Kom ihåg mig

Vet inte riktigt hur jag ska formulera detta utan att det ska låta skitnödigt, blir inte bättre av att jag är lite halvfull men skitsamma.

Jag vet inte hur ni känner det men när jag dör så tycker jag naturligtvis att det skulle vara alldeles förträffligt att ha lämnat några 'spår' efter mig själv så att man blir ihågkommen av andra för en lång tid framöver.

Jag menar inte sånt som man anförtror vänner/fru/barn, inte 'flyende' minnen utan mer 'hårdvarumässigt'.

Som ett scenario: "Gösta kan om 500 år läsa om dig på biblioteket och din revolutionerade uppfinning som möjligjorde att spola på toaletten med hjälp av tankekraft", den sortens 'spår' menar jag.

Själv har jag (hittils) inte lämnat några såna spår efter mig (inte vad jag vet :P) men jag sitter och grunnar på hur man ska gå till väga (utan att ta livet av massa människor och på så vis få sitt namn ihågkommet).

Visst, internet finns ju alltid och man skulle ju kunna slänga upp en sida om sig själv och sina bravader men vem ska pröjsa?

Några tips om hur man präntar in sitt namn i historien?

Det är val bara att tänka på vilka av dagens svenskar ni tror kommer att bli ihågkomna längre än den grå massan.

De namn jag får i huvudet är t.ex Mijailovic, Quick, Arklöv, Flink, Olofsson.

Jag tror att det lättaste sättet att sätta sitt märke i historien är att begå nån spektakulär våldshandling, därmed inte sagt att det är det bästa sättet.

Fat Bastard är inne på rätt spår. Vilka kommer vara ihågkomna om 500 år? Om det ska vara p.g.a. av nyttigheter snarare än våld och elände (Hitler) så tror jag att någon kommer få personlig cred för Internet, på samma sätt som vi idag ger Gutenberg äran för tryckpressen. Bill Gates kanske?

Du måste göra något riktigt gigantiskt för att de ska minnas dig långt in i framtiden. Vara första människan på Mars eller liknande. Skriv ett gäng böcker i stället och hoppas som faen på att du får Nobelpriset i litteratur. Lev samtidigt livet som Hemingway levde sitt och avsluta med att begå självmord i direktsändning på Nobelmiddagen så kanske det ordnar sig...

Skaffa en massa barn...

EDIT/ kanske inte funkar i 500 år men det är en början.

Ett tips är att verka inom någon vetenskap där det finns goda förutsättnigar att få något uppkallat efter sig, en måttenhet (Ångström, Celsius, Hertz o.s.v.), stjärna, djur- eller växtart eller liknande. Visserligen finns risken att du bara får namnge någon form av regnskogsfästing som endast tre entomologer i världen känner till eller en komet som inte kommer att synas nästa gång förrän om ett par miljoner år.

Eller varför inte upptäcka en sjukdom? Nog måste det kännas angenämt för ättlingarna till Alois Alzheimer, James Parkinson eller Burrill Bernhard Crohn att för alltid få sitt namn förknippat med demens-, nerv- och tarmsjukdomar.

Om du saknar anlag för vetenskap, kan du se till att bli vansinnigt rik och donera pengar till ett forskningsinstitut, barnsjukhus eller museum, på villkor att det uppkallas efter dig ("Bunkerinstitutet för forskning i Västergötlands medeltida textilkonst"). Om du ser till att vara verksam och/eller donera pengar i någon mindre stad är det säkert lättare för dig att även få en gata uppkallad efter dig.

Ett sätt är ju att grunda ett företag eller politisk/religiös rörelse, så kommer de alltid att ha din bild i början av boken när de beskriver organisationens historia.

Att göra något dramatiskt eller vara först fungerar ju också i viss mån, men vill man verkligen vara ihågkommen som den som orsakade att 4 miljoner dog eller att en känd person dog? Är inte det vara lite anti-känd? Kallas väl för ökänd.

Personligen skulle jag hellre vara känd för något bra.

Men - å andra sidan - vem minns hjulets eller skriftspråkets uppfinnare.

Jo det är väl det men vafan, jag är ju en snäll människa :P

Det vore festligt men känns lite far fetched eftersom jag då måste börja studera och träna upp min fysik (som är obefintlig i nuläget)

Nä, finns inte på kartan...usch, skrikiga ungar *ryser*

Hmm där sa du nåt, nog det mest rimliga...pengar kan man väl alltid hustla ihop?

Jupp, jag med. Visst det skulle ju kanske vara småfestligt att bli ihågkommen efter att ha haft ihjäl exempelvis 3 miljarder människor, det lär ju bli svårt att toppa, men det är nog trevligast att bli ihågkommen för nåt 'fint'

Det är ju inte precis så att du bryr dig när du är död.

Nej, du har förmodligen rätt.

Men det känns som om man borde uträttat någon under sin fjuttiga tid i livet, annars känns det som att den tid man 'lånat' har varit helt onödig, typ kunde lika väl kvitta.

Man bara knegar/pluggar/slackar runt och tillför inte mänskligheten något speciellt förutom att skita ner planeten.

Jag tror jag ska bygga en stor staty av mig själv och sedan köpa en bit mark någonstans där jag kan ställa den.
Jag ska även ha en skylt där det står att jag absolut inte gjort någonting för någon men kräver att bli ihågkommen för jag har minsann en staty.

:P

Gå upp i på ett berg sen ristar du in din historia på berget ,sen lägger du jord och mossa över, och sen fortsätter du ditt liv och dör lycklig när du är 92 år. Och sen får vi hoppas att folk kommer och hittar dina ristningar om 500 år. Eller varfrör inte gå och dö och i en mosse eller i alperna, och hoppas att folk hittar dig. Se bara på bockstensmannen och ismannen (eller vilket namn han fick , han som dom hittade i alperna)

Du kan känna så NU, medan du lever, att du vill bli ihågkommen efter att du har dött.

Men vad kommer du att känna om detta när du väl är död?

Jämför med frågan: Skulle du vilja bli mångmiljonär dagen efter att du dör? Eller är du likgiltig inför detta?

Personligen bekymrar jag mig inte alls för vad någon ska tycka om mig när jag är död. Lika lite som jag bekymrar mig för nånting alls när jag är död! (då är ju alla "problem" slutgiligt lösta för min del)

Ötzi.


Tillbaka till ämnet.


Tänk efter lite. Vill du verkligen bli just ihågkommen, eller bara göra ett gott livsverke? Det är en viss skillnad...

Själv tror jag att jag kommer dö lycklig om jag bara gör dessa små, små grejerna som kan glädja andra så mycket. Det kan vara att hålla en buss, att plocka upp en nyinhandlad vara eller att bjuda på småpengar om någon befinner sig i problem offentligt.
Om man kan bli känd på det sättet? Så fan heller. Men nog känns det bra, och det är just den känsla jag vill ha i kroppen när jag andas in för sista gången.