Tvåårig pojke i Mjölby mördad av 24-åring (2010)

Tack för tolkningen.

Nu har jag inte tittat igenom alla videoförhören, men det jag hitintills har sett så verkar gärningsmannen helt oberörd, han visar inte med en min, knappt en blinkning att han ångrar eller uppfattar det han gjort som något fel. Jag är inte rätt person att komma med diagnoser men något fel är det ju på personen, så uppfattar jag det hela. Sedan kan man ju fundera över om P någonsin kommer att inse vad han gjort, eller om han verkligen är så "kallhamrad" som jag personligen uppfattar honom i videoförhören.

Jo, just alla "förklaringar" är ju ett tecken. Precis som jag skrivit tidigare i tråden.
Ingen förstod att pojken sakta torterades till döds. Det är faktiskt så jag uppfattar det som. Och snabbt gick det också från det att den nye personen kom in i familjen, det tog ett halvår innan den lille pojkens kropp inte klarade mer.

Hur kan förklaringar var ett tecken på att någon sakta torteras till döds?

Så alla som förklarar något har ett barn som sakta torteras till döds enligt dig?

Men som sagt, det är helt min egen tolkning, ingen annans!

Det har absolut varit rena lynchen mot mamman under stora delar av tråden, idag kan de flesta enas om att mycket ligger i mammans egna problematik, hennes oförmåga och omognad. Det har diskuterats om ifall tecknen som fanns var så uppenbara att mamman omöjligt kan ha missftolkat dem, ifall mamman avsiktligt ignorerat dem och om mammans oförmåga att förstå vad som försegick betydde ett förståndshandikapp så allvarligt att hon i såfall måste ha brustit så allvarligt i alla avseenden att pojken borde omhändertagits...för att sen konstatera att hon är ju inte förståndshandikappad så då måste hon ha brustit pga av själviskhet och därmed offrat sin egen son.

Hur kan någon berättiga alla påhopp pga någons oförmåga?
En oförmåga är inte självvald, och i mammans fall ingick det i oförmågan att inte inse att hon behövde hjälp och stöttning. Hon tyckte helt enkelt att hon fixade det bra.

Hennes omsorgsförmåga var bristande bitvis, men de bristerna i sig utsatte inte pojken för livsfara eller annan kroppslig fara, pojken led inte akut under hennes omsorg. Han levde under "torftiga" förhållanden men inte i missär, han kanske inte blev stimulerad i hemmet och av mamman men det var inte allvarligare än att det kunde ha åtgärdats med rådgivning. (Detta stöder jag i att dagis rådgav bla angående påklädning, något mamman tog till sig och följde)
OM soc med anledning av ovanstående hade tvångsomhändertagit pojken så hade jag definitivt reagerat och ansett de gjort fel.

Sett från socialens sida, då i första utredningen som lades ner, så kontrollerade man ifall pojkens grundbehov inte blev tillgodosedda. Detta gjorde man genom att prata med de som dagligen träffade pojken, dvs mamman, PS och dagis. Oron i anmälan gällde mammans bristande förmåga att hålla rutiner och strukturera vardagen, och informationen man fick ut av samtalen med dagis visade att någon sådan oro inte fanns från dagis sida då pojken hade allt han skulle ha med sig till dagis, att han hade rena och hela kläder och att han var lämpligt klädd för väderleken. Det tyder på att det inte fanns brist i förmågan att hålla rutiner och struktur i att tex tvätta, bedömma vilka kläder som är uttjänade samt bedömma vilka kläder som är passande för väderleken.

Socialen kan därmed ha bedömt att även om mamman fortsatt skulle ha brister i sin egna förmåga så har hon fått det stöd hon behöver (paradoxalt nog av PS) för att upprätthålla vardagsstrukturen och att pojkens behov blev tillgodosedda, och att hon därmed inte behöver ytterligare stöttning från dem för tillfället.
Utifrån den information de fick så kan jag inte se att de gjorde en allvarlig miss, alltså att de förbisåg något som var känt för dem (Obs, nu talar jag om första utredningen i nya kommunen). Däremot borde ett hembesök ha ingått med tanke på den tidigare bostadssaneringen i förra kommunen, och även om lägenhetens tillstånd absolut inte var allarmerande så hade de kanske fått en liten indikation om att viss stöttning kanske ändå behövdes, om än inte som tvingande åtgärd.

Jag funderade på om jag skulle citera inlägg gjorda av vissa innan FUP kom, innan fakta kom, innan filmade förhör kom....det skulle visa att man hade exakt samma kritik och fördömmande mot mamman baserat på felaktiga uppgifter och hur man ändrade argumenten efterhand som fakta dök upp och tog fram det som passade samtidigt som man helt bortsåg från det som talade emot, men med exakt samma slutsatser, men gör det inte för jag vill inte att dessa ska känna sig utpekade.

Däremot hoppas jag att alla tar sig en funderare vad man själv sysslat med.

Jag vill också göra tråden uppmärksam på att när det gäller personangrepp så var bla micro113 en bland de första att bli utsatt, och det enbart pga att hon påpekade att en del uppgifter var felaktiga (dvs att man presenterat en sak som fakta när det varit felaktigt återgivet eller helt enkelt ett antagande)eller påpekat att ett resonemang inte håller mot kända fakta.
Det micro anklagas för idag är faktiskt det som hon reagerade på hos de som nu klagar .... mycket ironiskt att det reageras på när hon gör det men var helt ok när ni själva utsatte henne för samma sak.

Precis så menar jag Yori...

Hur vet man/du att dessa personer är öppen med sådan information? Man skulle annars kunna tro att de inser att det kan skrämma folk om man berättar att man plågat och dödat djur som barn. Men du menar alltså att de berättar gärna sånt som är tecken som visar på att de är mördare? De vet alltså inte om de här teckenen själva och kan därför inte inse att det kan avslöja dem?

I r o n i

Menar du en "second opinion - via vetenskapliga/rättsliga rådet?
Tvivlar på det men det är möjligt att advokaten kommer att försöka. Att man inte bedöms allvarligt psykiskt störd enligt juridisk mening innebär inte att man är "frisk". Att P är psykiskt sjuk bevisas av hans handlande men han anses inte vara "tillräckligt" sjuk för att slippa fängelse (= fängelseförbud = rättspsykiatrisk vård).

Visst låter det fint när du säger det, men det är tyvärr önsketänkande. Om jag hade den bakgrunden skulle jag inte vilja att andra skulle vetat om den.

Jag håller helt med dig. Hade samhället lagt större vikt vid riskfaktorer skulle många brott och mycket lidande (både hos gärningsmän och offer) besparas.