Ert förhållande till döden

Även om jag är rädd för döden är jag paradoxalt nog även rädd för att leva för evigt - hur trevligt det än må vara. Och i himlen sägs det ju att tillvaron är som en enda lång tillbedjan av Gud och jag är rädd för Gud. Kristendomen påstår ju även att det finns ett helvete, vilket jag också är rädd för, så kristendomens syn på döden känns för mig inte så tilltalande.

var inte rädd för döden. jesus kommer rädda dig, om du bara tror på honom.

Men om man inte kan tro på honom då? Jag skulle gärna vara kristen, men det måste ju vara en innerlig övertygelse och inte nåt slags för-säkerhets-skull-åtgärd.

Jag är inte rädd för själva döden, men jag är rädd (eller inte rädd, men typ) för att dö.

Det jag får ångest över när jag tänker på att jag ska dö är att jag inte kommer veta hur världen har utvecklats om 100 eller 1000år.

Ska väll tillägga att jag är säker på att döden inte är nånting, samma sak som innan man utvecklades i mammas mage.

Detta kan låta oseriöst, men är absolut inte det. Jag hade en nära-döden-upplevelse för några år sedan, och min slutsats är att känslorna man får när det är dags att lägga av är nog till för att man inte ska vara rädd i sista ögonblicket, för känslan man/jag fick var total kärlek och förståellse! Inte förståellse i den mån att man plötsligt vet hur saker fungerar, utan att man accepterar allt, och att man förstår att livet går vidare, och man är helt okej med det!
Därför så känner inte jag döden som något att frukta, utan det blir när det blir, även om det är imorgon så spelar det mig inte så stor roll!
Dock så vill man ju leva så länge man kan, men det är ingenting att vara rädd för!

döden för mig är en lockande hägrig likt en pöl med saltvatten för någon som gått vilse i öknen... typ.

Jag kände igen din text, som om det vore jag själv som skrev det. Jag tvivlade länge på döden, såg livet som min vän. Men det senaste året, så har jag kommit till freds med döden. Jag är inte längre rädd för döden. Jag känner en stor lättnad över att ha fattat beslutet att jag skall begå självmord. Länge tvivlade jag på det, tvivlade på om jag skulle göra det. Nu vet jag att det är mitt öde. Och jag är inte ledsen över det. Jag är lättad, lättad över att jag kommit över ”tröskeln” av osäkerhet över att jag skall begå självmord. Jag ger livet fyra månader till, är jag vid jul lika själslös och tom som jag känner mig nu så skall jag icke vara rädd, andra sidan kan inte vara värre än denna sida. Jag menar det kan inte bli värre än vad det redan är nu. Jag har börjat planera inför min död. Jag skall börja göra mig av med saker, sälja saker, tömma min lägenhet, skänka bort kläder och sälja mina möbler. Så den dagen då döden omfamnar mig med kärlek behöver mina anhöriga inte städa upp efter mig i min lägenhet, det kan lindra deras smärta. Jag skall även träffa en jurist för att skriva mitt testamente, öppna ett bankfack, skriva avskedsbrev ( i testamentet skall det stå att brev skall postas som finns i bankfacket). Jag känner en stor lättnad, jag kan inte nog betona vilken lättnad det är att ha fattat detta beslut. Jag fruktar inte döden. Mitt nästa steg är att finna ut hur jag skall dö, en säker död. Det skulle vara kul att få tillbringa natten med någon annan som också skall begå självmord. Rent moraliskt stöd, kul att kunna omfamna varandra timmarna innan och sedan somna in i varandras famn när döden välkomnar oss. alltid bättre att vara två än ensam.

då kommer du troligtvis fortsätta vara rädd för döden. men det är klart att du kommer ändå leva efter döden, eftersom jesus tror på dig. men det är lite onödigt att vara rädd för döden eftersom man ändå fortsätter leva efter döden. att tro på jesus innebär att tro att vi är eviga.

jag skulle egentligen inte ens behöva blanda in jesus här. det enda man behöver göra är att tro att man är evig. då har man inget att vara rädd för i döden.

Döden är inget man ska tänka på, döden är oundviklig, alla dör.
Döden kan ligga runt hörnet och döden kan inträffa när man är gammal.

Det händer när det händer.

Att leva och tänka på döden exakt hela tiden är inte att leva.

Rätt mycket så. Det är dömt att ske, det är väl tråkigt, tycker jag... just nu.

Jag vet faktiskt inte om jag skulle vara mindre rädd för döden om jag vore djupt troende kristen. Det där med att leva för evigt - hur ljuvlig tillvaron än skulle vara - skrämmer mig. Men visst; som kristen kan man nog rent intellektuellt luta sig tillbaka med insikten om att himmelriket inte kommer bli en besvikelse. Men känslorna kvarstår. Jag vet många kristna som också tycker att tanken på att leva för evigt är lite skrämmande.

En annan intressant aspekt är hur man egentligen kommer uppfatta sig själv i himmelriket? Hela vår uppfattningsförmåga här på jorden är kemi: tar du droger blir du hög och din uppfattning av tillvaron blir helt annorlunda, dricker du dig full ändras din personlighet och dina gränser, blir du hjärnskadad kan hela din personlighet förändras för gott, är du svårt autistisk är du instängd i dig själv utan yttre perspektiv etc etc. Allt detta kan förklaras medicinskt; så hur kommer vi då uppleva himmelriket? Som om vi vore helt utan defekter och helt utan någon kemisk påverkan? Men i så fall; hur kommer vi då kunna fortsätta vara oss själva, när just oss själva (utifrån vad vi vet nu) innebär en rad olika defekter och är påverkat av olika kemiska omständigheter? Om vi inte kommer att vara oss själva hjälper ju inte tanken på evigt liv så mycket, eftersom vi ändå inte kommer känna igen oss på andra sidan.

Mina känslor inför min egen död varierar väldigt. Ibland längtar jag efter den och planerar och förbereder den. Den är ju en väg ut. Självmordstankarna både tröstar mig och besvärar mig. Andra gånger är jag livrädd för tanken på att jag ska dö, förtvivlad över att inte ha någon kontroll över detta, över att döden kan komma när som helst och dödsprocessen kan ju vara smärtsam.

Men jag tror inte att döden är slutet för oss. Jag tror att det kommer att hända något mer. Och jag gör mitt bästa för att inte ta någon genväg dit utan leva så länge jag kan.