Vad känner ni när ni läser sånt här? [knockad av ofantligheten /MOD]

"Konsulterar man en uppslagsbok i astronomi eller kosmologi, finner man att antalet galaxer i universum anges till cirka 100 miljarder. Det är dock kanske mer realistiskt att anta att det är en biljon (1000 miljarder). Då tänker man endast på det synliga universum. Enligt den moderna kosmologin är universum oändligt, och i så fall kommet det sannolikt att finnas ett oändligt antal galaxer." (Från Illustrerad vetenskap)

"Vintergatan är en spiralgalax som har en diameter på 90 000-100 000 ljusår och är 12 000 ljusår tjock. Man räknar med att det finns ungefär 400 miljarder stjärnor i Vintergatan." (Från Wikipedia)



Vad känner ni när ni läser sånt här? Visst man har hört det förut, men när jag läser sånt här och liksom verkligen försöker ta in det jag läser så blir jag helt "knockad" typ, haha.. Känner mig frustrerad över att inte kunna greppa, nyfiken på hela universum och samtidigt nästan lite irriterad på att man inte får svar på de stora frågorna.. Haha ja vad känner ni?

Förstår din känsla och jag brukar få den ibland,
men just när du skriver att den är från Illustrerad vetenskap så blir jag lite mer vaken och står emot känslorna.

Känner inget speciellt faktiskt.. egentligen vill jag bara att jag vill ta mig en kall öl... luta mig tillbaka och Ta det lite lungt..

Frustration över att man inte kan resa genom universum och se vad som finns där.
Sedan borde det finnas intelligent liv någon annanstans än här kan man tycka med tanke på alla biljoner stjärnor och planeter. Synd bara att vi mest troligt aldrig får veta om det är så, iaf under våran livstid.

Jag har läst några gånger att det finns runt 2^100 (kan var lite mer) partiklar i universum, hur går det ihop med oändligt antal galaxer? 2^100 partiklar ≠ oändligt antal galaxer.

Är det lugnt om jag kommer över för en? Jag verkar inte ha några kvar.

Inser hur jävla ball och viktig jag själv är i hela sammanhanget, och får också perspektiv på hur helt meninglöst det vore att resa någon annanstans i universum, för där finns ju inte jag.

Fan, nu måste jag gå och uppsöka en spegel tror jag.

Känner inget.

Eftersom det är nummer astrologer knappt kan förstå sig på så känner jag ingenting, dessutom är universum ändligt.

Jag läste något som sa: Om det fanns oändligt antal galaxer och stjärnor, skulle stjärnhimlen vara fylld med stjärnor (dvs, inget mörker) men då skulle vi inte kunna existera av den massiva strålningen som vi får (dvs oändlig strålning)

Även om det fanns oändligt många stjärnor skulle vi inte ta emot allt ljus från alla dessa stjärnor, endast ljuset från de stjärnor som finns i det observerbara universum. Universum har existerat i cirka 13 miljarder år, de första stjärnorna kanske bildades för runt 12 miljarder år sedan. Alltså kan vi bara se 12 miljarder ljusår bort oavsett hur stort universum i övrigt är. Det observerbara universum är alltså som en bubbla med jorden i mitten med 12 miljarder ljusår i radie.
Alltså kan vi aldrig ta emot oändligt mycket ljus.

Det är snarare ett argument för att universum inte kan vara oändligt gammalt, utan måste ha en början.