Vem är jag?

Jo. Det som förvirrar är definitionen på jaget, om vi pratar om jaget i en freudiansk mening eller om vi pratar om jaget som medvetande. Jag uppfattade TS fråga som en fråga om jaget i termer av medvetande. Inte vad medvetandet är medvetet om, alltså det psykologiska jagets sinnesintryck.

Du missar poängen.

Ponera följande: En person begår ett mord. Tio år senare så minns personen i fråga ingenting av händelsen och har en personlighet som är helt olik den han hade då mordet begicks. Ånger, som du nämner, förutsätter att person överhuvudtaget minns mordet. Varför ska personen ångra något som han inte minns, och som han aldrig skulle göra idag? Hur kan du ens säga att det är samma person?

Det finns ett antal identitetsteorier, och just den du beskriver kallas sammanghangsteorin(jag är tveksam till om detta är allmänt vedertaget, men det är oavsett ganska träffande) och formulerades först av John Lock. Som svar på frågan ovan skulle han helt enkelt säga att det inte rörde sig om samma person. Jag ogillar teorin då en sådan syn på identitet medför svårigheter i andra filosofiska problem, framförallt inom moralfilosofin och epistemologin. Det är alltså i första hand en pragmatisk invändning, men man kan väl också diskutera hur rimligt det är att knyta jaget direkt till minnet och personligheten, om en släkting till mig får alzheimers och glömmer att vi är släktingar men jag fortfarande minns det, är vi då släktingar eller inte?) Till teorins försvar ska det dock sägas att de som idag är anhängare av den har betydligt fler kriterier än minnet för att avgöra huruvida en person är densamma vid två olika tillfällen.

Hm, jo, vissa språkliga problem blir det ju nästan varje gång en självreferens ska diskuteras. Särskilt om den ska diskuteras av det självrefererande. Kanske får en ta fram sista meningen i Wittgensteins Tractatus i frågor som denna.

du är en levande organism, som livnär sig på syre, vatten och föda. icke att förakta, men du är en avbild av ditt forna jag.

Du Är Kalsongmodell~

det jag har kommit fram till hittills är att det finns väldigt många olika teorier om vem man är och att den som verkar mest trolig (läs minst otrolig) är den att man inte är något specifikt utan att man är allting på en gång och bara är fast i en illusion av att vara något specifikt.
ska jag vara ärlig så tvivlar jag starkt på att jag kommer finna något svar som gör att jag blir helt tillfreds, men jag gillar att trigga mig själv till att fundera på saker som är lite djupare än: "vad ska jag köpa för skor". därför kände jag också att det kunde vara kul att se vad andra tänkt i frågan.

Tack för alla underbara, och även för de mindre underbara, svar jag fått! har verkligen fått mig att tänka på sätt jag aldrig gjort. keep it comin'!

Du är allt omkring dig. Tänk att du är en klump lera och alla du träffar och allt du gör formar dig till den du är. Det du tar in via dina sinnen och ditt medvetande, präglar den du är. Du vet att du är den du är för att du vet att du har ett medvetande, som bara du har tillgång till.

Det är så jag ser det i alla fall.

Vem är jag?

...

...

Jag är. Och du!

http://www.youtube.com/watch?v=bX8D0yU0pMc

Man är den man är. Personligheten, namnet, storleken på flashbackarkuken och .. finner inget annat.

Acceptera att man liksom är nån konstigt klet av atomer.

jag vet att jag inte varit speciellt aktiv på sistone, och för detta ber jag ödmjukast om ursäkt.
Men, nu när jag återigen sitter och läser igenom tråden känner jag någon sorts lycka. en lycka över att det finns folk som funderat i samma banor som jag och kommit fram till slutsatser. jag har fortfarande inte lyckats komma fram till någon direkt slutsats i frågan och tvivlar på att jag kommer göra så. jag känner dock att detta kanske var meningen med att jag startade tråden, även om jag inte visste det då. Att ifrågasätta och få andra att göra det, även om jag inte kommit fram till någonting konkret har jag fått andra tankar och synsätt. jag lever mitt liv som vanligt och tänker inte speciellt mycket på frågan, men då och då kommer jag in på mer filosofiska banor och det jag känner i nuläget är nog mest att jag troligtvis existerar i en mindre form än att jag är "allt" eftersom väldigt små saker i min vardag kan påverka mitt humör vilket på något sätt måste betyda att åtminstone mina känslor måste existera och därmed jag eftersom jag styrs av dom på det sätt jag gör.

ledsen om det blev utdraget.