2002-10-07, 15:13
#1
Så går vi mot 4 nya år med förväntan och spänning i sinnet.
Alla har rätt till sina egna åsikter och allt sånt, men här är min personliga syn på Sveriges väg.
Jag är fanimej inte nöjd eller stolt över hur det ser ut i Sverige nu. Visst, vi har rinnande vatten, tak över huvudet, mat för dagen osv. Men visst kan vi ha det bättre?
Jag har varit i Tyskland flera gånger och har märkt utav ett förbannat mycket bättre samhälle där jämfört med här. Saker fungerar bättre där i mina ögon.
Här i Sverige hade vi en Socialdemokratisk regering innan valet som suttit i 8 år. Om man ser hur Sverige har förändrats inom vården och skolan och rättsväsendet under den tiden så är då inte jag nöjd. Långt ifrån. Och sunt förnuft för mig säger iallafall att oavsett vart man ideologiskt sett står på kartan så är något fel så byter man ut det och prövar med något nytt. Men så tänker inte det svenska folket. Antingen det eller så nästan hälften utav det svenska folket nöjda med situationen i Svea rike.
Hittade den här artikeln i Expressen om den svenska vården jämfört med den tyska (och tyskland styrs ju som bekant även de utav en socialdemokratisk regering);
Jag läste även en tidigare artikeln utav Annika Johansson (om jag minns rätt?)där hon pekade på faktumet att här i Sverige så är det månadslånga vårdköer, stängda apotek och personalbrist på vårdcentralerna, och i Tyskland så kan man få behandling för små skitsaker mitt i natten en helg om man har lust.
Varför kan vi inte ha ett sådant system här?
Och varför talar socialister om att Lars Leijonborg är en rasist helt baserat bara på att FP kom med ett förslag om att invandrare borde ha godkända kunskaper i språket innan de kunde bli medborgare?
Och Moderaterna är onda och cyniska människor när de föreslår att grova våldsbrottslingar ska automatiskt dömas till det strängaste straffet på straffskalan vid 3:e domen?
Är det BARA jag här i Sverige som inte vill ha grova våldsbrottslingar ute på gatorna, invandrare som man kan prata helt förståligt med, och en sjukvård som man kan använda sig utav när man är sjuk eller skadad?
Och jag ser migsjälv inte som någon rasist (jag bedömer folk efter vad de gör, inte vart de kommer ifrån eller hur de ser ut) eller ond (jag tycker att man ska straffas och tas bort ifrån samhället ifall man inte fungerar i samhället och bara resulterar i andra människors lidande).
Är det fel på mig?
Alla har rätt till sina egna åsikter och allt sånt, men här är min personliga syn på Sveriges väg.
Jag är fanimej inte nöjd eller stolt över hur det ser ut i Sverige nu. Visst, vi har rinnande vatten, tak över huvudet, mat för dagen osv. Men visst kan vi ha det bättre?
Jag har varit i Tyskland flera gånger och har märkt utav ett förbannat mycket bättre samhälle där jämfört med här. Saker fungerar bättre där i mina ögon.
Här i Sverige hade vi en Socialdemokratisk regering innan valet som suttit i 8 år. Om man ser hur Sverige har förändrats inom vården och skolan och rättsväsendet under den tiden så är då inte jag nöjd. Långt ifrån. Och sunt förnuft för mig säger iallafall att oavsett vart man ideologiskt sett står på kartan så är något fel så byter man ut det och prövar med något nytt. Men så tänker inte det svenska folket. Antingen det eller så nästan hälften utav det svenska folket nöjda med situationen i Svea rike.
Hittade den här artikeln i Expressen om den svenska vården jämfört med den tyska (och tyskland styrs ju som bekant även de utav en socialdemokratisk regering);
Citat:
Svenska läkare gav honom dödsdomen
De svenska cancerläkarna gav Stig Hammarskiöld, 72, dödsdomen – de kunde inte behandla honom.
Men Stig Hammarskiöld ville inte ge upp. Han åkte till Tyskland och fick livet tillbaka:
– Jag kan operera dig i morgon, sa den tyske läkaren.
Den pensionerade företagsledaren och finansmannen Stig Hammarskiöld i Stockholm hade mått dåligt en tid innan han i december förra året fick sin diagnos – han hade drabbats av en ovanlig och svårbehandlad typ av cancer i urinblåsan. Nästa dråpslag kom i mars i år:
Smärtlindring var allt som återstod. Läkarna kunde inte behandla cancern.
Då bestämde Stig och hans hustru Anita sig för att resa till våren och värmen i Sydfrankrike en sista gång tillsammans.
– Jag tyckte jag lika gärna kunde resa iväg, säger Stig Hammarskiöld.
De tog vägen via tyska Freiburg och universitetssjukhuset där. Efter att ha undersökt Stig gav den tyske professorn ett nytt besked:
– Jag kan operera i morgon om du vill.
Stig Hammarskiöld säger att han fick tillbaka livet i den stunden. Hustrun Anita nickar och får tårar i ögonen när hon berättar om sin reaktion:
– Det går inte att beskriva känslan. Jag flög bara på professorn och kramade om honom!
Operationen gick bra och två veckor senare kunde Stig och Anita åka hem till Stockholm igen. Stig Hammarskiöld är inte botad men nu vågar han tro på framtiden igen.
– Cancer är ofta en kamp om tiden och mina möjligheter att bli helt bra är små. Men nu räknar jag med att få leva några år till i alla fall, säger han.
Oerhört kritisk
Stig Hammarskiöld är oerhört kritisk till hur den svenska sjukvården fungerar – i synnerhet cancervården. Han fick sin diagnos i december förra året, men cellgiftsbehandlingen fick vänta till i mitten av januari. När han inte klarade av den dröjde det två månader till innan en läkare som Stig aldrig hade träffat gav honom dödsdomen.
– Ingen får ta livet av mig på så lösa grunder var min tanke.
Nu har han tjatat sig till att få ha en och samma läkare på Radiumhemmet i Stockholm och han hoppas på den nya medicinen han prövar.
Men problemen finns kvar, anser Stig Hammarskiöld. De svenska specialisterna försvinner utomlands och politikerna som styr landstingen är mer angelägna om att vinna valen än att ge patienterna den vård de behöver, säger han.
Av Annika Johansson
De svenska cancerläkarna gav Stig Hammarskiöld, 72, dödsdomen – de kunde inte behandla honom.
Men Stig Hammarskiöld ville inte ge upp. Han åkte till Tyskland och fick livet tillbaka:
– Jag kan operera dig i morgon, sa den tyske läkaren.
Den pensionerade företagsledaren och finansmannen Stig Hammarskiöld i Stockholm hade mått dåligt en tid innan han i december förra året fick sin diagnos – han hade drabbats av en ovanlig och svårbehandlad typ av cancer i urinblåsan. Nästa dråpslag kom i mars i år:
Smärtlindring var allt som återstod. Läkarna kunde inte behandla cancern.
Då bestämde Stig och hans hustru Anita sig för att resa till våren och värmen i Sydfrankrike en sista gång tillsammans.
– Jag tyckte jag lika gärna kunde resa iväg, säger Stig Hammarskiöld.
De tog vägen via tyska Freiburg och universitetssjukhuset där. Efter att ha undersökt Stig gav den tyske professorn ett nytt besked:
– Jag kan operera i morgon om du vill.
Stig Hammarskiöld säger att han fick tillbaka livet i den stunden. Hustrun Anita nickar och får tårar i ögonen när hon berättar om sin reaktion:
– Det går inte att beskriva känslan. Jag flög bara på professorn och kramade om honom!
Operationen gick bra och två veckor senare kunde Stig och Anita åka hem till Stockholm igen. Stig Hammarskiöld är inte botad men nu vågar han tro på framtiden igen.
– Cancer är ofta en kamp om tiden och mina möjligheter att bli helt bra är små. Men nu räknar jag med att få leva några år till i alla fall, säger han.
Oerhört kritisk
Stig Hammarskiöld är oerhört kritisk till hur den svenska sjukvården fungerar – i synnerhet cancervården. Han fick sin diagnos i december förra året, men cellgiftsbehandlingen fick vänta till i mitten av januari. När han inte klarade av den dröjde det två månader till innan en läkare som Stig aldrig hade träffat gav honom dödsdomen.
– Ingen får ta livet av mig på så lösa grunder var min tanke.
Nu har han tjatat sig till att få ha en och samma läkare på Radiumhemmet i Stockholm och han hoppas på den nya medicinen han prövar.
Men problemen finns kvar, anser Stig Hammarskiöld. De svenska specialisterna försvinner utomlands och politikerna som styr landstingen är mer angelägna om att vinna valen än att ge patienterna den vård de behöver, säger han.
Av Annika Johansson
Jag läste även en tidigare artikeln utav Annika Johansson (om jag minns rätt?)där hon pekade på faktumet att här i Sverige så är det månadslånga vårdköer, stängda apotek och personalbrist på vårdcentralerna, och i Tyskland så kan man få behandling för små skitsaker mitt i natten en helg om man har lust.
Varför kan vi inte ha ett sådant system här?
Och varför talar socialister om att Lars Leijonborg är en rasist helt baserat bara på att FP kom med ett förslag om att invandrare borde ha godkända kunskaper i språket innan de kunde bli medborgare?
Och Moderaterna är onda och cyniska människor när de föreslår att grova våldsbrottslingar ska automatiskt dömas till det strängaste straffet på straffskalan vid 3:e domen?
Är det BARA jag här i Sverige som inte vill ha grova våldsbrottslingar ute på gatorna, invandrare som man kan prata helt förståligt med, och en sjukvård som man kan använda sig utav när man är sjuk eller skadad?
Och jag ser migsjälv inte som någon rasist (jag bedömer folk efter vad de gör, inte vart de kommer ifrån eller hur de ser ut) eller ond (jag tycker att man ska straffas och tas bort ifrån samhället ifall man inte fungerar i samhället och bara resulterar i andra människors lidande).
Är det fel på mig?
