Musik med budskap som går emot ens egna värderingar

Tycker ni det är "rätt" att, som till exempel, konservativ borgare lyssna på anarkistisk punk? Eller som vänsterliberalist att lyssna på nazistmusik?

Frågeställningen förklarar förmodligen det mesta. Var drar ni gränsen för vilket budskap ni kan tänka er att lyssna på? Personligen så skiter jag totalt i vad de sjunger så länge musiken är bra. Allt från Doktor Kosmos till Screwdriver går ner.

Tycker ni, som jag, att man kan lyssna på vad fan som helst. Eller menar ni att man hycklar om man passionerat sjunger med i rasistiska texter några timmar innan man går ut och demonstrerar mot nazism och rasism.. Alltså om man nu lyssnar på musiken för musikens skull och inte för budskapets.

Jag tycker att musik som vinnlägger sig om att i första hand föra fram en åsikt eller värdering oavsett om det är höger eller vänster är ganska dålig rent musikaliskt.
Därför lyssnar jag inte på specielt mycket "åsiktsmusik", men för att svara på din fråga:
Är musiken bra skulle jag kunna tänka mig att lyssna oavsett åsikter.

Eftersom den mesta musik jag lyssnar på är stationerad på min bärbara MP3 är det helt klart soundet jag vill ha. Texterna hinner jag oftast inte lyssna på ändå, förutom på spårvagnen någon gång då.

Däremot hade det kanske känts lite fel att lyssna på nazimusik, men det är ju en annan femma.

Nu hänger jag inte riktigt med. När du lyssnar på musiken så lyssnar du ju också på vad dem sjunger.. eller?? =)

Jag njuter rätt mycket av de gånger jag vet att artisten skulle hata mig om han träffade mig IRL .
Men, som Bastarden sa, musik vars primära syfte är att föra fram ett budskap tenderar att vara riktigt dålig (med vissa undantag).

Jag retar mig på alla vänstervridna feminister som gillar ragga och hiphop, men jag misstänker att dom (feministerna alltså) inte fattar vad dom sjunger.

Nja, inte nödvändigtvis. Allt ljud som ingår i låten, bas, banjo, sång och allt annat flyter liksom samman till en enda gegga när jag lyssnar på stan. Jag hör alltså inte texten, utan bara ljuden som sångaren får fram.

Tja, åsiktsmusik brukar rätt ofta vara rätt kass. Men undantagen bekräftar ju regeln sägs det. Är det bra så lyssnar jag oftast.. Sen beror det ju på hur budskapet förs fram. Och kan ju erkänna att det finns en del skivor med rätt så... suspekt politiskt budskap i mina samlingar.

Jag är radikal liberal men lyssnar nästan uteslutande på punk, ofta med väldigt anarkistiska budskap. Även kommunist musik som knutna nävar eller EKA går hem.
Jag har inga problem med att lyssna på vänstermusik, tvärtom. Den har en härlig attityd och jag håller faktisk med ganska ofta (när det handlar om "hata staten"-texter). Men även om jag inte håller med så lyssnar jag heldre på musik med ett budskap jag inte gillar, än totalt hjärndöd MTV-pop.

Jag har nog lyssnat på alla åsikter som existerar utan att det stört mig särskilt mycket. Dock har jag svårt att riktigt fastna för band som har åsikter/texter som går emot min övertygelse. Har tex väldigt svårt för hiphop numera...

Jag och har både ultima thule, dia psalma, slayer och den gamla sovjetiska nationalsången i min playlist. Men jag är varken rasist, vänsteranarkist, satanist eller kommunist för det, (är typ liberal lite åt höger).

Texter är ganska viktiga för mig, men så länge de hyllar sina egna ideal istället för att klanka ned på andras så tycker jag det är ok.

Min ungdom är präglad av Ebba Grön. Klass II-bärs inhandlade på den lokala turkshoppen, moppefylla och det första seriösa hånglet. Ahhh det var tider och jag kan inte tänka tillbaks på det där utan att ha "Beväpna er" eller "staten och Kapitalet" ringande i öronen som ett soundtrack. Det blev trots allt ingen anarkist av mig, inte ens en liten smygkommunist som röstar på vänstern. Egentligen ganska otroligt med tanke på att man präglas ganska lätt i hust den åldern. Nu skiter jag i vilket, bara det går jävligt snabbt, har dubbla baskaggar och viss finess. Som Sepultura som ni genast ska ge er ut på nätet och tanke ner om ni inte redan har hört dem