Hör röster. Barnen har kommit upp på toppen en bit bort. Jag sitter en aning skymd av högt gräs, men det känns ändå som dom ser mig.
De ropar något neråt, antagligen -Mamma mamma, det sitter en knarkare här uppe!!!
Jag viftar bort den tanken som nonsens, men nu verkar barnen märkt mig på riktig och jag reser mig nonchalant och verkligen försöker spela oberörd över deras närvaro. Går till andra kanten och ”kollar utsikten”, snöar in mig på att studera det höga gräset, Hem åt miljontals organismer.
Går i maklig takt för att verka som en turist eller något, ner på en asfalterad väg jag inte lagt märke till förut. Lyfter blicken och inser att vägen leder rakt ner i skogens gap. Stannar. Vet inte vad jag ska ta mig till. ”Vad tänker barnen om jag går tillbaka?” ”Om jag går ner här så går jag; både åt fel håll från min cykel, och troligtvis vilse.
Står och velar fram och tillbaka i vad som känns en evighet, och nu måste jag VERKLIGEN sett efterbliven ut, med min töntiga ryggsäck och skrämda och förvirrade uppsyn.
Jag väljer att ändå gå ner mot skogen, men ser sen en stig vika in åt vänster. Det verkar vara en mountainbike-bana, som går neråt och slutar med ett stor hopp! Framför det hoppet har jag ställt min cykel! Puh, nu behöver jag bara följa den här banan och se skittöntig ut i några minuter sen är jag vid cykeln och kan fly härifrån!
Har fortfarande något slags tunnelseende och samma känsla av att befinna sig i ett datorspel. Men nu har laggigheten försvunnit och kvaliteten förbättrats. Livet i ett HD-spel, är en bra beskrivning av en LSD-tripp. Hur kraftfulla datorer vi än bygger, så kommer vi dock aldrig komma i närheten av den upplösningen. Något slags ”äventyrs-FPS-spel” är det iallafall. Indiana Jones i ny tappning!
Enda vägen hemåt (varför jag vill hem, det vet jag inte själv) förutom skogsvägen (som jag egentligen inte hade en aning om var den ledde), var att cykla på bilvägen. Det sistnämnda kändes inte optimalt vid tillfället. Jag vet inte hur jag kom till vägen, jag måste ha lett cykeln upp för backen, för plötsligt flög jag fram genom skogen på den lilla asfaltsvägen.
Jag visste inte vad jag flydde ifrån, men nånting var det. Ibland var det själva skogen. Jag måste sett ut som en riktig jävla pundare där jag trampade på som en jude genom Berlin på fyrtiotalet, och tittade mig över axeln oftare än sedligt.
Jag hade inte en aning vart jag var på väg, bara att jag inte hade något annat val än att fortsätta på denna väg, och sen bestämma. Kanske slå mig ner någonstans och sola samt äta godis? Fuck no! När jag kommer till vägens ände, är det på den lokala badplatsens parkering. Folk och bilar överallt. PANIK!
Känns som jag blackout'ar och kan inte göra annat än att spela målmedveten, och ha bråttom dit. Jag tror inte det går bra. När jag korsat hela parkeringen, hittar jag en liten stig som jag drar in på. Nu är jag i ett riktigt off-road-motorcykel-spel. Fyfan vad jag cyklar, kan inte förstå att jag inte ramlade. Just nu har jag inte den blekaste aning om det jag cyklar på, är vad ”dom andra” (nyktra människor) kallar en ”Gångstig”, ”Cykelled”, någon vägtyp där i mellan eller helt enkelt ”skog”. Massvis med stora rötter och stenar är det i alla fall överallt. Vet bara att jag måste bort från alla vittnen som sett en pundare cykla på ett så fullständigt okristligt ställe.
Vi spolar fram tills jag kommer hem, vägen dit var ett frenetiskt trampande, och jag är genomsvettig, jag har inte förstått vad vissa vägskyltar och antog helt enkelt att det var olagligt att cykla där. Så det blev inte direkt kortaste vägen hem. Å andra sidan så var det sjukt roligt att cykla. Cyklade upp för långa backar och kastade mig utför tillbaka ner, en otrolig känsla.
Gör klart för mig om det är någon hemma genom att ropa. Sen kolla alla rum. En. Två. Kanske tre gånger.
Tar en dusch och försöker lugna ner mig, känns som jag snear hårt. Lägger mig i sängen och kollar tv, men fattar nada. Får lite panik när alltmer negativa tanker dyker upp och tuggar i mig en 1 mg Xanor. Lägger mig igen och samlar tankarna. Snart börjar benson verka och det känns totalt underbart. Alla negativa tankar rinner av mig, men tyvärr dom visuella effekterna med. Jag njuter ett bra tag, bara av att vara ute ur snetrippen.
Nu ångrar jag mig som fan att jag tog benson, jag vill inte sluta nu. Jag har i princip glömt bort hur dåligt jag mådde nyss. Sätter mig vid datorn och lyssnar lite på Shpongle. Musiken lockar i trippen, kittlar den, vill dra igång den, men jag kommer aldrig över tröskeln igen.
Textraderna på skärmen vågar sig, även detta är sjukt vackert, tråd efter tråd på FB, alla rader med text har vågor som går igenom dem. Och detta är inte något som försvinner om man koncentrerar sig på texten, men ser att det verkligen går våg efter våg i raden. Bokstav efter bokstav åker uppåt och drar med sig nästa. Röker lite mer gräs för att boosta lite. Jag testar att sitta stilla och iaktta min vita gardin med breda ränder eller partier av grått, efter ett tag får jag det gråa att kröka och vrida på sig, men inget mer än så. Musiken, textvågorna på FB och min gardin är det jag sysselsätter mig med en stund.
Trippen dör i princip ut nu, men det känns ändå som att jag inte kan bete mig nyktert. Vid detta laget är nog klockan ungefär 6.
Ett par timmar senare när mina föräldrar kommer hem så sitter jag fortfarande vid datorn, och det känns som att jag ser sjukt knarkig ut. Känner mig riktigt dekadent och smutsig att sitta ensam hemma just denna Lördag. Men jag ångrar mig icke!
-”Fan vad det stinker fotsvett här!” är min Fars första kommentar när han kommer innanför dörren.
