Tvåårig pojke i Mjölby mördad av 24-åring (2010)

Jag jag förstår på ren svenska inte hur i he****e de resonerade! Hur vågade de bara vänta och avvakta....När jag läser om den här lille killen så tycker jag att de borde ha blivit alldeles förskräckta och omedelbart sett till att soc tog beslut om antingen ett omhändertagande eller krävt att mamman och barnet vistades en tid på ett utredningshem. Hade T bara kommit bort från sin plågoande i ngn månad hade han ganska säkert blivit så mkt bättre att det stod klart vad/vem som förorsakade hans lidande

Nej, det tror jag inte, men jag känner inte hennes innersta önskningar.

Jag håller med om att förskolepersonalen skulle definitivt ha anmält. Det finns inga ursäkter för det.
Jag gillar dock inte just det här med sekretess- självklart att individer ska skyddas men samtidigt är nog just ordet "sekretess" en förevändning för många socialsekreterare att göra ingenting alls. Det är lätt att gömma sig bakom orden. Det visar sig just i fall som blir offentliga.
Ett större samarbete mellan skola - socialförv - ev. psyk skulle hjälpa och rädda många.

Här är dock ett problem med att Z o P varit väldigt "duktiga" på att utåt visa sin "idyll-bild". omgivningen har inte varit helt säker. Min erfarenhet är just den att när det blir "för mycket idyll" ska man vara vaken.
Det finns barn som just i denna stund blir kränkta på olika sätt och som har ett rent helvete - som vi (ännu?) inte känner till. För alla människor oavsett ålder borde det mest basala vara att åtminstone kunna vara trygg i sitt eget hem. Så är det inte, det finns uteliggare som inte har något hem, barn som blir utsatta för övergrepp och också vuxna som far illa.
Ska det bli någon förändring krävs det en del saker, civilkurage hos medmänniskor, ändring av socialtjänstlagen och bättre möjligheter till hjälp och vård.

Ursäkta, blev litet hafsigt skrivet från min sida, RL kallade ASAP Det jag menade var att jag höll helt med dig!

Nej det gör väl ingen av oss men vi får ju naturligtvis tro det vi tror, vad annat ska vi gör. Du tror alltså att hon var medveten om att misshandeln pågick men tror inte att hon ville att sonen skulle dö. Får jag fråga vad som får dig att tro att det var okej med misshandeln men inte med döden? Vad är det du har som grund för det du tror där? Är så nyfiken på hur andra tänker här, själv har jag som bekant svårt att se något som talar för att hon skulle vart medveten men strunt i det nu, hur tänker du omkring detta misshandla - ja men döda - nej?

Ingen aning. Men jag vet inte vad hennes eller hans innersta önskan var (är).

Nej, det tror jag absolut inte. Tvärtom har hon visat att T betydde mycket för henne . Men, jag tror att hon känt på sig och förstått att något varit fel och "blundat " för det i hopp om att allt ska bli bättre. Z har inte heller haft det lätt under sin uppväxt, att bli utkastad hemifrån när man får en ADHD-diagnos... Jag antar att hennes ramar för när man har det bra är betydligt lägre än vad exempelvis mina är.
Många har ju vittnat om vilke "helylle"-grabb P var.
Jag tror inte att hon förstått hur hårt han har slagit och det fanns nog i hennes värld att det skulle sluta som det gjorde. P har ju "agerat" när Z inte varit hemma, skulle hon känt till det skulle det inte spela någon roll om hon var hemma eller inte.

Tack för ditt svar. Tolkar jag dig rätt då, att du tror att hon var medveten om en betydligt mindre grov misshandel än den som faktiskt förekom?

Jag tror också att hon hade väldigt låga krav på att "ha det bra." Tror du att hon påverkades i sin egen uppfattning av andras att Patric var en "helylle"-grabb?

För min del har jag en känsla av att hon var så rörig i skallen att hon inte kunde förstå att Patric misshandlade sonen, andras uppfattningar om hur bra P var tog hon nog åt sig som läskpappar är min tanke här. Vad tror du?

Jag tror att det bara råkar vara en rad olyckliga omständigheter som lett fram till T:s död.
P+Z+T= ödesdigert

Svar till Yori...

Ja, precis så. Hon märkte blåmärken, att han tog hårt, gapade på T men hon trodde nog att där gick gränsen. Hon var inte nöjd med det och det kan ju vara så att hon själv tagit i lite för hårt några gånger och tyckte att hon själv inte var bättre. Vem skulle ens anat det ursinniga våldet han utsatte pojken för? Att hon hade mycket telefon/SMS-kontakt med honom under dagarna när hon arbetade kan vara ett tecken på att hon inte riktigt litade på honom. Varken P eller Z kunde tro att det skulle sluta så här. P hade ju gjort så en massa gånger innan (eftersom han erkänt ett tiotal var det säkert betydligt mer) och då hade han ju T klarat sig.

Både hennes diagnos och uppväxt kan ha bidragit till att hon har lite högre tolerans för våld. Att P utåt gav en sådan timid bild har säkert bidragit till att skapa förvirring hos henne med. Man märker i samtalen/SMSen mellan dem att hon ofta fick "krypa" för honom när han blev arg utan anledning. Båda dessa två vuxna har ju haft mycket fokus på sig själva. Att bli förälder innebär att låta någon annan gå före en själv i alla lägen. Att T var ett nästan ovanligt positivt barn som inte grät, inte visade vad han kände, var till väldigt lite problem som man uppfattar det, underlättade säkert till "idyll-bilden", ändå hade ingen tid att gå till läkaren osv. Det gör verkligen ont när man tänker på hur denna lilla grabb har haft det och hur han ansträngt sig för att inte vara i vägen, vilket inte hjälpte heller... Han kunde ju inte undvika att se "rädd ut"... eftersom han var rädd.. Slutbilden när han ligger där med sin gipsade arm, full av blåmärken, skadad i ryggen, och skadad i magen och plågas till döds. Detär ju mer än vad man klarar av att ta in.

Ja, det tror jag med.

Och tyvärr kommer ett stort antal barn ikväll utsättas för psykisk misshandel, fysiskt dito, och sexuella övergrepp.