"Vi" när man egentligen menar "jag"

Hej,

Jag har en kort men något inrikat fråga som avser akademiskt skrivande. I akademiskt författade produkter avstår man ofta från att använda pronomen i första person (jag) för att istället, när man vill ge en personlig touch, använda första person pluralis (vi). Detta alltså oavsett om texten är författad av endast en person. Är det legitimt att göra så även idag eller framstår det som alltför ålderdomligt?

Personer som väntar barn vill alltid skriva det som "vi är gravida", och det gör mig jävligt förbannad.
Jag skulle aldrig nämna mig själv som "vi" i något sammanhang.

Det är möjligen att forskning, i mångt och mycket, bygger på tidigare människors arbete. Även om man författat texten själv så får man under arbetet ochså kritik och synpunkter från kollegor osv inom det egna gebitet.

Ett inplicit erkännande av ej namngivna personer därvidlag.

Det är sant, men min fråga är egentligen en annan. Kanske blir det tydligare om jag exemplifierar:

I den här studien syftar vi till att undersöka...

Pronomenet är här alltså av pluralis fastän författaren endast är en. Är det här en okej approach?

Möjligen kan det vara så att det faktiskt är den aktuella institutionen/fakulteten, i vilken författaren ingår, som äger forskningsresultatet. Det är den mest praktiska förklaringen jag kan tänka mig.

Dessutom är det ganska sympatiskt att använda ordet vi, istället för det mer egotrippade jag. ;-)

"Vi" låter mer opersonligt, och i en avhandling eller uppsats kanske man inte alltid vill låta så personlig.

Vi är väl här representant för "vetenskapen".

Ja, det är även min uppfattning. Vissa reagerar dock negativt mot detta. Det kan helt enkelt låta lite pompöst.

Man kan göra det än mer opersonligt genom att t ex skriva

Den här studien syftar till att undersöka traktorns betydelse i turkiska vävnader.

Förutom de möjligheter som redan nämnts där författaren (som en del av en institution/”vetenskapen” och liknande) är skild från läsaren, så skulle jag i vissa sammanhang sätta en större slant på det vi som används för att inkludera läsaren, så att författaren och läsaren skenbart upptäcker och resonerar sig fram till saker tillsammans.

Jag instämmer. Det finns dock exempel där det uppenbarligen inte är så, utan där det istället är fråga om att författaren tyddliggör sina egna val och argument. Det är i dessa lägen problemet uppstår enligt min uppfattning.

Och där är det, i mitt tycke, oftast löjligt. Det finns många utmärkta forskare som inte drar sig för att skriva i första person där det är befogat. Och det går ju dessutom bra att blanda, såsom här hos Gregory Nagy i Homeric Questions (s. 77-79): ”Drawing attention to the principle of unevenly weighted episodes in this description, I propose that the evolution of ancient Greek epic involved a progression from uneven weighting to even weighting. Let us take as our point of departure [...] For earlier stages of Homeric poetry, we may link [...] I propose now to refine this notion [...] Let us start with a comparative example ...”