Erfarenheter: Svampar, LSD, massa röka, lite opiater, lite benzo, lite centralstimulerande.
Dos: En lapp LSD. Gissar på Shiva eller Buddha.
----
Kan börja med att berätta att jag inte hade trippat på länge. 2007 och 2008 så var svamp något som konsumerades relativt regelbundet och det experimenterades en del med doseringen. Blev många fantastiska trippar och två stycken som blev lite väl skeva. Under den senaste snedtrippen så satt jag bara i köket och grät och mumlade "jag kan inte släppa det, jag kan fan inte släppa det". Än idag så vet jag inte vad det var som gick runt i mitt huvud i den stunden, men efter det så böts min hälsosamma respekt för hallucinogener ut mot en rädsla som var svår att komma runt.
Trots rädslan så trippade jag två gånger till efter det, en gång på en mindre dos svamp och sen en helt fantastisk tripp på en halv lapp LSD och massa gräs. Efter det så kände jag att jag var klar med det hallucinogena, jag hade kvar en dos svamp men kände bara äckel och ångest när jag kollade på svamparna så dom hamnade i soporna tillslut.
För någon månad sen så sa min kran att han kunde fixa några lappar åt mig om jag var intresserad. LSD har alltid varit mycket mer "min grej" än svamp och under den senaste tiden så hade jag börjat sakna trippandet trots rädslan så jag nappade på erbjudandet.
När jag fått lapparna så kollade jag direkt med min gamla trippkompis om han var intresserad av att dra en resa igen. Han hade inte heller kört hallucinogent på närmare ett år så han var riktigt taggad.
Dagen som vi planerat att trippa på var jag jäkligt spänd och nervös. Tankarna gick hela tiden "en hel lapp eller en halv, en hel lapp eller en halv". Rädslan för sneandet satt fortfarandet djupt men eftersom jag hade en så fantastisk tripp på en halv lapp förra gången så chansade jag och kastade in en hel lapp i käften. Min polare tvekade aldrig, han hade hela tiden siktet inställt på en hel. Sen började väntandet.
Vi tog lapparna nångång mellan 16-17 och satte oss sedan ner vid xboxen och spelade Castle Crashers. Ungefär en timme in i spelandet så började färgerna bli lite mysigare än vanligt och jag började le som ett fån. Jag hade en skön känsla inom mig och insåg att den här trippen kunde inte misslyckas, en hel lapp var det rätta valet.
När vi spelat ett tag så tror jag att en viss rastlöshet dök upp så vi bestämde oss för en promenad. Det kändes väldigt skönt med friskluft, det var perfekt väder ute och jag visste att det fanns en skön liten bro vi kunde sätta oss vid och chilla en stund. När vi kom fram till bron så hade hallisarna börjat lite, i kanten av synfältet så svajade allting och kroppen började kännas tyngre. Tyvärr var bron upptagen av folk som jag gissade var fjortisar med folköl så vi vände på klacken och drog vidare för att hitta något annat skönt ställe att hänga på.
Jag tror inte vi riktigt förstod hur trippade vi var under promenaden. Vi vandrade omkring helt planlöst lite här och där, kommer ihåg när vi gick en ganska lång bit efter en raksträcka och när den sedan svängde ut mot en större väg så blev jag besviken på vägen som såg så lugn och lovande ut. Sen när vi vände oss om för att gå tillbaka samma väg så kändes det som att vi var på ett helt nytt ställe och vilse, även fast jag ändå på nått sätt visste att vi skulle hitta hem om vi följde vägen tillbaka.
När vi äntligen kom tillbaka till området jag bor på så kände vi båda att man hade behövt sätta sig ner ett tag. Jag pekade på en gräsmatta mellan en parkeringsplats och en kyrka som verkade jäkligt grön, mjuk och härlig för stunden så vi satte oss där. Efter någon minut så var vi båda helt väck och låg på rygg och stirrade på molnen.
Det som utspelade sig framför mina ögon och i mitt huvud dom närmsta timmarna är bland det mäktigaste jag varit med om. Jag kunde bestämma hur molnen skulle forma sig hela tiden, och gräsmattan som jag låg på sjönk jag ner i bättre än i vilken säng som helst. Jag kände mig som ett med naturen och om jag alltid var i det här drogade tillståndet så skulle jag säga upp min lägenhet och gå ut i skogen för att aldrig mer återvända till samhället.
Efter att vi båda hade fascinerats av molnen i ungefär en halvtimme så började vi prata om världen, allting från natur, jobb, och mänskligheten i allmänhet. Allting kändes så logiskt. Hela meningen med livet här på jorden var så givet i den stunden att man kände sig dum som inte haft dom tankarna tidigare. Kommer ihåg att mitt under samtalet så fick jag en väldigt intensiv stund där jag rullade över på sidan och för mitt liv inte kunde hålla ögonen öppna. Jag blev helt borta och medans min polare fortsatte att svamla på om livet och naturen så såg jag en hel film om hans berättelse i mitt huvud. Det hela var väldigt sjukt och mäktigt.
När jag äntligen piggnade till igen så stirrade jag ner i gräset och undrade direkt varför jag inte hade gjort det tidigare. Hela gräset verkade vara fullt av väldigt finurligt byggda gånger där dom mindre varelserna kunde springa omkring. Jag kröp omkring och kikade i gångarna ett tag ända tills min polare undrade hur det var med mig. Mitt svar var givetvis "jag mår bäst i världen", sen lade jag mig på rygg igen och såg att ett flygplan hade klyvt hela himlen på mitten. Jag lutade bak mitt huvud så långt jag kunde för att följa planets färd över himlen och det såg ut som att jag hade kunnat ta tag i "kanterna av linjen" som flyget hade gjort och bara dra upp hela himlen och se vad som fanns där bakom. Försökte givetvis med det ett tag även fast jag förstod hur jävla dum jag måste se ut som ligger på rygg på en gräsmatta och vevar med händerna i tomma intet.
När den intensiva stunden hade lättat lite mer så satte jag mig i gräset och bara bevittnade livets skådespel. Det fanns en gångstig en bit framför oss där alla Svenssons gick fram och tillbaka, från punkt A till punkt B och sen tillbaka. Man såg ett mönster i allt som hände samtidigt som kyrkan lite längre bort skruvade på sig och verkade försöka hitta någon bekväm ställning att slå sig ner i.
Varje gång jag tänkte att trippen kanske börjat lägga sig lite så slog den ner mig i gräset igen. Tankarna gick extremt fort och jag var helt fångad i nuet. Det gick inte att tänka på gamla tider, det gick inte att tänka på framtiden, det gick bara att tänka på här och nu, jag och du och gräsmattan. Det är något jag alltid uppskattat med hallucinogena, det finns ingenting annat än nu. Det är bara DU och NU.
Jag drog iväg en ordentligt spottloska över gräset och det såg ut som att den gick i slowmotion tackvare alla tracers som dök upp efter den. Vet inte hur många gånger jag bara satt och "gungade i takt med naturen" samtidigt som jag fånstirrade på gräset som böljade som ett hav och lyste starkt.
Efter många timmar hade tillbringats på gräsmattan så blev jag väldigt hungrig. Jag hade varit hungrig ett tag men det hade inte varit så hemskt just då, lyckades många gånger bara luta mig tillbaka och tänka på något annat, men nu blev det jobbigt. Det är något som alltid sabbar stunder av mina trippar. Hungerskänslan blir så stark att det verkligen sliter i magen och jag får svårt att fokusera på något annat efter ett tag. När jag även märkte att det hade blivit väldigt mörkt och kallt ute och att det var extremt mycket insekter runtomkring oss så kändes inte gräsmattan så bra längre.
Såfort vi ställde oss upp för att gå hem till mig så insåg jag att jag fortfarande var mitt inne i trippen. Vi bestämde oss för att gå en liten runda först innan vi gick in. Men ingen av oss visste vart vi skulle gå så vi vandrade bara runt på en parkeringsplats i ungefär en kvart och jag kände bara mer och mer att vi är dom konstigaste människorna i hela världen just nu och hoppades att ingen annan skulle se oss. En katt tyckte att vi var väldigt intressanta och följde oss runt på parkeringen ett tag innan den drog vidare på andra äventyr.
När vi äntligen rörde oss mot mitt hem så kände jag hur jag sköts ut ur min kropp och såg mig själv i tredjepersonsperspektiv. En häftig känsla i vissa fall men just då kändes det smått obehagligt, blev bland annat jäkligt svårt att försöka gå uppför en trappa.
Det första jag gjorde när vi kom in till mig var att slänga in en grandiosa i micron och försöka få tillbaka lite värme, insåg att jag var jäkligt kall. Hunger och kyla var påväg att sabba trippen lite men såfort jag hade fått i mig en varm pizza och några glas cola så var jag på rätt spår igen.
Vet inte riktigt hur det gick till men vi snöade in oss totalt på Jakob Hellman i någon timme. Hela historian om hur han släppte det som röstades fram till sveriges bästa skiva och sen bara försvann från scenen ända fram till iår. Vi rökte några ordentliga bongkoppar under tiden och lyssnade sen igenom hela plattan, och låten "Stora havet" lät så ruggigt mäktig att det var svårt att greppa. LSDn och rökat gjorde den riktigt bra musiken ännu bättre och livet kändes väldigt värt att leva.
Sen fortsatte diskussionerna om mänskligheten, jorden, "den stora maskinen" och allt annat. Vi skrev även en låt själva mot slutet av trippen som sammanfattade hela upplevelsen vi hade på gräsmattan. Den kändes jävligt bra.
När klockan var sju på morgonen och trippen hade pågått i en bit över tio timmar så kände vi att man borde ta en sista bonghit och sen försöka sova lite. På nått jävla sätt så lyckades den sista bongkoppen klämma ut dom sista krafterna ur LSDn och flummandet fortsatte en bra bit in på morgonen. Teletubbies kom igång på TV4 och jag kände att det var det sjukaste jag sett på evigheter. Hela programmet var oerhört svårt att förstå. Det kanske säger en hel del om vilket tillstånd man hamnade i?
Nåväl.. Nångång vid tio på morgonen så somnade man av ren utmattning.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag tvivlar på att någon tripp jag haft kan toppa den här. Rädslan för hallucinogener är äntligen borta och jag ser fram emot att trippa snart igen.
Dos: En lapp LSD. Gissar på Shiva eller Buddha.
----
Kan börja med att berätta att jag inte hade trippat på länge. 2007 och 2008 så var svamp något som konsumerades relativt regelbundet och det experimenterades en del med doseringen. Blev många fantastiska trippar och två stycken som blev lite väl skeva. Under den senaste snedtrippen så satt jag bara i köket och grät och mumlade "jag kan inte släppa det, jag kan fan inte släppa det". Än idag så vet jag inte vad det var som gick runt i mitt huvud i den stunden, men efter det så böts min hälsosamma respekt för hallucinogener ut mot en rädsla som var svår att komma runt.
Trots rädslan så trippade jag två gånger till efter det, en gång på en mindre dos svamp och sen en helt fantastisk tripp på en halv lapp LSD och massa gräs. Efter det så kände jag att jag var klar med det hallucinogena, jag hade kvar en dos svamp men kände bara äckel och ångest när jag kollade på svamparna så dom hamnade i soporna tillslut.
För någon månad sen så sa min kran att han kunde fixa några lappar åt mig om jag var intresserad. LSD har alltid varit mycket mer "min grej" än svamp och under den senaste tiden så hade jag börjat sakna trippandet trots rädslan så jag nappade på erbjudandet.
När jag fått lapparna så kollade jag direkt med min gamla trippkompis om han var intresserad av att dra en resa igen. Han hade inte heller kört hallucinogent på närmare ett år så han var riktigt taggad.
Dagen som vi planerat att trippa på var jag jäkligt spänd och nervös. Tankarna gick hela tiden "en hel lapp eller en halv, en hel lapp eller en halv". Rädslan för sneandet satt fortfarandet djupt men eftersom jag hade en så fantastisk tripp på en halv lapp förra gången så chansade jag och kastade in en hel lapp i käften. Min polare tvekade aldrig, han hade hela tiden siktet inställt på en hel. Sen började väntandet.
Vi tog lapparna nångång mellan 16-17 och satte oss sedan ner vid xboxen och spelade Castle Crashers. Ungefär en timme in i spelandet så började färgerna bli lite mysigare än vanligt och jag började le som ett fån. Jag hade en skön känsla inom mig och insåg att den här trippen kunde inte misslyckas, en hel lapp var det rätta valet.
När vi spelat ett tag så tror jag att en viss rastlöshet dök upp så vi bestämde oss för en promenad. Det kändes väldigt skönt med friskluft, det var perfekt väder ute och jag visste att det fanns en skön liten bro vi kunde sätta oss vid och chilla en stund. När vi kom fram till bron så hade hallisarna börjat lite, i kanten av synfältet så svajade allting och kroppen började kännas tyngre. Tyvärr var bron upptagen av folk som jag gissade var fjortisar med folköl så vi vände på klacken och drog vidare för att hitta något annat skönt ställe att hänga på.
Jag tror inte vi riktigt förstod hur trippade vi var under promenaden. Vi vandrade omkring helt planlöst lite här och där, kommer ihåg när vi gick en ganska lång bit efter en raksträcka och när den sedan svängde ut mot en större väg så blev jag besviken på vägen som såg så lugn och lovande ut. Sen när vi vände oss om för att gå tillbaka samma väg så kändes det som att vi var på ett helt nytt ställe och vilse, även fast jag ändå på nått sätt visste att vi skulle hitta hem om vi följde vägen tillbaka.
När vi äntligen kom tillbaka till området jag bor på så kände vi båda att man hade behövt sätta sig ner ett tag. Jag pekade på en gräsmatta mellan en parkeringsplats och en kyrka som verkade jäkligt grön, mjuk och härlig för stunden så vi satte oss där. Efter någon minut så var vi båda helt väck och låg på rygg och stirrade på molnen.
Det som utspelade sig framför mina ögon och i mitt huvud dom närmsta timmarna är bland det mäktigaste jag varit med om. Jag kunde bestämma hur molnen skulle forma sig hela tiden, och gräsmattan som jag låg på sjönk jag ner i bättre än i vilken säng som helst. Jag kände mig som ett med naturen och om jag alltid var i det här drogade tillståndet så skulle jag säga upp min lägenhet och gå ut i skogen för att aldrig mer återvända till samhället.
Efter att vi båda hade fascinerats av molnen i ungefär en halvtimme så började vi prata om världen, allting från natur, jobb, och mänskligheten i allmänhet. Allting kändes så logiskt. Hela meningen med livet här på jorden var så givet i den stunden att man kände sig dum som inte haft dom tankarna tidigare. Kommer ihåg att mitt under samtalet så fick jag en väldigt intensiv stund där jag rullade över på sidan och för mitt liv inte kunde hålla ögonen öppna. Jag blev helt borta och medans min polare fortsatte att svamla på om livet och naturen så såg jag en hel film om hans berättelse i mitt huvud. Det hela var väldigt sjukt och mäktigt.
När jag äntligen piggnade till igen så stirrade jag ner i gräset och undrade direkt varför jag inte hade gjort det tidigare. Hela gräset verkade vara fullt av väldigt finurligt byggda gånger där dom mindre varelserna kunde springa omkring. Jag kröp omkring och kikade i gångarna ett tag ända tills min polare undrade hur det var med mig. Mitt svar var givetvis "jag mår bäst i världen", sen lade jag mig på rygg igen och såg att ett flygplan hade klyvt hela himlen på mitten. Jag lutade bak mitt huvud så långt jag kunde för att följa planets färd över himlen och det såg ut som att jag hade kunnat ta tag i "kanterna av linjen" som flyget hade gjort och bara dra upp hela himlen och se vad som fanns där bakom. Försökte givetvis med det ett tag även fast jag förstod hur jävla dum jag måste se ut som ligger på rygg på en gräsmatta och vevar med händerna i tomma intet.
När den intensiva stunden hade lättat lite mer så satte jag mig i gräset och bara bevittnade livets skådespel. Det fanns en gångstig en bit framför oss där alla Svenssons gick fram och tillbaka, från punkt A till punkt B och sen tillbaka. Man såg ett mönster i allt som hände samtidigt som kyrkan lite längre bort skruvade på sig och verkade försöka hitta någon bekväm ställning att slå sig ner i.
Varje gång jag tänkte att trippen kanske börjat lägga sig lite så slog den ner mig i gräset igen. Tankarna gick extremt fort och jag var helt fångad i nuet. Det gick inte att tänka på gamla tider, det gick inte att tänka på framtiden, det gick bara att tänka på här och nu, jag och du och gräsmattan. Det är något jag alltid uppskattat med hallucinogena, det finns ingenting annat än nu. Det är bara DU och NU.
Jag drog iväg en ordentligt spottloska över gräset och det såg ut som att den gick i slowmotion tackvare alla tracers som dök upp efter den. Vet inte hur många gånger jag bara satt och "gungade i takt med naturen" samtidigt som jag fånstirrade på gräset som böljade som ett hav och lyste starkt.
Efter många timmar hade tillbringats på gräsmattan så blev jag väldigt hungrig. Jag hade varit hungrig ett tag men det hade inte varit så hemskt just då, lyckades många gånger bara luta mig tillbaka och tänka på något annat, men nu blev det jobbigt. Det är något som alltid sabbar stunder av mina trippar. Hungerskänslan blir så stark att det verkligen sliter i magen och jag får svårt att fokusera på något annat efter ett tag. När jag även märkte att det hade blivit väldigt mörkt och kallt ute och att det var extremt mycket insekter runtomkring oss så kändes inte gräsmattan så bra längre.
Såfort vi ställde oss upp för att gå hem till mig så insåg jag att jag fortfarande var mitt inne i trippen. Vi bestämde oss för att gå en liten runda först innan vi gick in. Men ingen av oss visste vart vi skulle gå så vi vandrade bara runt på en parkeringsplats i ungefär en kvart och jag kände bara mer och mer att vi är dom konstigaste människorna i hela världen just nu och hoppades att ingen annan skulle se oss. En katt tyckte att vi var väldigt intressanta och följde oss runt på parkeringen ett tag innan den drog vidare på andra äventyr.
När vi äntligen rörde oss mot mitt hem så kände jag hur jag sköts ut ur min kropp och såg mig själv i tredjepersonsperspektiv. En häftig känsla i vissa fall men just då kändes det smått obehagligt, blev bland annat jäkligt svårt att försöka gå uppför en trappa.
Det första jag gjorde när vi kom in till mig var att slänga in en grandiosa i micron och försöka få tillbaka lite värme, insåg att jag var jäkligt kall. Hunger och kyla var påväg att sabba trippen lite men såfort jag hade fått i mig en varm pizza och några glas cola så var jag på rätt spår igen.
Vet inte riktigt hur det gick till men vi snöade in oss totalt på Jakob Hellman i någon timme. Hela historian om hur han släppte det som röstades fram till sveriges bästa skiva och sen bara försvann från scenen ända fram till iår. Vi rökte några ordentliga bongkoppar under tiden och lyssnade sen igenom hela plattan, och låten "Stora havet" lät så ruggigt mäktig att det var svårt att greppa. LSDn och rökat gjorde den riktigt bra musiken ännu bättre och livet kändes väldigt värt att leva.
Sen fortsatte diskussionerna om mänskligheten, jorden, "den stora maskinen" och allt annat. Vi skrev även en låt själva mot slutet av trippen som sammanfattade hela upplevelsen vi hade på gräsmattan. Den kändes jävligt bra.
När klockan var sju på morgonen och trippen hade pågått i en bit över tio timmar så kände vi att man borde ta en sista bonghit och sen försöka sova lite. På nått jävla sätt så lyckades den sista bongkoppen klämma ut dom sista krafterna ur LSDn och flummandet fortsatte en bra bit in på morgonen. Teletubbies kom igång på TV4 och jag kände att det var det sjukaste jag sett på evigheter. Hela programmet var oerhört svårt att förstå. Det kanske säger en hel del om vilket tillstånd man hamnade i?
Nåväl.. Nångång vid tio på morgonen så somnade man av ren utmattning.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att jag tvivlar på att någon tripp jag haft kan toppa den här. Rädslan för hallucinogener är äntligen borta och jag ser fram emot att trippa snart igen.
