Markus Jannes är död och även om jag gärna undvikit att bidra till ännu en tråd om hans självmord så växer en allt större frustration inom mig över människors trångsynthet och felaktiga skuldbeläggning av Flashback.
Jag kan förvisso förstå det. Man är i chock. Man är ledsen. Man är arg. Förvirrad. Det känns inte verkligt. "Hur kunde detta hända?" är tankar som slår en. Och man börjar leta syndabockar. Detta är väldigt vanligt och har hänt många gånger förr. Ni minns säkert Columbinemassakern i USA 1999 och om hur Marilyn Manson fick en stor skuldstämpel för att ungdomarna lyssnat på hans musik. Anklagelsen var helt befängd, men folket behövde någon att peka finger mot.
I detta fall pekas det många fingrar mot Flashback där människorna tydligen skall vara iskalla med total avsaknad av empati.
Det är möjligt att somliga inte bryr sig alls och andra kanske till och med gillade händelsen. Men det är också fullt möjligt att på grund av de oändligt många trolltrådarna på Flashback så höjer man inte längre ögonbrynen om någon skriker självmordsbenägen. Det blir lite som historien om Pojken och vargen.
För att klandra någon är enkelt. Men enklare att klandra Flashback är det att klandra alla i hans närhet som inte uppmärksammat hans lidande tidigare. Hans familj. Hans vänner. De människor som faktiskt kände honom och delade hans stunder.
Den 4:e Oktober 6:59 PM skriver han på sin facebooksida: "kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig"
- Ingen tar honom på allvar.
Den 10:e Oktober 9:37 PM skriver han: "Life is a progress bar and I want to press the cancel button..."
- Bara en som svarar. Men inser nog inte riktigt allvarligheten i hans text.
Och förmodligen så har ännu fler mer eller mindre subtila rop på hjälp yttrats av Markus en längre tid. Men de har av diverse olika anledningar aldrig nått fram och kunnat bearbetats. Men istället för att ta ett steg tillbaka och se helheten - väljer man att ta första bästa sikte och skjuta.
Finns det idioter på Flashback? Massor. Empatilösa svin? Definitivt. Är det Flashbacks fel att Markus är död? Nej. Markus verkade oerhört beräknelig i hans agerande och gav intrycket av att han bara ville få det överstökat.
Detta trots att - av hans facebooksida att döma av - verkade som en helt normal kille. Tyckte om musik, film och att festa och ha kul. Och förmodligen så var det också därför allt detta kom så plötsligt. Ingen hade räknat med det. Men precis som så många gånger förr så är det inte förrän man förlorat något man stannar upp och begrundar dess värde och händelseförloppet som lett till dess förlust.
De människor som kanske inte värderade Markus under sin levnad, träder nu fram och hyllar honom. Minns ni Michael Jackson och hur han behandlades de sista åren innan han dog? Minns ni samtidigt det avskyvärda hyckleriet som följde efter hans död? Hade han bara hört en bråkdel av det som sades om honom på hans memorial, under sin levnad, så hade han nog mått avsevärt mycket bättre.
Men vet ni vad? Han hade gått samma öde till mötes ändå. Och jag tror Markus, hur många fina ord han än fått höra, även av de som bevittnade hans självmord här på Flashback, ändå hade tagit sitt liv. Problemet var nog inte hur många komplimanger han fått eller inte fått, utan snarare om vad som egentligen försiggick i hans huvud. Hans djupaste tankar och känslor och det 21 år långa händelseförloppet som lett till dem.
Jag tror inte vi kan klandra någon i detta fall. Hur mycket vi än skulle vilja. RIP.
Jag kan förvisso förstå det. Man är i chock. Man är ledsen. Man är arg. Förvirrad. Det känns inte verkligt. "Hur kunde detta hända?" är tankar som slår en. Och man börjar leta syndabockar. Detta är väldigt vanligt och har hänt många gånger förr. Ni minns säkert Columbinemassakern i USA 1999 och om hur Marilyn Manson fick en stor skuldstämpel för att ungdomarna lyssnat på hans musik. Anklagelsen var helt befängd, men folket behövde någon att peka finger mot.
I detta fall pekas det många fingrar mot Flashback där människorna tydligen skall vara iskalla med total avsaknad av empati.
Det är möjligt att somliga inte bryr sig alls och andra kanske till och med gillade händelsen. Men det är också fullt möjligt att på grund av de oändligt många trolltrådarna på Flashback så höjer man inte längre ögonbrynen om någon skriker självmordsbenägen. Det blir lite som historien om Pojken och vargen.
För att klandra någon är enkelt. Men enklare att klandra Flashback är det att klandra alla i hans närhet som inte uppmärksammat hans lidande tidigare. Hans familj. Hans vänner. De människor som faktiskt kände honom och delade hans stunder.
Den 4:e Oktober 6:59 PM skriver han på sin facebooksida: "kan någon låna mig ett rep? behöver hänga mig"
- Ingen tar honom på allvar.
Den 10:e Oktober 9:37 PM skriver han: "Life is a progress bar and I want to press the cancel button..."
- Bara en som svarar. Men inser nog inte riktigt allvarligheten i hans text.
Och förmodligen så har ännu fler mer eller mindre subtila rop på hjälp yttrats av Markus en längre tid. Men de har av diverse olika anledningar aldrig nått fram och kunnat bearbetats. Men istället för att ta ett steg tillbaka och se helheten - väljer man att ta första bästa sikte och skjuta.
Finns det idioter på Flashback? Massor. Empatilösa svin? Definitivt. Är det Flashbacks fel att Markus är död? Nej. Markus verkade oerhört beräknelig i hans agerande och gav intrycket av att han bara ville få det överstökat.
Detta trots att - av hans facebooksida att döma av - verkade som en helt normal kille. Tyckte om musik, film och att festa och ha kul. Och förmodligen så var det också därför allt detta kom så plötsligt. Ingen hade räknat med det. Men precis som så många gånger förr så är det inte förrän man förlorat något man stannar upp och begrundar dess värde och händelseförloppet som lett till dess förlust.
De människor som kanske inte värderade Markus under sin levnad, träder nu fram och hyllar honom. Minns ni Michael Jackson och hur han behandlades de sista åren innan han dog? Minns ni samtidigt det avskyvärda hyckleriet som följde efter hans död? Hade han bara hört en bråkdel av det som sades om honom på hans memorial, under sin levnad, så hade han nog mått avsevärt mycket bättre.
Men vet ni vad? Han hade gått samma öde till mötes ändå. Och jag tror Markus, hur många fina ord han än fått höra, även av de som bevittnade hans självmord här på Flashback, ändå hade tagit sitt liv. Problemet var nog inte hur många komplimanger han fått eller inte fått, utan snarare om vad som egentligen försiggick i hans huvud. Hans djupaste tankar och känslor och det 21 år långa händelseförloppet som lett till dem.
Jag tror inte vi kan klandra någon i detta fall. Hur mycket vi än skulle vilja. RIP.
__________________
Senast redigerad av SoulShouter 2010-10-12 kl. 16:39.
Senast redigerad av SoulShouter 2010-10-12 kl. 16:39.
