Ert förhållande till döden

Jag har under en längre tid funderat på det, eller rättare sagt sen tidig tonår. Döden har sedan dess varit en följeslagare. Men de senaste åren har den till och med hållit min hand. Han är nu min så kallade ofrivilliga dunkla vän. Jag kan inte tyda detta på annat sätt än att döden ser mig som ett närstående byte, som inom en snar framtid kommer att leda mig till den skuggiga skara som inte lever på denna jord längre. Ja, beroende på mitt mående de sista åren så faller det sig väl naturligt att jag har fått denna obskyra vän. Skall jag streta emot denna exekutionsbetjänt? Kan jag det? Med vilka vapen bekämpas liemannen? Jag vet inget svar på detta. Kanske är det lika bra att resignera. Dock finns det en liten brinnande flaga kvar i mig som vill uthärda. Men den har inte mer än en tändstickas låga. Nåväl, hur vill då denna följeslagare att jag ska bära mig åt för att ta själmord, ja det är inte utan att han har gett mig ett par uppslag. Repet och vattnet är de sätt han har erbjudit mig. Speciellt repet har han spänt upp med en prydlig och stark snara. Än så länge har jag inte antagit hans anbud. De bevekelsegrunder som jag har pläderat för min sak har varit min dödsångest.

man ska inte vara skraj för döden, lev livet!

Jag ser döden som någonting oundvikligt, och även om jag inte är rädd för den så är det ingenting jag vill ha närmare mig än den redan är.

Ta bort. Felpost.

Alla är väl rädda för döden.

Någon gång är det nog skönt att stillsamt somna in och aldrig mer vakna.. Då har man nog gjort sitt och har inga krafter kvar.. Men jag tror ju på reinkarnation eller i alla fall lite på spöken. Allting går i en cirkel tror jag.

Jag ser döden som den slutliga vilan. Frid och fröjd i all evighet, inget man ska vara rädd för.

Jag är inte så fruktansvärt besvärad över döden. Dör man så dör man. Inget mer med det. Det är en naturlig process och vi skall alla dö någon gång, vissa dör tidigare och vissa dör senare.

Jag är rädd för döden, inte för vad som skall hända efteråt utan just vid tillfället man dör. Eventuell smärta, känslan av att somna in utan att kunna stoppa det!

Jag får ångest när jag tänker på döden och kan alltså lätt säga att jag skräms av tanken på att dö. Dels vet jag ju inte vad som händer efter döden - något trevligt, något hemskt eller helt enkelt ingenting. Ibland önskar jag ironiskt nog att jag aldrig hade blivit född och därmed sluppit alla tankar på döden. Men när man väl är död har man ju heller inget ont av det hela (om man inte skulle hamna i helvetet eller nåt sånt vill säga). Något som känns värre än tankarna på den egna döden är dock tankarna på andras död - att aldrig mer få träffa dem man älskat så mycket. När jag tänker på det får jag ofta känslan av att allting egentligen är fruktansvärt meningslöst...

Är det något som jag hoppas kristendomen har rätt i så är det vad som händer efter döden, att man hamnar i ett paradis och lever lyckligt där!

jag upplevde samma fenomen för ca 1 år sedan, och jag tänkte dagligen på vad döden innebar och vad som händer efter döden. vid detta tillfälle så var jag agnostiker (tror inte på gud, men på någon "högre" kraft), och det kändes verkligen som att mitt medvetande var mer än någon bieffekt från evolutionen.
så fort jag satte mig på bussen eller om jag hamnade i någon annan situation där man inte kan göra annat än att tänka så försökte jag verkligen komma på vad döden innebar.
detta tänkandet följde mig under det följande halvåret, och jag vart lite rädd eftersom jag inte kunde släppa tankarna kring döden. eftersom jag tidigare i mitt liv fått olika perioder där jag funderar över ett specifikt ämne i flera månaders tid, så kunde jag slappna av lite eftersom jag visste att jag skulle släppa tankarna efter en tid.

det läskigaste tankarna jag haft var ändå när jag kollade på truman show ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Truman_Show ) och jag fick för mig att det var kameror överallt, som filmade allt jag gjorde. (lite paranoid jag vet, men det gick över)

mina tankar kring döden avslutades i och med att jag kom fram till ett svar som jag kunde acceptera.
jag kom fram till att man försvinner när man dör. jag är nu ateist.

jag tror att du måste komma fram till ett svar som du kan acceptera, om vad som händer efter döden
jag tänker sällan på min död nu för tiden, men när jag gör det så känner jag mig helt säker på att jag har rätt och har därför inget att tänka vidare på.