Existentialism?

Vad kan man välja?

Om man ska tycka att ditt förra inlägg var smart eller korkat, t ex.

Existentialism är inte en filosofi, utan en subkultur från 1950-talet. En slags fransk 50-tals-emo med lite släktskap med beatniks. Den utövas främst av en skitpratande fransman på ett café, med andäktiga beundrarinnor som lyssnar. Som subkultur är det en elitistisk ideologi, som hyllar de närmaste sörjande.

En filosofi om mänsklig existens hade varit intressant, men 'existentialisterna' ägnar sig inte åt sådant.

Determinister & fatalister till exempel.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Determinism
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fatalism

Existentialism är alltså en filosofisk åskådning som menar på att "Gud är död" vilket ger konsekvenserna av att människan, till skillnad ifrån tidigare, är helt utelämnad åt sig själv i universum & på jorden. Hennes öde ligger helt i hennes egna händer, hon har ingen att vända sig åt, att vila ryggen på - hela hennes framtid ligger i vad för beslut & val och kommer att ta. Detta leder naturligtvis till, enligt Sartre och dom andra existentialisterna till, existentialistisk ångest - ångest inför valet. Sartre menar att den "frihet" som kommer med detta absoluta egna valet är av negativ art istället för positiv som man vid blotta ögat kan tro: människan är "dömd till frihet".

Jag känner igen det där om att "gud är död" från otaliga håll. Kan det vara så att existentialismen är ett kristet trauma? Det kan ju förklara varför den känns så fullständigt irrelevant för oss som växt upp som ateister.

Existentialismens fader Søren Kierkegaard var ju själv kristen och menade på att människans räddning ifrån ångesten inför det absoluta & fullständigt avgörande valet var tron på Gud - att det endast är då människan kan räddas ifrån total ensamhet i tillvaron (i varje fall är det så jag förstått hans filosofi). Sartre och lirarna som kom tillsammans med honom (Sartre alltså) växte upp i någon form av postreligions-tid, där människan (i västvärlden - i mångt och mycket) hade övergett tron på Gud men inte hittat något alternativ till religionen. Således infann sig den absoluta ensamheten.

Jag anser inte att existentialismen känns irrelevant för oss sekulära svenskar. Det beror väl dock på hur mycket man som person är lagd åt ett alienerat håll, eller hur skall jag uttrycka det: jag som person till exempel har väldigt lätt för att känna mig isolerad ifrån andra människor - alienerad om man så vill, även om uttrycket känns något överdrivet just nu -, ångest inför framtiden och så vidare. Därför känner jag att existentialismen tilltalar mig i viss mån. Inte som vägledning, eller som en livsåskådning jag själv skulle kunna anamma, eftersom jag inte anser den ge några trevliga riktlinjer - utan som en åskådning som sätter fingret på saker jag känner i vardagen inför att vara människa, vara medveten och leva i ett samhälle med andra människor. Jag skulle säga att existentialismen endast kan tilltala en viss typ av människor, den typen av halvt neurotiska människor som skräms av att vara vid liv (neurotiskt eller hur?). Större delen av mänskligheten tycks inte tänka i sådana banor, alltså i den typen av existentiella banor, vilket naturligtvis medför att existentialismen som åskådning blir irrelevant. Men för den människan som har tänkt tankarna som åskådningen uttrycker, är det en källa till otroligt stark & klar insikt.

För att besvara ämnets frågeställning:

Man skulle kunna formulera det som att ateismen är frånvaron av tro på Gud. Existentialismen är konsekvenserna av denna icke-tro.

Edit: Existentialismen talar ju för övrigt om långt fler saker än bara om att individen "har ett val" (anledningen till denna förenkling av filosofin beror antagligen på att Sartre skrev sin skrift "Existentialismen är en humanism" kortfattat & förenklat för att allmänheten skulle kunna ta den till sig - och däri ligger även anledningen till att existentialismen blev en trendig filosofi efter andra världskriget: gemene man kunde skylta med att vara "filosofiskt bevandrad" och insatt genom att slänga sig med existentialistiska termer hämtade ur det extremt lättillgängliga verket "Existentialismen är en humanism") - i Sartres "Varat och intet" drar han konsekvenserna av åskådning till sin spets och redogör för väldigt skarpsinniga observationer av mötet mellan två subjekt och så vidare.

Aha, då fattar jag.

Existentialismen verkar tillsammans med konstruktivism och absurdism vara någon slags motpol till eller avsaknad av essentialismen: att varje koncept har en essens, tex livet och dess mening.

Även om man inte är just kristen så kan man påverkas av en avsaknad av essens när man ska konceptualisera sin omvärld. Vad är en stol förutan dess essens, något med ryggstöd man sitter på? Trä, plast, färg, yta. Men vad är dessa saker utan sina essenser? Ingenting. Utan essensialism blir allting ingenting. Man kan inte konceptualisera eller kommunicera.

Det här påverkar ateister i högsta grad. Vad är ett land utan dess essens? Ingenting. Vad är demokrati utan dess essens? Ingenting. Vad är en man, vad är en kvinna och så vidare. What is truly scandinavian?

Ytterst kan man fråga sig: Vad är en människa utan dess essens? Vi har inga samvetskval över att smälla flugor. Finns det inget essentiellt som skiljer människors ifrån flugor liv: Varför kan man inte krossa människor som flugor? Utan essentialism så kan man det. Du uppfinner din egen moral. Något exempelvis existentialismen betonar.