Liv bättre än icke-liv. (existens).

Jag menar att alla som säger att de skulle föredra icke-existens framför existens (glädjerikt liv eller liv fullt av plågor är oförnuftiga och bör fråntas sin rätt att föra en vidare diskussion.

Har tänkt att lägga ut en sorts (leve)litarism.

Där man sätter existens som lägsta gräns, istället för njutning (glädje, lycka) som lägsta gräns.

Vad tycker ni om min nya filosofiska inriktning?

Edit: Genom att ens dra slutsatsen att man föredrar icke-existens så förnekar man den grund (existens) som man gör analysen på, och därför har man misslyckats.

Edit: Kanske borde ligga i det akademisk filosofi, då jag verkligen inte vill ha flummsvar.

Du menar alltså att alla som inte delar din synpunkt måste vara oförnuftiga och bör inte ens få argumentera för sin sak?

Jag förstår inte heller din graderingsskala. Vad menar du med "existens" som "lägsta gräns", hur sätter man "njutning" som "lägsta gräns" i annan synvinkel och varför är det fel?

Vad är egentligen din "nya" filosofiska inriktning?

E: Som fotnot så tvivlar jag att den här tråden ens uppfyller ett av de tre kriterium för subforumet akademisk filosofi. Om du vill lägga upp tråden där så bör du nog utveckla din synpunkt lite.

Varför postar du något i ett diskussionsforum om du inte vill ha synpunkter från någon annan synvinkel än din egen?

Vad får dig att dra slutsatsen att existensen bara felaktigt kan ifrågasätta sig själv?
Gäller principen alltid att något vars grund är förutsättning på slutsatsen aldrig kan ifrågasättas?

T.ex kommunikation, vi kan bara felaktigt komma överens om att kommunikation är av ondo och borde avslutas eftersom det är kommunikation som vi använder för att komma överens?


Om du fick välja mellan att antingen avsluta ditt liv nu eller bli torterad i en vecka och sedan avsluta ditt liv så skulle du med andra ord välja alternativ 2?

Liv är speciellt. Det yttersta medlet för vår förståelse.


En förnuftig person skulle gjort det.

Existens är en förutsättning, inte ett medel.

En individs subjektiva uppfattning är knappast ett särskilt starkt argument för en ståndpunkt. Varför skulle det vara förnuftigt att genomgå ett liv av lidande?

För om lidandet ersattes med icke-existens så skulle man inte ens uppfattat livet.
Varje gång jag lider så upplever jag glädje (även om den kan vara liten), annars skulle man inte kunnat förstå lidandet.

Jag har aldrig själv blivit utsatt för tortyr, men en spontan gissning, är att det upplevda lidandet är större än den upplevda lyckan. Varför skulle det vara värre att helt sakna upplevelser än att till största del ha negativa upplevelser?

Man skulle kunna argumentera för din teori men någon slags subjektivt relativ lycka, där varje individ är ungefär lika lycklig. Visserligen är en sådan ståndpunkt omöjlig att motbevisa, dock så är det knappast ett särskilt rimligt antagande.