Varför blir tjejer så otroligt söta när de gråter?

Kan förstå attraktionen. Fast jag skulle vidga det lite till att alla situationer där tjejer ser sig själva som fula egentligen gör motsats intryck på mig. Det kan handla om rödgråtenhet, morgonsvullna ögon samt allmän svullnad i ansiktsregionen vid influensa, exempelvis. Minns en gång när jag låg på allmänpsyk, en morgon då jag satt med någon annan patient och såg på Gomorron Sverige någon tid innan frukosten ställts fram, och helt plötsligt två av mina kvinnliga medpatienter kom in där i teverummet, en i vit landsstingettischa och grå mjukiskläder och en annan i ljusrosa morgonrock med turkosa träningsbyxor under, och så deras ansikten, deras fina, fina ansikten (kan säga att jag tyckte om båda dessa tjejer väldigt mycket, som vänner) - de kisade med ögonen och partierna precis under ögonen var alldeles bulliga på båda dessa änglar och deras morgontrötta uppsyn skvallrade om att de inte visste riktigt vart det var någonstans eller kunde tänka klart riktigt ännu. Kunde i alla fall inte hindra mig från att brista ut i ett: Åååååååh, vaaaad söööta ni äääär!!! "Nu?!" frågade den ena, varpå jag nickade frenetiskt.

Vet inte om det är ytterligare en av tusen fetischer jag har men ja. Det rör ju ögonen - jag älskar ögon överlag, jag älskar när pupiller växer... jag älskar kisande ögon...

Trötta ögon, ledsna ögon, insiktsfulla ögon, fuktiga ögon, dagdrömmande ögon. När folk är ledsna överlag, alltså snarare än att de är glada, så blir ögonen mycket mer tydliga. Inga leenden som distraherar - och sen det att när någon sitter och gråter hos en så försöker man ju hålla ögonkontakten, förklara att saker är okej. Klart man känner starkare kärlek då.

Det måste man ju. För att tro. "Vi fixar det här."

Så svaret är - till skillnad från vad jag tänkte skriva när jag först såg trådens rubrik ("Sadism?")
kärlek.