Hur blev jag jag?

Tjenare, brukar inte hänga här på filosofi-delen av forumet, men kom på en sak för några dagar sedan och kunde inte släppa tanken, så jag tänkte göra en tråd av det och se om jag lyckas skriva, svart på vitt, min tanke, så att andra kan förstå den och diskutera utifrån den.

Som rubriken då så snitsigt säger - hur blev jag, jag? Hur kommer det sig att jag finns här idag, att ingen annan person har mitt medvetande? Vad är det som definierar att jag är jag, är det en själ som finns i kroppen? Säg att det är min hjärna som simulerar allting för mig, hur kommer det då sig att det är just JAG som upplever allt, alltså livet. Dessa tankar fick mig att spekulera i att, om jag nu har skapats en gång, varför skulle jag inte kunna skapas en gång till, efter döden?

Hoppas att jag var tydlig nog, ifrågasätt gärna om något var otydligt, har extremt svårt för att skriva ner tankar som dessa

Är du säker på att du är du då? Vad är du för något?

Jag är så säker som jag kan bli på att jag, är jag. Jag är en helt vanlig människa, som är en ras på planeten Jorden. En i mängden.

Han är en människa.

TS: Du är du och ingen annan, som jag har försökt förklara så många gånger för mina vänner så är inte du en "du". Du är ingen själ/ett medvetande som lever i en kropp.

Du är inte ens en varelse, du är miljarders miljarder celler som samarbetar.
Du är inte ens samma person som du var förra veckan, du har bytts ut mot en annan du.

Eller rättare sagt, du har bytts ut mot miljarder andra du med samma personlighet och minnen. Celler lever, multiplicerar sig själva och dör.

Men vad är det som gör dig till 'du'? Jag antar att det är dina minnen, din vilja, dina erfarenheter, etc.

Om du spekulerar i att du skulle födas igen, skulle inte det innebära att du även har funnits innan? Jag minns inte någonting från ett tidigare liv, jag minns inte dennes val i livet, jag minns inte dennes kunskaper, jag har ingen uppfattning om dennes moraliska kompass och syn på världen. Således var det inte samma 'jag' som är idag.

Skulle du återfödas så kommer således denne inte ha något minne från ditt nuvarande liv, denne kommer inte ha någon koll på dina val i detta livet, och kommer ta egna beslut. Denne är således inte dig.

Du är du, och du är det enda du som någonsin har funnits, och någonsin kommer finnas. Så använd det väl.

Får omformulera mig lite, då jag inte riktigt tror att budskapet har nått fram. Vad är det som gör att JAG känner medvetande? Att jag kontrollerar den här kroppen, att jag ens finns till?

Medvetandet är en biprodukt av vårt intellekt.
Varför man hamnar där man hamnar så att säga tror jag inte det finns något svar på. Men det behöver inte betyda att något annat, påhittat alternativ så som gudar eller reinkarnation är mer troligt.

Det måste vara samma sak som jag gått och tänkt på i många år. Men ALDRIG lyckats förklara den för någon.. Därför har jag aldrig fått reda på om det finns någon som tänker på samma sak som jag. Det finns stunder som jag virar in mig i den frågan så mycket att det nästan känns som jag inte existerar.. Nu blev det svårt att förklara igen..

Känner PRECIS likadant! Sjukt svårt att förklara

Det jag tror att ni har lyckats göra är bara att ni har fastnat i ett tänk om att vissa saker helt enkelt bara måste vara på ett visst sätt.

Varför skulle det inte vara just ni som upplever era liv, genom era sinnen och upplevelser?
Varför skulle ni skapas en gång till efter döden?
Hur skulle du annars bli, om inte som du nu är?

Attackera frågan från olika håll, det finns flera svar och inget är nödvändigtvis rätt men däremot kan det finnas logiska, troliga och rationella svar.

Jag förstår hur du menar, men hur blev nu just jag jag? Vad är det som bestämmer att jag ska uppleva det som min kropp är med om? Har så sjukt svårt att formulera mig =/

Jag förstår hur du menar, men jag är inte säker på att du förstår hur vi menar. Jag visste direkt vad Ts pratade om, trots att beskrivningen på tanken inte är exakt. Skulle du tänka tanken skulle du förstå. Vad är det som gör att jag är här, just nu, vad är det som gör att jag är närvarande och tänker. Inte kroppsligt utan "själsligt". Även detta är väldigt dålig förklaring.. Men du tänker dig in i den tanken så djupt att det nästan känns som det inte är sant att du finns, i en kropp, på jorden, just nu.. Fan vad krångligt jag gjorde det nu.