Svenska Akademien: ledamöter och kommande ledamöter, Nobelpriset i litteratur [/Mod]

Härmed en titt på Svenska Akademins krumbukter på senare tid. Ja, det går ända tillbaks till 1992. Förutom Wikipedias basfakta har jag denna bok som källa: Matilda Gustavsson. Klubben – en undersökning. Bonniers 2020.

Denna bok säger nämligen ett och annat om Akademien. Förutom att den handlar om Jean-Claude Arnaults göranden.

+++

I februari 1992 blev poeten Katarina Frostenson invald i SA. Reaktionen i media efter denna nyhet var att Akademien förnyat sig. Den hade bättrat på sitt skamfilade rykte efter Ekman, Gyllesten och Aspenströms avhopp 1989 i samband med Rushdieaffären. Akademin var på banan igen. Detta inval av den första personen född på 50-talet gav SA ett nytt skimmer.

Att Akademin nu – som DN sa – SA ”hoppat över en generation” stämde dock inte. Birgitta Trotzig, född 1929, kom ju med samma år som Frostenson (och 1997 kom Per Wästberg med, född 1933). Men Expressen spådde i och med Frostensons inval rätt, när man sa att på sikt kanske vi får in fler i Frostensons littvetargäng, såsom Engdahl och Anders Olsson.

Vi går härnäst fram till oktober 1997. Då blev Horace Engdahl invald i SA. Bakom invalet stod deras gamle universitetshandledare Kjell Espmark. Han ansåg att Frostenson, Olsson och Engdahl som deltagare i hans litteraturseminarium var den mest begåvade studentgeneration han sett.

+++

Så kom 21 november 2017. Då publicerade DN en artikel som utpekade Jean-Claude Arnault som sexförgripare. Han nämndes inte i texten, det stod ”kulturprofilen”. Men de insatta, såsom SA, fattade vem det var. Ty Arnault hade med sin kulturscen Forum fått bidrag från SA. Och många Akademiledamöter hade uppträtt på Forum. Såsom Engdahl, Olsson, Trotzig och Lugn. Och Frostenson, som var och är gift med Arnault.

Vad hände härnäst då?

Jo, på ett möte i SA samma dag, 21 november, ryade Frostensom om ”komplott”. DN:s påståenden och belägg för sextrakasserier var gripna ur luften, ansåg hon.

Stormen hade bara börjat.

+++

23 november 2017. SA diskuterade Arnault-affären. Man beslutade att kapa banden till Arnauld. Det var lätt gjort. Men vad göra med hans fru, Katarina Frostenson, som ju nyss inför Akademien betygat att DN:s artikel om Arnauld var en ”komplott”?

Arnault-affären var en belastning för SA. Att stödja Frostenson var inte att tänka på för en del SA-ledamöter. Man måste få bort henne. På ett SA-möte 22 mars 2018 röstade sex ledamöter för uteslutning av Frostenson: Danius, Englund, Espmark, Svenbro, Wästberg och Östergren. Åtta röstade emot uteslutningsförslaget: Svenungson, Lugn, Ralph, Olsson, Riad, Engdahl, Malmqvist och Allén. Stridsberg la ner sin röst.

Frostenson satt alltså kvar.

I protest mot att SA inte uteslutit henne lämnade snart Klas Östergren SA. Sedan följdes han, på samma grunder, av Espmark och Englund.

+++

6 april meddelade Östergren, Espmark och Englund officiellt att de lämnade SA. Den första definitivt, de senare mer vagt (Espmark avled 2022, Englund återupptog senare sin SA-medverkan).

Då var det bara två SA-ledamöter kvar som var anti-Frostenson: Svenbro och Wästberg. Engdahl var för sin del ännu pro-Frostenson. Han kom alltid att vara det. Men med händelsernas gång visade det sig att Frostenson vek sig för ödet och självmant lämnade Akademien. Det skedde i januari 2019.

Men vi återvänder till april 2018. Då gällde det att ventilera motståndet mot Danius, ständig sekreterare. Med Engdahl i spetsen ansåg många i Akademien att hon gått för långt i sin iver att rensa upp i SA efter Arnauld-affären. Hon ville införa sådant plan mot sextrakasserier. Men det var ju inte någon Akademiledamot som trakasserat; det var Arnault, som inte satt i SA. Så Danius förlorade stöd från SA, hon ”öppnade eget”, hon uttalade sig offentligt för sådant som inte hade stöd i gruppen. Detta enligt Anders Olsson, sekreterare efter Danius, i intervju med Gustavsson (s. 208).

Men det sa han efteråt. Petandet av Danius gick annars till så här: 10 april 2018 skrev Engdahl en debattartikel i Expressen. Den avgörande formuleringen var:

”När man mäter vidden av den splittring som nu är ett faktum i Akademien, kan man inte komma till någon annan slutsats än att Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.”

Det må vara att Engdahl vid denna tid ännu stödde Frostenson. Han såg henne som Sveriges mest begåvade poet från epoken 1980 och framåt. Men i övrigt så fick hans bredsida mot Danius effekt. På SA-mötet 12 april höll Danius ett tal om de åtgärder hon ville införa i SA: sådant som skärpta jävsregler, upprättande av visselblåsarfunktion, handlingsplan för sexuella trakasserier. Enligt Gustavsson (s. 212) sågs dessa åtgärder som ”polisiära” av Engdahl; de skulle enligt honom ha inneburit ”sista spiken i kistan för Svenska Akademien”. (ibid).

+++

Härnäst på detta avgörande möte (12 april) läste Riad upp ett anförande. Det innehöll anklagelser mot Danius. Men Svenbro, Wästberg och Stridsberg protesterade; de menade istället att Danius är personen som ska föra dem ut ur krisen.

Men sju medlemmar stödde Riad. Olsson sa vid mötet sedan detta: att han pratat med Frostenson som sagt att hon kunde gå med att temporärt lämna SA, förutsatt att Danius slutade som ständig sekreterare. Olsson sa även att kungen delade synen på Danius (ibid).

Detta blev avgörande för Danius. SA:s högste beskyddare, Hans Majestät Konungen, stödde ledamöternas önskan att avsätta henne.

Så då reste sig Danius, tackade för den tid som varit, gick in på sitt rum, plockade med sig sina saker – och lämnade lokalen, följd av Sara Stridsberg.

+++

På torget nedanför Börshuset höll Danius ett kort anförande för journalister och fotografer. Hon sa att Akademien ville avsätta henne som sekreterare och då böjde hon sig för det. Danius lämnade sedan SA helt i februari 2019. Stridsberg (och Östergren) lämnade i maj 2018. (Espmark lämnade aldrig formellt SA men han avled som sagt i september 2022.)

Det blev efter Danius’ sorti ett kort, uppflammande stöd för henne. SA:s förste kvinnlige sekreterare borttvingad, så gement! Det kallades ”knytblusupproret”. Men detta dog snabbt ut. Bland annat pga. att Danius strax självmant helt lämnade SA. Och, sedan tidigare drabbad av sjukdom, avled hon hösten 2019.

+++

Nästa tur i affären (efter aprilmötet 2018) kom i maj 2018. Det var Nobelstiftelsen som reagerade på stormen i SA. Beslutet blev att inget Nobelpris litteratur skulle delas ut 2018. En helt ny Nobelkommitté borde inrättas, ansåg stiftelsen. SA protesterade. Kompromissen blev att Nobelkommittén delvis skulle bestå av utomstående experter som skulle bistå i valet av pristagare.

Med andra ord, SA fick en knäpp på näsan av Nobelstiftelsen. Men SA överlevde. Den överlevde detta, Danius, Frostenson och Aranult. Och detta – vill jag hävda – i långa loppet tack vare Horace Engdahl, som är drivande ”traditionell” kraft i SA. Han är ”trad” och inte ”mod”, inte moderniseringsivrare. -- Han räddade Akademien. Trots att man på hans minuskonto kan anföra kompisskap med Arnault och Frostenson.

Engdahl jämte Olsson, Riad mfl ville ha bort Danius. Eftersom hon var för egensinnig, alltför – gissar jag – moderniseringsivrande. Och SA är i själ och hjärta ”trad”, inte ”mod”. Danius passade inte ihop med SA:s själ, som är trad, och inte mod; den är traditionsvänlig och inte lagd för feministbaserade upprorsstämningar.

+++

Ett efterspel till denna affär finns. Eller ett antal händelser av epilogisk karaktär.

Hösten 2018: Arnaud döms för våldtäkt.

Januari 2019: Frostenson lämnar självmant SA.

Februari 2019: Danius lämnar SA. Och på hösten avlider hon i sjukdom.
December 2019: två Nobelpris i litteratur delas ut (för att kompensera ”inget pris 2018”): Peter Handke får 2019 års pris, Olga Tokarczuk får 2018 års.

Efter detta hämtar sig Akademin så smått, och i tysthet. Akademin, traditionens bålverk, lever vidare på basis av sitt kulturella kapital. Ett kapital som heter Gustav III, Tegnér, Geijer, Atterbom, Heidenstam, Österling, Forssell, Ulf Linde. Och Horace Engdahl.

Vi har i tråden diskuterat detta med Akademimedlemsskap, bland annat huruvida man förr kunde tacka nej till inbjudan. Det kunde man. Men det var ovanligt. Detta har konstaterats ovan.

En källa till Akademins historia såtillvida är Lars Gyllenstens Minnen, bara minnen (Bonniers 2000). Gyllensten var Ständig Sekreterare i Akademien 1977-1986. Och han berör i boken inte bara sin egen akademitid utan även vissa särdrag och traditioner i SA.

Det finns en hel del personrelaterade anekdoter att återge här.

Jag tar en som inte nämnts i tråden än, rörande Vilhelm Moberg.

Enligt Gyllensten deklarerade Moberg flera gånger offentligt att han inte ville inväljas i Akademien. En gång blev iofs Moberg inbjuden av dåvarande sekreteraren Gierow för att sondera ett inval. Men vid middagen ifråga sa Moberg att han respekterade SA -- men -- nu hade han så ofta uttalat sig emot inval att han inte kunde tacka ja.

Det var oironiskt ett rätt snyggt exempel på civilkurage, anser jag. Mobergs hela cred vilade på att vara outsider. Och medlemsskap i SA skulle rasera mycket av det.

+++

Gyllensten har i sin bok en del giftigt att säga om Lars Forssell. Som var något av en salongsradikal. Och som sa, apropå sitt inval, att man inte kunde tacka nej. Vilket var lögn.

+++

Nåväl. Gyllenstens bok är full av anekdoter och upplysningar om SA.

Han har t.ex åtskilligt negativt att säga om Sture Allén. Vars inval han iofs arbetade för. Samt sekreterarval. Allén var Ständig Sekreterare 1986-1999.

Här bör nämnas: Gyllensten är själv ingen konservativ. Vilket -- måste jag inskjuta -- är min egen synpunkt. Vad kan SA göra för att vrida kulturlivet i (radikal)konservativ riktning? Det är min agenda. Så om Gyllensten i sina memoarer gnäller på Allén för att denne gjorde felsteg såsom att hålla tal i Academie Française på engelska -- jaja, det var en löjlig fadäs av Allén, det får man hålla med om. Men Gyllensten själv är ju en modernistisk ateist av sedvanligt slag som inte har något att erbjuda den Sverigevänliga framtiden. Så han ska liksom inte komma här och försöka övertrumfa Allén i traditionellt kulturkapital.

Allén invaldes i SA för att bidra med datorlingivistik mm. för ordboksarbetet. Det rådde öppna kort där, inget konstigt iofs, även om undertecknad har föga till övers för denna språkattityd. Som leder till AI och död och förtvinande för kreativ språkforskning och kreativt författande.

Allén var en i början diskret figur i SA som sedan kapade åt sig makt i formfrågor; Gyllensten redogör för det. Småaktigt möjligen. Men delvis intressant. -- Här framstår i Gyllenstens redogörelse Allén som en typ av SA-intrigör, den lågmälde eller resonlige. Samma stil hade Kjell Espmark (han som åstadkom inval av sina forna elever Frostenson, Engdahl och Olsson). En annan typ av SA-intrigör är den öppet kraftfulle, den som i brandtal visar en "brutalistisk" attityd. Hit hör Artur Lundkvist -- och, anser jag, när han är på det humöret, Horace Engdahl. Exempel på det antyddes i föregående inlägg i denna tråd, då det talades om Akademiens kris 2017-18. För där kunde Horace förvisso rya rätt hårt mot Sara Danius under aprilmötet 2018, var det väl.

+++

Vi övergår till "the big one", dåndimpen som ledde till SA:s dåvarande kris: när man i februari 1989 vägrade uttala sig till stöd för Salman Rushdie, en författare hotad av dödsdom av Irans prästerskap.

Det var svenska PEN-klubben och Sveriges författarförbund som frågade Allén om SA ville ansluta sig till en protest mot Irans ayatollor gällande detta.

Men Allén ville inte ansluta sig. Akademins passivitet väckte indignation i svenskt kulturliv. Och Gyllensten, Ekman och Aspenström lämnade snart SA på grund av detta.

Där sjönk SA i mångas aktning. Och Alléns svaga försök att återupprätta äran med uttalanden som "man skall inte bete sig som ayatollan har gjort" gjorde ont värre.

Men. Som konservativ anser jag att Allén, trots allt, gjorde rätt.

+++

Så här är det...

SA är jämte kyrkan och kungahuset en av få traditionella bastioner i detta land.

Ja SA är mer konservativ än dessa, till och med. Kyrkan är PK, kungahuset är PK; därifrån hör man titt som tätt färdigskriven "stipendieprosa" om hur viktigt det är med mångkultur.

Men SA har aldrig gjort det. SA har aldrig gjort några programmatiska ställningstaganden för sådan politik. Allén sa 1989 att "Akademien i princip inte gör sådana uttalanden som det önskade" (Gyllensten s. 255)

Detta hedrar Allén. Undertecknad har iofs inget till övers för fatwa-deklarerande imamer. Men som svensk konservativ ser jag Alléns beslut som det rätta. Ty det var i linje med SA:s historiska roll som opolitisk bastion, som över partier och trender stående kulturbastion.

+++

SA gjorde 1989 några smärre reträtter i den aktuella frågan. Som att utfärda retoriskt inlindat stöd för Rushdie, och att senare bjuda in honom. Men det åstadkom formellt föga. SA sågs av opinionen som svag och passé. Men det var ändå ett exempel på diplomatisk smidighet av Allén. Han visade att SA bryr sig. Bara inte på det sätt som massmedia kräver.

SA:s agerande i denna affär var det rätta. Ur konservativ synvinkel. Och SA är konservatismens outtalade representant. Man är en litterär akademi instiftad av kungen med uppgift att värna svenska språkets höghet. Det förblir man, tack vare blott försiktig anpassning till tidsandan. Och tack vare motstånd mot att uttala sig i varje dagsaktuell händelse.

Retrospektiv heder till Allén alltså. Ty hade han gått med i PEN:s och Författarförbundets aktion 1989 så hade vägen sedan legat öppen för kommande propåer, typ krav på att SA måste ta ställning mot rasism, för massinvandring, för miljön, mot patriarkatet osv.

Nu slapp vi det. Allén stod fast där. Och i en senare fas fick feminist-aktivisten Danius lämna SA. Det var samma där: seger för den outtalade konservatism som är SA:s själ.

Katarina Frostenson. Åkte ur Akademin. Pga maken Arnaults svinaktiga beteende.

Detaljer åsido så fick han vad han förtjänade i domstolen. Och han har idag lämnat landet. Liksom sin maka. Hon har ansökt om franskt medborgarskap. Säger hon i boken F -- en färd (2020).

F -- en färd är, liksom K (2019) självbiografiska texter om livet under krisen. Hon gick från "den svenska litteraturens drottning" till riksparia på två decennier. Så kan det gå.

Hennes analys saknar emellertid något. Hon skyller t.ex Arnaults fall from grace på rasism.

Det där är så lågt och löjligt att man tar sig för pannan. Där föll hon i min aktning.

Men böckerna F och K är ändå förhållandevis välskrivna. Ordkarga och exakta. Ja rentav poetiska: en poesi i sak. Här finns t.ex ett kreativt bruk av alias (dvs. de följer inte ett strikt mönster, och man förstår alltid vem som döljer sig bakom koden). Maximal klarhet, maximal stil.

Nog förstår man, efter att ha läst dessa två böcker, charmen med Frostensons litterära begåvning. Även om man inte saknar henne och hennes make i den svenska offentligheten.

Farväl K och JCA, vi glömmer er aldrig...!

Verkar som sagt ovanligt, men har hittat en som nobbade akademien. Konstnären Georg von Rosen, invald 1903 som efterträdare till Snoilsky. Accepterade först, men ångrade sig då han trodde att han inte skulle kunna leva upp till det som förväntades.

Då jag för några dagar sedan hade äran att genom akademiens herr sekreterare få del af den aldrig förutsedda utmärkelse hvarmed svenska akademien täckts hedra mig, var min ögonblickliga känsla att, lika tacksamt som vördnadsfullt, afböja ett förtroende som jag var alltför medveten om att icke kunna i tillbörlig mån motsvara. Endast försagdheten inför en redan verkställd omröstning och den skenbara bristen på betänketid hindrade mig därifrån, men vid lugnare besinning hopade sig inom mig mängden af skäl till förmån för en sådan bjudande åtgärd. (---)

http://runeberg.org/leo2/0437.html

Det hela började så här...

I början av 90-talet approcherades Frostenson av Allén... han sa att Akademin söker en ny poetisk sensibilitet...

Jojo... förståeligt...

Men ödesdigert...

Ty Akademin höll på att gå under tack vare Frostensons sociala bagage.

Man ville ha en ny poetisk sensibilitet. Men vad man fick var en ny litterär-politisk debilitet.

Jag ser till min förvåning att Ingrid Carlberg sedan 2020 är ledamot. På vilka grunder då? Hon är en gammal DN-journalist som skrivit några barnböcker och ett par journalistiska reportageböcker. Kan det ha haft betydelse att hon är gift med Pär Nuder?

2019 gav hon ut Nobel: Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris (Norstedts). En händelse som ser ut som en tanke.
Sedan har hon väl ett Augustpris på meritlistan också, men visst kom hon in med jämförelsevis lätt bagage.
Att Nuder ryckt i trådarna har jag svårt att tro.

Oline Stig blir invald snart. Hon har alla rätt. Kritikerrosad författare. Respekterad kritiker. Nordist och spindel i nätet i nordiska litterära kretsar. Flerfaldigt prisbelönt. Produktiv.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oline_Stig

Det fetade: jo, Horace Engdahl gick till oerhört brutal offentlig attack mot Danius. Och gick segrande ur striden.
Det är en paradox att Arnaults förehavanden ledde till att fyra, eller var det till och med fem kvinnor försvann från Akademien.

Jag ser i inläggen ovan att Svenbro anslöt sig till minoriteten som stödde Danius och förordade Frostensons avsättning. Men likväl själv satt kvar.

Vad är skribentens uppenbart informerade mening. Är Svenbro någon som till varje pris håller sig kvar i finrummet och därför lägger sig platt, eller någon med civilkurage som kan uttrycka sin mening, men utan yviga gester som att springa till pressen, att avgå och så vidare?

Kanske skall tillägga att jag från åskådarläktaren personligen tror på det senare. Kurage nog att säga sin mening, men utan att göra en sång och dans av det.

Inget nytt under solen för en kännare av antikens Grekland. Sex och maktkamp, jaha. Annars hänt något senaste 2000 åren?

Frostenson blev ju utesluten. Ungefär samtidigt med Sara Danius. Det var väl kompromissen man kom fram till. Svenbro hade förstås kunnat välja att solidarisera sig med Danius och lämna sin Stol. Det var ju en ganska märklig lösning egentligen. Horaces artikel mot Danius var direkt obehaglig, särskilt med tanke på hans beröm av Arnault. En riktig förebild. Kvinnorna ljög. Och så vidare.
Uteslutning av antingen Danius eller Frostenson hade väl varit mer logiskt. Mer principiellt. Men nu gjorde man sig av med "käbblet" så att säga. Kanske en vinst på sikt för Akademien, men vänskapskorruptionen minskar knappast på det här viset.

.

Horace Engdahl hade rätt. Man röstade om huruvida Katarina Frostensson skulle uteslutas och svaret var nej. Vilket i sig var rätt eftersom skälet att hon ägde hälften av Forum och därför gav sig själv pengar var löjligt. Alla visste ju att hennes man ägde det annars och då var ju jävet lika stort ändå eftersom de var gifta. Om något var obehagligt var det att göra Frostensson till syndabock. Hon hade inte begått några sexuella övergrepp och kan inte lastas för dem. Att hennes man fick insyn i kommande pristagare och sedan läckte dem är ju egentligen en struntsak. Liksom med hans tafsande mot kvinnor är det ju Arnault som skall lastas för dem.

Kompromissen att göra ännu fler till syndabockar var sedan något som rättrådiga utomstående påtvingade SA. Det är inte Engdahls fel.

Vad jag kan minnas har han heller aldrig uttryckt att några kvinnor ljög.

Edit. Ja, rättrådiga utomstående skall väl läsas Knugen då. 🙂

https://sverigesradio.se/artikel/sara-danius-dagbocker-avslojar-kungen-uppmanade-mig-att-avga