Hur mycket kan du motionera den?
Sedan ang. fällande - i min erfarenhet så är korthårig päls inte jätterolig när det kommer till fällande. Lång päls blir till ulliga tussar som bara är att ta bort från kläder och dylikt (jättelätt om man har en speciell hårborttagare), medan päls från korthåriga hundar kan man inte göra så med. Då får man plocka bort ett strå i taget, och de kilar sig verkligen fast. Så alla pälstyper har sina problem.
(De enda som inte fäller alls är nakenhundar och hundar med päls som pudlar och malteser...)
Annars skulle jag föreslå whippet. Min hane var ca 52 cm i manken och vägde runt 16 kg. De är lite lagom självständiga, inte envisa som terriers, men knappast följsamma som vallhundar heller. Behöver inte alls så mycket motion som det kan verka - bara de får släppas lös och verkligen sträcka ut några gånger i veckan så räcker vanliga koppelpromenader.
De är heller inte alls så sköra som de ser ut. En gång vurpade min hane när han lekte med en annan hund. Det såg ut som att han skulle bryta ryggen, nacken och alla fyra benen - men han tog sig genast upp och sprang glatt vidare.
De är också mycket friskare än raser som AST, de har praktiskt taget inga rasbundna sjukdomar.
Ska du ha en AST eller liknande så får du vara beredd på en hund som kräver mycket motion, är envis (det är ju en terrier!) och trots att de har 80 år av utställnings- och sällskapsavel bakom sig, så får man som "kamphundsägare" (jag har själv en hund med förflutet i kamp och tjurhetsning, så det rör sig inte om fördomar från mitt håll) aldrig glömma att de har alltid instinkten att slåss med andra djur. Inte av aggressivitet, utan för att det ligger i deras gener att slåss, precis som det ligger i en BCs gener att valla. Det gäller för de flesta terriers att vilja slåss med andra djur, inte minst de här raserna, och det måste man kunna kontrollera.
Och ska du ha någon av de här raserna ("bull and terrier"), se för tusan till att få en renrasig, registrerad från en seriös uppfödare. Det ÄR värt de extra 7000 kronorna det kanske kostar. Blandraserna från Blocket som kallas "renrasig amstaff men utan stamtavla" eller dylikt har inte hälsotestats (jag vet flera hundar av det slaget som har allt från hemska hudproblem till höftproblem, en "amstaff" med det ursprunget fick avlivas vid ett års ålder för att hans höfter var bara skräp), och uppfödarna kan avla på vilket drägg som helst, sedan vet man inte om det finns andra raser inblandade.
(En annan "amstaff" - eller såkallad shitbull - jag känner till var sagd att vara 75% AST och 25% Dogo Argentino - han visade sig senare vara 50% AST, 25% Dogo, och 25% "Pitbull".)
Nu är naturligtvis inte alla renrasiga, registrerade uppfödare superseriösa och inte alla hundar är friska där heller, men där är aveln kontrollerad och föräldrarna måste gå igenom vissa hälsotest för att man ska kunna få registrera valpar av dem.
Hittills har det, vad jag vet, inte varit en enda renrasig, registrerad American Staffordshire Terrier eller American Pitbull Terrier som stått för rubrikerna i Aftonblasket och dylikt... bara blandraser som ser ut som någon av de raserna (såkallade shitbulls). Stöd inte den aveln, den är inte bra för hundarna.
Som tillägg är varken whippet, AST, APBT eller staffen bra vakthundar.
Om du vill ha en hund med vaktinstinkt, vet vad det innebär och är beredd på att hantera en lite tuffare och större hund av mastifftyp så skulle jag kunna föreslå Ca de Bou. En sällskaps- och vakthund som inte kräver lika mycket motion som de flesta andra raser i samma storleksklass (som Rottweiler, Dobermann, Boxer, Cane Corso...), men det finns i dagsläget bara drygt 30 stycken individer i landet så den är svår att få tag på.
Dalmatinern kan fungera som vakthund, och det är ingen särskild brukshund som Rottweiler och dylikt, eller jakthund som Labradoren - men de behöver
mycket motion. Sedan är de envisa och svårfostrade och framförallt hanarna kan bli könsaggressiva, och här kan vi också snacka problem med pälsen. Mina kusiner hade en Dalmatiner och vill aldrig ha en hund med liknande päls igen, för den vita, korta pälsen hamnar överallt.
Och så vet jag en person med två Springer spaniel (tror jag det var), som gick på promenad med en bekant som hade Dalmatiner. Efter en lång, lång runda gick de vältränade spanielhundarna nästan på knäna, medan Dalmatinern inte ens var andfådd, och såg ut att kunna springa en runda till.
Inget ont om Dalmatinern, jag ville själv länge ha en, men jag är för alltid avskräckt...
Sedan heter det Dalmatiner även i singular, inte dalmatin.
