Att ha en narcissistisk förälder

Tidigare i våras valde jag att bryta med min pappa som jag har insett har påtagliga narcissistiska drag.
Jag är skilsmässobarn och har vuxit upp med min mamma. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år.
Min pappas och min relation har alltid varit komplicerad. Han har varit frånvarande, varit oförmögen att ta sitt föräldraansvar. Han har alltid haft en överlägsen, oempatisk, nedlåtande/nedtryckande attityd, och har ljugit och manipulerat.

Våran kontakt har varit sporadisk, när vi har hörts av så har han alltid skuldbelagt mig för allting som han själv är i skuld till. Jag har tidigare accepterat den roll han har gett mig och mått dåligt av detta. För att jag velat ha en relation med honom. Men ni i våras beslöt mig för att konfrontera honom. Det enklaste sättet, vissa kanske tycker att det är fegt, men för mig var det lättast, var att skriva ett brev till honom där jag förklarade vad jag kände inför våran relation. Jag skrev att jag inte längre accepterade hans beteende gentemot mig.
Efteråt kände jag stor lättnad.
Kanske har jag inte riktigt gjort upp med honom på ett djupare psykologiskt plan. Men för mig var det ett stort viktigt steg iaf.

Finns det någon annan här som har liknande erfarenheter? Narcissistiskt störda personer är ju ofta oförmögna att komma till insikt om sin problematik ungefär på samma sätt som psykopater. De ser alla andra som underlägsna de själva och kräver att bli satta på en piedestal.
Att ha en förälder som har denna personlighetsstörning är ju extra svårt eftersom man som barn på ett plan älskar sin förälder och att frigöra sig från skuldkänslor kan vara svårt, även i vuxen ålder, eftersom man ofta varit utsatt för psykisk misshandel under många år.

Jo, jag känner igen mig. Min egen pappa tänkte/tänker främst på sig själv. Om du finner det alltför ansträngande får du bita i det sura äpplet och bryta, leva ditt eget liv.

Många har inga farsor alls eller helt egofixerade och klarar sig bra ändå. Egen stark vilja kommer man långt på !

Jag skrev liknande här:
https://www.flashback.org/t1176188

Jag kände att bryta var det enda rätta. Han kommer ju aldrig ändra sig. Han är mycket duktig på att få andra att alliera sig med honom. Min storasyster har också brytit med honom, endast min storebror har kontakt, och brorsan har tyvärr ärvt en del av hans dåliga drag.
Jag läste i din tråd och jämförde; min farsa är också lat, relationslat, och är utpräglat främlingsfientlig, materialist, skitsnål. Alltid när han har gett något så har han förväntat sig betalning i form av bekräftelse/att man ska visa tacksamhet/komma och hälsa på honom.
Eller också har det varit något billigt skräp som han antingen fått av någon annan eller köpt på Lidl.
Han var extremt bortskämd av sina föräldrar och har alltid sökt sig till kvinnor som tar hand om honom.
Han misshandlade min morsa när jag var 11 år när hon började att frigöra sig från honom.
Han har varit chef inom gatuplanering men pensionerade vid 54 års ålder, fick fallskärm.
Duktig på att charma sin omgivning, och på att dra in andra i sina spel.

Haha ! Känner igen mig i din beskrivning. Min farsa var mästare på lögner (som jag alltid såg igenom och blev besviken av).

En gång kom han med en massa strumpor han påstått att han "råkat" köra 90 grader,så de krympt så jag kunde ha dem.

Äh, bry dig inte och bygg upp ditt eget liv istället.

https://www.flashback.org/sp21978957

Nu har jag i alla fall flyttat därifrån vilket är hur skönt som helst.

Jag kan berätta om en gång när jag, farsan och en bekant skulle spela poker. Min farsa hade köpt en massa böcker och "pluggat" in hur man ska spela eftersom han måste vara bäst i det han gör. Han blir bra på det han gör oftast, men när han väl förlorar som denna gången brinner det i skallen. Vi skulle lägga in 100 kr i potten var, men bara jag och min bekant la in och farsan "glömde" det av någon anledning. När han sedan till sist förlorade på ett sätt som man inte ska kunna göra enligt "boken" (tror att min bekant typ bettade på river kortet som gick in) blev han rasande och höjde rösten och sa "SÄG ATT JAG ÄR BÄTTRE ÄN DIG". När vi sedan påpekade att han heller inte hade lagt in pengarna i potten blev han ännu mer förbannad och sa "Det har jag visst det, men ok då lägger jag väl in 100 kr till då". Sen gick han ifrån bordet, tog fram sin laptop och börjde spela på nätet istället.

Även när jag spelade en turnering på nätet och kom på en hyfsat bra plats fick jag skit för hur jag hade spelat istället för beröm. Han menade på att det inte håller i längden att spela som jag gjorde, för det har han läst i boken tydligen. Han är på nått sätt aldrig nöjd med det man gör.

Det känns som att min farsa trott att jag är hans ägodel. Har alltid präglat mig så långt ifrån min egen person som möjligt. Jag tyckte länge att han försökte forma mig till någon slags kopia av honom, fast bättre. Tror nog även han trodde att jag var exakt som honom bara för att jag var hans son. Jag känner även igen det där med att man får grejer och sedan förväntas det att det ska ges tillbaka.

Han har dock varit framgångsrik ledare och även ganska högt uppsatt chef. Hans person fungerar säkert perfekt i arbetslivet och så, men inte i familjerelationer. Han är dock en väldigt snäll och generös person samt väldigt omtänksam, men det är ju bara på hans villkor och regler.

Som jag skrev i det andra inlägget (tror jag) har jag försökt förklara för honom den personen han är och varför det inte går att ha en relation med honom, men det går aldrig hem. Han förklarar bort det och hittar anledningar att förklara sig. Han har inte den förmågan att kunna analysera sig själv på det planet. Om det är förnekelse eller oförmåga kan jag dock inte svara på, men under hans livstid kommer han aldrig erkänna för sig själv. Han har även utvecklat en sjukdom till följd av sin narcissism, på grund av att han aldrig sett till sina egentliga behov.

Jag rekommenderar alla som har föräldrar (eller tror sig ha föräldrar) med narcissism att läsa Sam Vaknins bok om narcissism. Det finns gratis versioner på nätet, fast inte hela boken. Dock tillräckligt för att bekräfta att ens förälder är narcissist.

Jag kände igen mig mycket i det du beskrev.

Min farsa kunde ex skita i att höra av sig på flera månader och sedan säga: "varför har du inte hört av dig?" eller "sedan tycker jag gott att du kan komma och hälsa på". Men undrar om vem som är förälder till vem.

En gång på 90-talet när jag var arbetslös och bad om att få låna 500 kr (jag hade inte fått ett iota av honom då, ej heller låna pengar) fick jag höra följande.
"Jaaa..jag har ju det ganska knapert nu... och du är ju vuxen, du är ju din egen lyckas smed".
Sedan fick jag dock trots allt låna 5 hundringen men det var som att jag bad om ett lån på 5000 kr.

Allra värst var när jag gav honom mitt examensarbete/magister-uppsats som jag jobbat i flera år på och fått VG på. När jag gav honom det sa han bara: "Undrar om det är någon merit.." och så stoppade han det förstrött i sin bokhylla, som om det var helt oväsentligt.

Regelbundet har jag fått höra att jag är "osocial", "om han skulle ha uppfostrat mig så skulle jag fan ha fått hjälpa till". Själv är han ett stort barn, men hans förmåga att charma sin omgivning gör att folk tycker att han är rolig och trevlig.

Sist jag träffade på honom hos brorsan på dennes julmiddag, så gav jag ingen julklapp till brorsans barn. Om man lever på a-kassa har man ju inte råd att ge något, då fick jag höra att ha och brorsan sagt att "nästa år skulle jag få en bok i vett och etikett".

Det har varit ett systematiskt nedtryckande, kränkande beteende, där han har infantiliserat mig, och behandlat mig som om jag var 10 år. Skuldbelagt mig för saker som är hans eget fel, osv.
Han har vägrat att behandla mig som den vuxna individ jag är.
När jag tagit kontakt på egen hand så har han ofta beklagat sig över att "nu hade han ju gäster som han måste ta hand" osv.

Min mamma uttalar han sig lika nedlåtande och även hatiskt om. När hon en gång berättade om att hon haft problem på sitt jobb hade han sagt: "ja, det är väl bra om det bränner till under fötterna på dig också".
Han och hans kärring gav dessutom en flaska vin till min mamma i juklapp en gång hos brorsan, och tog samtidigt kort min mamma när hon öppnade paketet. Hon kände sig så kränkt av detta att hon beslöt sig för att hon inte vara i samma rum som min farsa och hans sambo.

Han sitter gärna och ondgör sig över invandrares rofferibeteende, men samtidigt har han själv regelbundet manipulerat och levt på andra. Han bodde gratis hos min moster när han pluggade i Luleå som ung, och förväntade sig då att hon skulle passa upp på honom. En gång hade han badat och lämnat det till henne att göra rent efter honom.

Nuförtiden ägnar han sig bara åt sig själv (vilket han iofs gjort i hela sitt liv), spelar saxofon i storband och träffar bara brorsan av oss barn, till stor del för att hans kärring är så barnkär och vill spela plastfarmor trots att hon har egna barnbarn.
Just det, henne har han också krävt att man ska bekräfta och tacka så fort hon gör någonting.
Om inte så har man fått höra att "hon som är så snäll och bryr sig så mycket".

Jag ska också tillägga att min farsa kan vara empatisk i korta stunder och bjuda till när han vill. Han har bjudit mig på opera flera ggr, men eftersom det alltid förväntas en motprestation så har det inte kännts så kul. Om jag inte motpresterar så har jag fått höra det, antingen från honom eller från brorsan.

Narcissistiska föräldrar verkar inte ha någon som helst förmåga till självkritik eller självinsikt. De klarar ju inte heller av att deras barn är duktigare, smartare än dem. De måste alltid vara i överläge.
De ser alla andra som svaga och underlägsna dem.

Tack för boktipset ska kolla upp!

Läste igenom din post. Det låter som att du har haft det väldigt tufft, men det glädjer mig att du lyckats bryta dig loss. Jag tror narcissister är helt olika på en del plan till personligheten (den så kallade masken), fast lika i grund och botten. En del genomskådar man direkt, vissa tar det längre tid att genomskåda.

Jag minns det som att jag hade en riktigt bra barndom ända tills jag blev tonåring. När jag var liten såg jag upp väldigt mycket till min pappa och han var min idol princip. Det tråkiga är när man kommer till insikt med att ens förälder är raka motsatsen till vad man trodde. Min farsa var nästan aldrig dum eller kränkande helt utan anledning, men som du säger så när han blev utmanad eller så kunde det visa sig i form av verbala kränkningar eller liknande. Det behövdes ju aldrig så länge man var "barn" eftersom då hade man bara att lära av sin förälder och trodde att det var det enda rätta.

Du har helt rätt i det jag citerade. Det är därför man som barn till en narcissist växer upp och känner sig värdelös och oduglig. Vad man än gör, så gör ens förälder det bättre eller ljuger för att få det att låta så. Det är tur att man ser igenom detta när man växer upp så att man i alla fall har tur att lära känna sig själv innan det är för sent. Tyvärr verkar det finnas allt för många barn som växer upp under dessa förhållanden, men saknar förmågan att genomskåda narcissisten och bryta sig loss. De verkar följa förälderns fotspår och lever ett sämre liv. Det är ett under att jag inte är i sämre skick än jag är.

Det finns fortfarande andra narcissister i samhället som vi tvingas in i relationer med. Frågan är hur man ska lära sig att inte hamna i konflikter med dessa? Vi som växt upp med narcissister (eller jag iaf) har ofta auktoritetsproblem och hamnar i maktkamper för jämnan. Jag har ett jobb där jag är så självgående som möjligt för att slippa hamna i dessa lägen. Kan nästan inte ta att någon står över mig. Jag kan ta en order, men har svårt när det börjar bli för mycket "onödigt" skit. Jag blir liksom berövad på min frihet. Dock när vi vet hur narcissister funkar kanske vi kan lära oss hur man blir omtyckt hos dem istället, genom att läsa av dem och ge dom NS (narcissistic supply). Jag tror vi om några, avslöjar en narcissist väldigt snabbt då vi blir påminda om våra föräldrar. Hoppas bara kunna hitta någon fördel med detta och hjälpa en vidare i livet, istället för att skydda oss som vi alltid gjort. Det är trots allt många narcissister som är högt uppsatta och har en del att säga till om (tyvärr).

Ja, det har bitvis varit väldigt tufft, eftersom jag delvis älskar min pappa och verkligen vill ha en relation med honom. Men samtidigt så känns han inte som min pappa emotionellt. Han har kännts mer som en farbror.
Jag känner mig fortfarande som det osedda kärlekstörstande barnet som är villig att underordna mig själv honom för att kunna ha en relation.
För han har trots allt goda sidor också.

Men jag har insett att jag skadar mig själv för mycket om jag fortsätter att ha en relation med honom, jag fastnar i en infantil roll (som han tacksamt bekräftar, genom att prata nedlåtande/mästrande till mig) samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag är svag. Det eroderar min självkänsla.

Jag tror att detta har gjort att jag i relationer kan vara dels kontrollerande mot min partner, dels rädd att bli sviken/lämnad, samtidigt som jag lägger skulden på mig själv när en relation inte fungerar.

Vdg auktoriteter kan jag inte säga att jag har samma problematik med att ha någon som bestämmer över mig yrkesmässigt, men jag tror att hyser en misstro mot "falska auktoriteter" tillika gentemot "tilgjorda, falska personer". Jag har en mamma som uppfostrat mig att vara mig själv i alla situationer, och jag tror att jag i vissa lägen (i vissa sociala sammanhang) kan framstå som lite tafatt och tillbakadragen. Jag ogillar formella (tillgjorda) sociala situationer, olika former av gruppsamkväm, blir då ofta tyst och tillbakadragen, eller stressad och forcerad.

Jag har flera konstnärliga/kreativa talanger som jag uppmuntrats att utveckla, och flera anhöriga tjatar ofta på mig att "gå ut med mig själv", men jag tror att min relation till min pappa, hämmat mig så tillvida att jag tvivlar och är mer självkritisk än vad jag borde vara.

Jag tror att jag professionellt kan känna mig lite som en bluff, och att den negativa kritik som man ibland får, är en slags bekräftelse på det min pappa har tjatat om att jag är "osocial" osv.
Jag vet att jag är bra på mycket och att jag har mycket att ge men jag tror att en sådan här relation lämnar sina spår i ens psyke.

Ja, jag tror att narcissister är vanliga, ofta på chefsnivå, och i vissa konstnärliga yrken.
Ingmar Bergman och Göran Persson skulle jag säga är personer som hade/har tydliga narcissistiska drag. Både har ju vuxenmobbat andra, ofta använt sig av härskartekniker osv.
Jag tror de kommer undan när de är i en uttalad maktposition, men man har ju hört att t.ex. Erland Josefsson erkände i Alandhs dokumentär att han var rädd för Bergman, och han var ju ändå en av hans närmaste medarbetare.

Jag undrar om narcissism är ärftligt? Eller om det rent av bara smittar av från föräldern. Jag känner att jag har en del narcissistiska drag, men jag hatar och förtränger dom. Även min farfar är narcissist. Hans far i sig vet jag inte så mycket om. Jag har bara hört att han kunde vara "jävlig" mot min farfar. Så det verkar ju ligga i släkten tyvärr. Men egentligen undrar jag om det är ärftligt rent genetiskt eller om det ärvs genom uppfostran och dylikt? Kanske en kombination av båda? Att ha en narcissistisk förälder är ju som bäddat för att man själv ska bli narcissist, sen blir det bara en domino-effekt generation efter generation.

Det är allmänt känt att en (1) av huvudorsakerna till en narcissistisk personlighetsstruktur är en förälder med liknande drag. Det brukar sägas att en narcissistisk förälder ofta använder sina barn som en "förlängd arm", det vill säga utnyttjar barnet för egna behov av yttre bekräftelse i avsaknad av inre subjektiv känsla. Jag vill påstå att miljöfaktorn är hög.

Jag var nyss hemma hos min far för att hämta en väska samt hjälpa honom med en grej på hans dator. Det kändes mycket obehagligt att vara där hemma. Allt kändes riktigt stelt. Innan jag kom dit var jag på ganska bra humör efter en lyckad utekväll igår. Hade ovanligt lite söndagsångest för en gångs skull. Men när jag satte foten innan för dörren kom ångesten direkt och mitt goda humör vände till dåligt. Det var länge sedan jag kände ett sådant obehag gentemot en annan människa. Jag känner mig riktigt irriterad bara av att ha honom i min närhet. Jag känner även en slags rädsla. Det känns som jag håller tillbaka ett vulkanutbrott inom mig. Jag tror fortfarande att han inte har accepterat att jag valt att separera från honom. Jag är rädd att en dag kommer han tappa allt tålamod och alla förhoppningar om en bra relation mellan oss. Men jag vet inte vad som kommer hända när den dagen kommer. Det kanske är lite därför jag är rädd för att bryta helt med honom, för att jag vet inte hur han kommer ta det.

Jag började tänka på julen som närmar sig med stormsteg när jag åkte där ifrån. Jag kommer inte ha orken att genomgå en till jul med min familj. Jag funderar på att fly landet eller bara sitta hemma och säga att jag är sjuk. Min mor undrar varför jag aldrig vill komma på middag och hon säger att hon vill ses snart. Men jag har verkligen ingen lust.

Min narcissistiska farsa försökte ringa mig igår, men jag svarade inte. Kände först inte igen numret men såg sedan att det var han.
Antagligen är det något nytt knep som han kommit på för att få mig på kroken, någon deal som han tror att jag ska köpa, och som han sedan kan använda för att utpressa känslomässigt.

För att kommentera ditt inlägg så kan jag bara säga att när jag bröt med honom så kändes det skönt, en lättnad. Men jag förstår att du känner skuldkänslor. Det kan också vara så i den här typen av relationer att den narc. personen har andra lierade person inom familjen som tar hans/hennes parti/tycker synd om denne, och ser dig som taskig/orättvis, och därmed bygger på ev skuldkänslor.

Tänk så här: en narcissistisk person kommer med största sannolikhet inte ändra sitt beteende, såvida denne inte kommer till någon form av insikt (ex genom terapi) att det är dennes beteende som stöter bort/alienerar allas dess anhöriga. Det är alltid omgivningen som kommer att lida av dennes beteende.
Utifrån hans synpunkt så är ju han alltid den överlägsne/starke/bäst vetande, likaväl som offret/den det är synd om. Felet ligger alltid hos andra, dvs de som inte bekräftar hans grandiositet.

Du har antingen att välja att 1) behålla relationen och därmed mer eller mindre acceptera din farsa, som han är, vilket också innebär att du hamnar i en underordnad position emotionellt, såvida du inte sätter skarpa gränser mot honom att du inte accepterar hans översitteri/manipulationer.
Detta kan gå, men tar mycket energi, och förutsätter förmodligen att du måste göra upp med den "son roll" som du fastnat i, och som gör att han får övertaget.
Lyckas du manövrera dig förbi honom, ja, då kanske du kan ha någon slags ytlig relation.

2) Du vidhåller, står fast vid ditt beslut, att du har kapat relationen, och du inte inte accepterar några som helst försök från hans eller andra anhöriga att dra ned dig i den gamla rollen av skuld igen.