse, fast ur "ångestperspektiv". "Nej, nej, nej! Det kan inte vara sant! Det FÅR inte vara sant!!!".
Ju mer jag tänkte på det, ju mer ångest fick jag, och ju mer ångest jag fick, ju mer tänkte jag på det...

Nu bryr jag mig faktiskt inte om det för fem öre. Under sertralintiden brydde jag mig, men jag "varvades inte upp ångestmässigt" på samma sätt som innan.

Dessutom var det precis som att jag blev behövad när jag fick reda på något chockartat som gav mig "för mycket" ångest. Istället för att nästan gå under, som jag gjorde innan sertralinet, var det precis som om det bara blev för mycket, efter ett tag stängdes känslorna av istället.




När hjärnan blev som mest aktiv innan Sertralinet var efter att jag gjort ett IQ-test (vilka jag fick riktigt höga resultat på). Efter detta var jag ju garanterad en sömnlös natt pga. hjärnans uppvarvning...
Det var precis som om hjärnan bara aktiverades när det fanns ett behov av det och jag kände verkligen hur den "varvade upp" för att gå på 100%.
Jag testade även att göra ett IQ-test efter Sertralinet, och hjärnan gick inte igång.
Det var inte resultatet jag var ute efter att mäta, utan se om jag kunde få igång hjärnan vilket alltså inte gick.



Jag drömde väldigt mycket innan sertralinet och jag kom ofta ihåg drömmar i detalj, vilket gjorde att jag ofta(st) var mycket tröttare när jag vaknade än när jag la mig. Ibland kunde jag komma ihåg ett halvdussen drömmar.
Nu är det bara någon enstaka natt jag minns någon dröm, och inte alls detaljrikt.
Då kunde jag med lätthet sova totalt 9-10 timmar per "natt". Jag vaknade ofta till på förmiddagen men somnade sedan om och sov någon timme.
Nu sover jag ca 7-8 timmar varje natt, ibland mindre, och kan inte alls somna om lika lätt.



Orsaken till att jag "inte kan tänka" är väl att jag inte blir exalterad över något längre, jag bryr mig helt enkelt inte. Känslorna är ju bara borta...
Låt oss säga att man skulle få svar på de riktiga frågorna kring livets ursprung och universums uppkomst. I dagsläget känns det mest som att jag skulle rycka på axlarna och säga "jahopp". Jag bryr mig inte längre, och det mest skrämmande är att det inte alls känns speciellt skrämmande, eftersom jag inte direkt bryr mig om att jag inte bryr mig...


En annan stor skillnad var att jag innan Sertralinet ibland kunde se fram emot saker, även om de aldrig var kul när jag väl gjorde dem, så kunde jag ändå vara väldigt positivt inställd till dem, de kunde kännas kul, meningsfulla och spännande i förväg. Jag kundetänka "Nu ska jag gå hem och se på något intressant program/spela ett spel". Eller se fram emot att gå ut på krogen med folk. Jag levde aldrig i nuet utan såg alltid fram emot "när det skulle bli bättre".

Bra musik kunde även göra mig upprymd och få mig på bättre humör, att spela "Guitar Hero" var inte kul, men det var i alla fall stimulerande på något litet sätt. Nu tycker jag inte att musik påverkar mig alls.
Att även ha städat lägenheten kunde få mig att känna mig "nöjd" på något sätt, när jag väl orkat göra det. Det kändes befriande att ha det gjort, eftersom det var väldigt svårt att komma igång. Nu bryr jag mig inte.


Min drivkraft och min trygghet för att kämpa vidare trots ångest har alltid legat i min tankeförmåga, att jag ibland haft små "oaser" i allt elände, där jag känt mig väldigt nöjd med att kunna tänka på vad jag vill, hur mycket jag vill.



Rädsla är en annan egenskap jag inte känner längre, jag är inte rädd i hotfulla situationer. Jag kan bli lite skakis i kroppen (ändå mindre än innan), men jag känner mig inte rädd.


Den positiva ruseffekten hos alkohol är också borta. Även om jag inte blev "äkta" glad eller lycklig av alkohol så hade det ändå en positiv inverkan. Jag känner inte heller att jag blir lika full på samma mängd alkohol.
Precis precis i början när man känner sig påverkad kommer en liten liten ruseffekt, men den försvinner på bara ett par minuter.
Sedan blir det mest segt att vara berusad...



Jag har alltid varit extremt rädd för att personer i min familj och närhet ska få reda på hur jag mår, jag vet inte varför men jag har absolut inte velat berätta det för dem.
Nu spelar inte heller detta någon roll. Skulle de få veta är även detta (just nu) "jaha..."


Allt bara är, ingenting spelar någon roll.


Kan även tillägga att jag aldrig använt några droger förutom alkohol.


Jag har nämnt en del av de här biverkningarna för läkaren, men hon säger fortfarande att Sertralin inte kan ge några bestående men och att mitt ointresse för vetenskap måste ha kommit naturligt, "jag är ung och då är det ofta så att man inte har samma intressen hela tiden utan man byter ofta."




Vad är det som hänt med mig? Kommer jag någonsin kunna använda hjärnan som förr igen?
Och varför blir jag som mest påverkad några månader EFTER att jag slutat med Sertralin?
Det känns ju verkligen inte som att det går år rätt håll då...
Sertralinet gjorde ju vad det skulle med ångesten, men det tog med sig allt annat också.
Att operera bort benet på någon som har ont i det är ju alltid en lösning, att ta bort alla känsor hos någon som mår dåligt känns ju som en snarlik...

Det var bland det konstigaste jag har hört!!Sertralin har ingen effekt om du inte lider av pan.problem och sertralinets egenskap är att tillföra endorfiner ingentng annat!?!?Din läkare har helt rätt,jag tror inte detta handlar om sertralinet överhuvudtaget.Jag har käkat sertralin i över 5 år och känner absolut ingenting av det du beskriver.Det hjälper att minska ångesten ja,men det hjälper ingenting om jag får en riktig fullblommad attack,får jag en attack så får jag det,punkt slut lixom.
Jag slutade med sertralinet på prov i ca 4 månader vilket fick min ångest att stiga tills jag till slut bestämde mig för att börja igen.Men under dessa fyra månader hände ingenting annat än det.
Neäj,jag vet inte riktigt vad jag ska tro,du får nog försöka börja se det hela ur ett annat perspektiv och du kan ju inte bara berätta "delar" om hur det är för din läkare,du kanske ska visa allt detta som du skrivit ned så du får med allt på en gång.

Trappa ner medicinen och förändra din vardag.

Medicinering kan vara ett bra alternativ om du får rätt psykoterapi samtidigt, men i det långa loppet hjälper det sällan på egen hand. Jag tror att du blivit betydligt mer deprimerad under det halvåret du medicinerade. Du märkte helt enkelt inte av det fören du slutade med Sertralinet.

Du bör alltid nämna för läkaren om läkemedlet inte är bra nog. Inget fungerar för alla utan det handlar bara om att testa sig fram. Jag åt antidepressiva under ett par år och fick börja med Zoloft. Redan efter några veckor insåg jag att jag inte samtyckte med preparatets sätt att hantera min depression. Jag fick då Venlafaxin utskrivet vilket visade sig ha en mer behaglig inverkan. Psykofarmaka fungerar vanligtvis bäst om du lever ett någorlunda normalt och socialt liv i övrigt. Om ditt liv är ensamt och i huvudsak består av dataspel/tv-serier, ökar risken att det gör dig till en zombie.

Tack för att ni tog er tid att läsa.

Jag har löst vardagen genom att nästan alltid arbeta. Är man ledig är det mer uppenbart hur dåligt man mår.
Nu pratar jag inte om när man mår väldigt dåligt, utan bara "vanligt dåligt".

Men vad kan det vara som gjort mig så påverkad nu 3-4 månader efter att jag slutat med Sertralinet? Jag har varit väldigt trögtänkt hela tiden, men nu de sista veckorna har ju alla känslor försvunnit...

För exakt en vecka sedan så fick jag förresten tillbaka upprördheten under bara ett par timmar, sen försvann det igen. Då kände jag även att jag blev mycket klarare i huvudet. Saker kom tillbaka. Men det var som sagt bara under ett par timmar, och det har inte varit likadant igen. Verkar väl väldigt skumt?

Oj, vilken textmassa! sluta med Sertralinet, i samråd med läkare.

Svårt att veta vad det beror på ju Låter dock riktigt tråkigt. Men är det något i ditt liv som du saknar som du haft innan då? Hur är din självkänsla? Jag kan nog inte bidraga men mycket mer men jag läste igenom texten och det känns ju tradigt värre men ett tag trodde jag mest att jag läste mina egna tankar

sertralinet kan du utesluta som boven i dramat=)

Har läst igenom din text. Du nämner mycket om tidigare grubblerier och ältande, styrt av ångest, vilket tyder på OCD-tendenser. Är det fint väder (istället för regn) så känns ångesten mer eftersom att högre press om att känna sig glad infinner sig. Jag tycker det var ett bra steg att börja med Sertralin. Sertralin som är ett SSRI-preparat ökar serotoninnivåerna i hjärnan. En för låg nivå av serotonin är vetenskapligt bevisat en bidragande orsak till depression eller ångestrelaterad sjukdom.

När du var 14 år så hände troligtvis något med din hjärna vilket medförde minskade serotoninnivåer. Du blev efter några år "van" vid dessa nivåer (hur du fungerade) och behandlade dig slutligen med Sertralin, något som höjde tillbaka serotoninnivåerna. Nu har du provat att sluta med behandlingen (något jag inte skulle rekommendera då problemen ofta återkommer efter ett tag när det handlar om ångestrelaterade sjukdomar) och du känner dig fortfarande "konstig", kan det inte vara så att det du känner av är hur du hade känt dig idag om du aldrig råkade ut för serotoninbristen vid 14-års ålder?

Olika SSRI-preparat höjer serotoninnivåerna via olika bindelser, du kanske ska fortsätta med annat preparat än just Sertralin?

Det här du beskriver finns att läsa om bland annat på Paxilprogress.org och RFHL's forum olika skador och fenomen som uppstått ihop med SSRI.

Slår dock vad om att mycket (inte allt) är placebo. Sedan kan ett fåtal råka ut för vad som helst med vad som helst