Sorg mäts i geografiskt avstånd?

Är det en psykologisk konstruktion att sorg främst ska hålla sig inom nationsgränserna? Jag tänker på branden i Göteborg. 60 unga människor dog och visst var det en bedrövlig händelse. Pontus Enhörning satt i radion och spelade sorgliga ballader och det var vid vite förbjudet att skratta hela dagen. 60 unga människor dog och visst var det en bedrövlig händelse. Veckan efter dog tvåtusen i en orkan som drog fram över Guatemala. Det var en notis på nyheterna. Vi har ingen sorgedag för deras skull. Enhörning spelade glada truddelutter och skämtade som aldrig förr. Är det hyckleri eller en normal reaktion? För mig spelar geografikst avstånd ingen som helst roll. Jag kände inte de där människorna i Göteborg. Det är först när jag har en personlig relation till någon som sorgen blir verklig.

Det är förstås individuellt, men i allmänhet brukar människor ha lättare att relatera till olyckor som kunde ha hänt en själv.
En liten empatistege med ett vanligt resonemang:

Kor på slaktfabriken (annan art)
Stamkrig i Afrika (inga stammar i Sverige)
Naturkatastrof i Asien (lite läskigare eftersom folk dör oförskyllt, men inte mycket eftersom vi inte har så många naturkatastrofer i Sverige)
Industriolycka i Danmark (vi har industrier och är ganska lika danskarna, men alla vet att de industrianställda hinkar öl på lunchen... och hur står det till med säkerhetsbestämmelserna där nere egentligen?)
Olycka i annan stad i Sverige (läskigt, men långt bort)
Olycka på egen bakgård (hjärtklappning och filosofiska insikter om livets förgänglighet)

Jag köper ditt resonemang rakt av Ursa men dessvärre gled du lite OT. Jag pratar om sorgen, det tungmod som får Pontus Enhörning att prata lågmält i radio. Eller menar du att samma skala kan appliceras också på sogen som begrepp? I så fall håller jag inte med. Jag bor i Västerhaninge och som en del kanske kommer ihåg så blev en ung kille ihjälslagen här, på pendeltågsstationen för något år sedan. Jag visste inte vem han var, jag sörjde honom inte, även om jag förstås tyckte att det var tråkigt att en kille som bara hann bli 19 år skulle behöva stryka med. Däremot var det lite obehagligt eftersom det hände på ett ställe som jag själv frekvent besöker. Men en sådan känsla stammar ju ur "egoism" eller kanske rättare sagt, omtanke för sig själv. Att sörja någon som dött som man inte känner är ju så långt ifrån egoism man kan komma. Att däremot sörja någon som står en nära är också i viss mån en egoistisk yttring, eftersom man sörjer den personliga förlusten. Jag säger inget om allt det här, dessa altruister som har så mycket sorg att gjuta över sina medmänniskor, men varför sträcker sig inte samma sorg även till de tusental som dog i Guatemala?

Kan bara tala för mig själv förstås, men för mig är sorg inte bestämt av geografiskt avstånd.
Jag kan nämligen inte känna sorg för någon som jag inte har någon personlig anknytning till. Kan ni? Kände någon verkligen sorg över branden i göteborg? Då menar jag förstås folk som inte hade något med de inblandade att göra.
Var det någon som kände sorg 9/11? Någon som känner sorg över oroligheterna i Israel?
Hat, skräck, avsky t.o.m glädje kan jag förstå, men sorg?

Kan tänka mig att man kan känna sorg om man exempelvis följer ett försvunnent barns öde. F.r.o.m att barnet försvinner med påföljande efterlysning t.o.m det att barnet hittas våldtaget och dödat. Då har man ju på ett sätt skapat sig en personlig relation till barnet.

Jo men då ligger vi på samma linje då. Så ska man kalla Pontus Enhörning hycklare (se det första inlägget) eller är han kort och gott en bättre och mer kännande individ än du och jag?

"Äkta" sorg ligger väl endast i inlevelseförmågan med de drabbade och de drabbades anhöriga, inte i geografiskt avstånd. Vad som bestämmer den inlevelsenförmågan är omöjligt att säga generellt. Kanske är Pontus ingen hycklare, utan kände av någon anledning mer för offren i Göteborg, kanske på grund av så triviala saker som hans metabolism den dagen.

Ja, man vet ju inte. Men han kanske inte kände någon sorg utan bara tyckte det var mer passande att spela sorgsen musik? En olycka i en annan världsdel berör ju inte folket på samma sätt. Just sorg kanske inte har med saken att göra utan bara respekt för de många svenskar som hade någon typ av kontakt med offren.

Det beror väl på hur mycket information vi matas med, efter branden i göteborg visades det väl flera timmar om det i tv, massor av spaltmeter skrevs i tidningarna och alla var ledsna i radio. Hade det funnits reportrar i Guatemala som raporterade dygnet runt så hade folk nog sörjt dom lite mer än vad som gjordes, ungefär som jordbävningen i turkiet och World trade center.

Man brukar prata om att nyhetsvärdet bl.a. mäts i geografikt avstånd. Dvs det intresse allmänheten har och då menar jag i form av glädje, sorg, fasa, oro, ilska mm.. Att känna sorg är ju en personlig känsla för saknad, uppgivenhet, övergivenhet, etc.

Jag tror att det är ytterst individuellt hur vi hanterar sorg. En del känner äkta sorg om det t.ex. inträffat en svår olycka i Kina och andra känner det inte även om olyckan hänt i deras geografiska närhet. Hur vi hanterar vår verklighet skiljer sig mycket beroende på våra tidigare erfarenheter.

Att Pontus Enhörning var allvarsam vid Göteborgsbranden kan vara ett påbud från radion, kanske inte alls hans eget påhitt.

Men betänk, det händer olyckor och tragiska händelser i världen varje dag. Skulle vi här i lilla Sverige officiellt sörja alla dessa så kunde radion kasta ut alla glada låtar och köra "döds-tapen" dygnet runt.

Håller med föregående. Det handlar nog mest om nyhetsvärdet.

Men jag håller med dig. Känns lika tungt för mig oavsett vilket land det än är i och vilken nationalitet som folket som har dött eller förolyckats har.

Verkligen?
Säger som du fast tvärtom, känns lika lätt för mig vart det än händer.
Blir ni verkligen sorgsna över olyckor, naturkatastrofer, mord som inte berör er på något sätt?
Minns när estonia sjönk, var det 94? Då kände jag ingen sorg, bara att det var jäkligt tråkigt. Men sen några dagar efteråt fick jag reda på att en släkting till mig hade dött i olyckan. Då kom sorgen krypandes.

Det är kanske inte sorg som jag känner, men jag går inte oberörd.
För att känna sorg så måste man nog tror jag, som du säger, ha något personligt band med människan/människorna ifråga.

Jag blir nog mer ledsen än sorgsen tror jag. Det kanske är samma sak, jag vet inte.