Svenska Akademien: ledamöter och kommande ledamöter, Nobelpriset i litteratur [/Mod]

kilo98 kanske känner till några exempel? Precis det intrycket har jag haft, att det hände att man tackade nej, kanske mest av politiska skäl. På 70-talet åtminstone?
Men som sagt hittar inte många exempel när jag googlar.

Nej, som tidigare nämnts i tråden var det absolut INGEN som tackade nej till en stol i akademien under åtminstone Gyllenstens tid i akademien 1966-1989. (Källa: Lars Gyllensten Minnen, bara minnen, Bonniers 2000, sid. 188-190)

Jag är ganska säker på att Norén har "tackat nej" någon gång, kanske till den stolen som Torgny Lindgren fick, t.ex. Men det är nog så att SA har informella och omständliga sätt att "förhöra sig om intresse", så att även ett nej tack inte behöver betyda ett offentligt uttalat eller ens medvetet nej tack.

T.ex., någon obemärkt person vid en middagskonversation frågar Norén helt apropå, vad skulle du säga om SA frågade, höhö. Och han, "Nej jag är en Outsider förstår du väl". Ungefär så.

Hm, absolut ingen. Inte ens någon som tackade nej av hälsoskäl, eller pga någon aversion mot en eller annan ledamot. Har rätt svårt att tro det. Men som sagt, de kanske gjorde (eller gör) informella trevare i förväg för att gardera sig?

Lösa spekulationer helt utan substans.

Man får tro Gyllensten på hans ord: "Det cirkulerar många rykten om att den ena eller andra skulle ha tackat nej till ett inval i Akademien. Under den tid jag var ledamot av Akademien, 1966-1989, förekom aldrig nåt sånt." Gyllensten skriver emellertid att det förekom trevare om att välja in Vilhelm Moberg, men att det på grund av Mobergs tidigare aggressiva uttalande mot Akademien gjorde det "omöjligt för honom att gå in i kretsen".

Moberg ville väl inte? Uppfattar inte Gyllensten som någon objektiv källa, som man måste tro på hans ord. Så naivt läser inte jag böcker av personer i maktställning. Visst är det tänkbart att ingen tillfrågad tackade nej under hans tid, men det kan också handla om att han ville försvara Akademiens prestige.
Till och med lite obehagligt om det uppfattas som så tvingande att bli tillfrågad att inte en enda vågar säga nej...

Jag tror så här: Akademin har sin sekretess. Så om någon tackar nej till inval så förblir det hemligt. Iaf så länge "god sed" kräver (under dennes livstid eller så).

Akademin har iofs en halvofficiell ställning genom att vara grundad av en kung och därigenom att den handhar olika stipendier. Men den är inte en del av statsförvaltningen och har inte dess legala krav på transparens (såsom möjlighet att överklaga dess beslut). Akademin väljer in vilka den vill; den ger Nobelpriset till den det vill. Inget kan överklagas. Så det hela försiggår under sekretess och därför kan det vara tämligen svårt att få veta vilka som tackat nej till inval.

+++

(Vad gäller något jag nämnde ovan, om kandidaten som tvekade att bli invald eftersom nyvald medlem måste möta kungen för ett formellt "acceptans-samtal", så kan det möjligen ha varit något Gyllensten berättat. Och att kandidaten ifråga möjligen var Karl-Ragnar Gierow. Som ju ändå blev medlem till sist.

I ljuset av detta och vad som nyss sagts i tråden är det nog så att få eller ingen under klassisk tid tackat nej till att bli invald. Men för de senaste årens manövrer och krumbukter kan det jag påstått vara aktuellt, dvs. att propåer och avslag om inval försiggår i det tysta. Inget legalt krav finns på att offentliggöra om något nekat till inval.)

Ligger inte Akademien efter med inkludering och mångfald? Hur är det med rasiifierade, HBTQ-personer och funkisar?

Det här är förstås rena spekulationer men det vore intressant att veta om de som eldade under mest mot Horace Engdahl i spalterna skulle nobba Akademien idag. Engdahl har vunnit, får man nog lov att säga. Både Katarina Frostenson och Sara Danius förlorade, men Engdahl vann för egen del. Är Akademiens anseende upprättat i allmänhetens och kulturfolkets ögon? Svårt att veta men det är tyst om den i spalterna.

Apropå Vilhelm Moberg - "jag minns när vänstern ville cancellera Horace" skrev Jens Liljestrand häromdagen i Expressen. I början av 2018 lät det annorlunda.
https://www.expressen.se/kultur/jens-liljestrand/darfor-avskydde-vilhelm-moberg-svenska-akademien/

Akademiens inval de senaste åren kan förvåna något, de flesta är bleka figurer. Det finns säkerligen kulturskribenter och forskare som inte vill något hellre - särskilt om man lämnar det vänsterliberala fältet och söker sig en bit till höger. Liljestrand skulle nog inte tacka nej, men det kanske är Moberg som står i vägen? Torbjörn Elensky skulle ta glädjeskutt. Lena Andersson skulle garanterat inte avböja. Det skulle knappast några "profiler" göra ute på det högerliberala eller konservativa fältet.
Även Jonas Gardell har anmält intresse för ett inträde. Tänkbart att även Athena Farrokhzad skulle säga ja. Kanske även Gabriella Håkansson.
Inget ont om Anna-Karin Palm nu, jag tror hon kan utföra ett gott arbete. En del av Akademiens arbete går ut på att hålla koll på nyutgiven litteratur och utse stipendiater och pristagare. Ett arbete som kan vara svårt att förena med yviga insatser i media. Med undantag för Horace då...

Kanske ligger det en medveten poäng i att ingen av de senaste årens invalda har en tydlig, offentlig politisk etikett eller agenda? Står det inte något i stadgarna om att SA inte ska verka politiskt? Fruktansvärt gammaldags, och inte lätt att leva upp till, men det kunde underlätta för arbetsron om man tog den paragrafen på allvar. Kungen bestämmer om riket, så tar SA hand om vitterheten och språkets renhet.

Det kan det visst göra. För min del tycker jag det skulle vara riktigt, riktigt tråkigt om låt oss säga Jens Liljestrand, Athena Farrokhzad, Lena Andersson, Göran Greider och Jonas Gardell tog plats i Akademien. Eller några andra som har en tydlig politisk profil och är ute och debatterar mycket.
Men det beror kanske på att debattklimatet är så tråkigt. Lars Forsell var ju uttalat politisk, men nog platsade han i Akademien.
Kungen bestämmer dock inte om riket, och tur är nog det

Själva debatterna var för all del lite mindre korkade för trettio-fyrtio år sedan, men var för den skull debattklimatet verkligen så mycket bättre? Och att man har en uttalad politisk agenda till vardags innebär ju inte nödvändigtvis att man är oförmögen att bortse från den så pass att man klarar av att göra strikt litterära bedömningar när så erfordras. (Det tror jag att de flesta du nämner gör. Utom Farrokhzad. ) Sedan är väl ingen av dem någon direkt drömkandidat för min del, men.