Alla har vi skuld i mammors tuffa ekonomiska situation?

Själv är jag, av eget val, ensamstående mamma. Däremot hade jag planerat redan från början att bli det, så mitt första barn fick jag när jag var 30+ och hade ekonomi för det hela. Och nej, jag har inte blåst nån karl eller inseminerat eller något dylikt, adoption är det fråga om.

MEN - faktum är att samhället faktiskt till viss del HAR ansvar för hur det ser ut för ensamstående mammor. "Varför då?" frågar sig naturligtvis vän av ordning. Jo - på grund av attityderna som finns inte bara i Sverige, utan på många andra ställen. Det är helt okej för en karl att lova guld och gröna skogar, tillverka ett par tre ungar av egen fri vilja, och sedan tröttna på hela skiten och dra.

Det grundbelopp som dessa "flyktingar" ska betala per barn är ju skrattretande om man ser på vad ett barn över 10 års ålder kostar per månad, förutom att man då ensam ska ansvara för allt runtomkring. Man har helt enkelt byggt upp sitt nätverk och sin tillvaro kring att vara två ansvariga, men plötsligt är man alltså ensam när "the shit hits the fan". Mamman får vabba, mamman blir MER oattraktiv på arbetsmarknaden än tidigare, oberoende av utbildningsnivå, mamma får konstant dåligt samvete eftersom hon inte kan gå på t.ex. föräldramöten, att ta sig till VC med en snorig unge innebär att man får släpa med sig övriga ungar, förmodligen utan bil, eftersom den tog karln med sig.

Ett förhållande mellan två vuxna människor måste enligt min mening bygga på tillit. Och till en början gör det nog det. Man har en familj där man ska ställa upp för varandra, och inte pysa iväg när det blir råddigt. Av någon märklig anledning verkar det vara så att det är helt okej för männen att nöja sig med att ha ungarna nån helg då och då, men om en mamma gör detsamma, då blir det fanimej ett ramaskri som hette duga. Om det är karln som tar ansvar och vill ha större delen av boendet eller lika mycket, då är han en hjälte. Handlar inte det om attityder, kanske?

En tillvaro, ett liv, byggs upp efter de förutsättningar man har att tillgå. Om dessa förutsättningar abrupt förändras, och samhället accepterar detta, då har vi också som medlemmar i detta samhälle ett visst ansvar.

Sedan finns det naturligtvis undantag, det gör det alltid. Dessutom tycker jag faktiskt att det är väldigt uppmuntrande att se vissa män här som slåss för att få vara med sina barn, DET tycker jag är hedervärt - men fler borde göra som ni. Då vore detta ett icke-problem.

Inte vet jag. Mitt ex ville skilja sig för hon trodde att gräset var grönare på andra sidan. Hon startade nytt liv med en en annan man. När hon upptäckte att det inte var saftigare gräs där, så vill hon tillbaka till mig (läs min plånbok), men lever nu ensam med barnen. Samhällets fel, eller mitt fel?

På svt-play i dag kunde man på rapport erfara att ensamstående mammor med barn är den grupp som har den sämsta ekonomiska standarden i Sverige. Det är även den grupp som har fått det tuffast ekonomiskt under 2000-talet.

Marina Moravsevic tas som exempel i inslaget. Hon har tre barn och lever på drygt 8000 kronor i månaden inklusive bidrag efter att hyran är betald. Hon jobbar för närvarande på deltid.

Det är såklart trist för barnen. Men är hennes situation samhällets fel? Vad säger ni?

För det första är det inte meningen att man skall vara ensam mamma. Förr var detta ett problem, enär det då var mycket mer vanligt med unga änkor. Så är inte fallet idag, utan idag har vi så många ensamma mammor pga människors oförmåga att bilda och hålla samman en familj. Ordningen är att först gifta sig, sedan skaffa barn, slutligen hålla ihop äktenskapet. Allt färre tycks klara detta, vilket är ett stor problem för främst barnen och samhället. Men lösningen är givetvis inte att belöna de som gjort fel, och blivit ensamma mammor, med mer bidrag och förmåner, utan att på allehanda sätt motverka detta beteende.
För det andra bör ansvaret läggas där det hör hemma, dvs hos kvinnan som satt sig i situationen och mannen som inte gjort sin plikt.
För det tredje är tillhandahåller idag samhället ett brett utbud av utbildningsmöjligheter. Ingen behöver gå outbildad som inte är direkt oduglig. Om hon således inte skaffat sig en utbildning och sedemera ett arbete, så är det ansvaret helt och hållet hennes.

Odugliga människor skall heller inte ges för mycket uppmärksamhet. De tror bara att de är betydelsefulla då.

För det första är det inte meningen att man skall vara ensam mamma. Förr var detta ett problem, enär det då var mycket mer vanligt med unga änkor. Så är inte fallet idag, utan idag har vi så många ensamma mammor pga människors oförmåga att bilda och hålla samman en familj. Ordningen är att först gifta sig, sedan skaffa barn, slutligen hålla ihop äktenskapet. Allt färre tycks klara detta, vilket är ett stor problem för främst barnen och samhället. Men lösningen är givetvis inte att belöna de som gjort fel, och blivit ensamma mammor, med mer bidrag och förmåner, utan att på allehanda sätt motverka detta beteende.
För det andra bör ansvaret läggas där det hör hemma, dvs hos kvinnan som satt sig i situationen och mannen som inte gjort sin plikt.
För det tredje är tillhandahåller idag samhället ett brett utbud av utbildningsmöjligheter. Ingen behöver gå outbildad som inte är direkt oduglig. Om hon således inte skaffat sig en utbildning och sedemera ett arbete, så är det ansvaret helt och hållet hennes.

Odugliga människor skall heller inte ges för mycket uppmärksamhet. De tror bara att de är betydelsefulla då.

På svt-play i dag kunde man på rapport erfara att ensamstående mammor med barn är den grupp som har den sämsta ekonomiska standarden i Sverige. Det är även den grupp som har fått det tuffast ekonomiskt under 2000-talet.

Marina Moravsevic tas som exempel i inslaget. Hon har tre barn och lever på drygt 8000 kronor i månaden inklusive bidrag efter att hyran är betald. Hon jobbar för närvarande på deltid.

Det är såklart trist för barnen. Men är hennes situation samhällets fel? Vad säger ni?

Men man kan inte idag säga att man ska skaffa en utbildning, gifta sig och allmänt stadga sig samt hålla ihop ett antal år innan man skaffar barn. Då är man bakåtsträvande och "alla kanske inte vill plugga" och gud vet inte vad ens.

Håller helt med. Det är liksom ganska elementärt.

Sant, men kvinnor är mer än någonsin förvirrade idag än tidigare och de mår dåligt av detta tro mig. Tycker inte att man skall lasta kvinnor kollektivt för detta, utan fokusera på de rikitga marodörerna; feministerna och deras lobby bakom. För även kvinnor är trötta på detta med feminism och jämställdhetsskit.