Allt om Calcio!

Fan va häftigt!

En annan talang som säkert kommer att nå rubrikerna:

http://images2.gazzettaobjects.it/methode_image/2014/02/11/Calcio/Foto%20Calcio%20-%20Trattate/adrianoter-U202073401946VRG-U8046079403dBF-620x349@Gazzetta-Web_articolo.jpg?v=201402111813

Kan bli hur stor som helst. Kan vara en av de största talangerna genom tiderna. Ge honom tid bara...

På bilden skriver han kontrakt med Atletico Paranaense.

Senaste numret av Cuore Rossoblu:
https://twitter.com/CagliariCalcio/status/431748895639474176/photo/1/large

"La Sardegna è casa mia", Sardinien är mitt hem.

Ekdal är populär som fan. Duktig fotbollsspelare som ger allt på planen. Och som dessutom säger och gör rätt saker utanför planen.

Mitt första inlägg där jag nämner Acquafresca. Juli 2007:

Men det blev lyckat. Och av Acquafresca och Matri så trodde jag hela tiden att det var Acquafresca som skulle ta steget. Mellan 2007 och 2009 gjorde han 24 mål för Cagliari och 10 mål på 16 matcher för U21-landslaget.

Den tre år äldre Matri gjorde under samma period 12 mål för Cagliari och var inte i närheten av något landslag.

Men medan allt sket sig för Acquafresca efter att han lämnat Cagliari, så började Matri leverera. På följande en och en halv säsong i Cagliari gjorde han 24 mål. Gick till Juventus januari 2011. Och under våren gjorde han ytterligare 9 mål. Och fick chansen i gli Azzurri.

Matri bröt därmed den förbannelse som vilade över alla anfallare som lämnade den vackra ön.

Acquafresca fick ett tillfälligt uppsving säsongen 2010/2011 då han återvände till Cagliari med 8 mål.

På drygt tre och en halv säsonger utanför den vackra ön har Acquafresca gjort 11 mål sammanlagt. Vafan! Tragiskt…

Och vi snackar inte om att han gjort en Suazo, dvs gått till ett framgångsrikt storlag med en fantasilön. Suttit av tiden på bänken under tiden som han räknat pengar. Utan han har spelat i Atalanta, Genoa, Bologna och Levante…

Bologna har fan varit kassa i år. Nu gått 23 omgångar och Acquafresca har spelat 172 minuter och såklart inte gjort något mål.

Något måste hända. Men jag ser tyvärr inte att Cagliari är räddningen. Cagliari har spännande anfallare, och drömmer om andra spelare framöver. Eventuellt nästa säsong om Cagliari skulle trilla ned till Serie B… Men knappast ens då.

Hoppas innerligt att han klarar det. Verkar genuint sympatisk. Jag tror att det handlar om förtroende och självförtroende.

Tänkte dela med mig om en, enligt mig, mycket komisk situation som uppstod för någon månad sedan. Situationen tangerar delvis Stivalis inlägg om vilka som tittar på Calcio, men bekräftar även en gammal stereotyp.

Det är lördagkväll, en riktigt regnig sådan, och jag sitter på kammaren och studerar. Kastar ett getöga på vilka matcher som ska spelas för kvällen, Bologna-Lazio. Matchen slutade för övrigt 0-0 för den som minns. Bestämmer mig trots allt för att inte se på matchen mer än göra en uppdatering av resultatet då och då, kanske hoppar in i andra halvlek.

Inser samtidigt att jag måste skynda till affären, allting är stängt i Schweiz och Zürich på söndagar, vill man ha något mat på söndagen utan att ta sig in till hauptbahnhof får man ha lite framförhållning. Klockan är strax före avspark, jag bestämmer mig för att ta mig ned mot affären.

Jag bor ovanpå en pizzera/bar som ofta brukar visa fotboll, Goldbrunnen Bar heter den. Här är en bild på haket: http://s3-media4.ak.yelpcdn.com/bphoto/91JJpVch2r0z3bIYZct7Pg/l.jpg

På bilden ser det ut att vara parasoller utanför baren, men så är det inte längre.

Hursomhelst, jag går ut ur byggnaden med paraplyet i högsta hugg och kastar blicken mot baren. Jag ser genom fönstret på TV:n att matchen har kickat igång, och ser då samtidigt en man stanna i regnet utanför fönstret vid baren. Han ser ut att ställa sig och också spana in matchen om spelas.

Mannen är en ultraortodox jude med korkskruvslockar, och hade det inte regnat hade han haft Tanakh, eller annan helig skrift, i ena handen gissar jag.

Tänkte inte så mycket mer på det utan går och utför mina ärenden i affären. Cirka 20 minuter senare är jag klar och går tillbaka mot min lägenhet. Det regnar precis lika mycket nu som innan.

När jag närmar mig Goldbrunnen Bar ser jag en gänglig figur stå och glo in genom fönstret, det är samme man som stannade till innan jag gick till affären. När jag närmar mig ser jag att mannen nu är helt genomdränkt av vatten, men likväl står han och glor på den där jävla matchen. Bologna-Lazio. Vafan!

Nu vet jag inte vad mannen i fråga hette, antagligen inte Gösta, men visst fan hade han kunnat vara Schweiz motsvarighet till Gösta? En ultra ortodox jude som gillar fotboll som passade på att glo på en fotbollsmatch på väg hem från synagogan innan koshermaten skulle förtäras. Men som samtidigt är alldeles för snål för gå in i baren och beställa en judevänlig dryck för att bevittna spektaklet i en bekväm fåtölj. “Nej, det är en onödig utgift, då står jag hellre i regnet”.

Hans agerande hade kanske varit försvarbart om det hade rört sig om en toppmatch mellan Inter och Milan eller Roma och Juventus alternativt hett derby mellan Genoa och Sampdoria, men icke. Bologna-Lazio är det alltså som ska ses i regnet.

Styrker väl tesen som Stivali för lite grann att alla möjliga personer glor på italiensk fotboll, alla är inte likadana. Sedan bekräftar det även myten om att judar är snåla som fan, vilket i sin tur för en in på spåret att judar måste vara den sämsta typen av människor för klubbar vad gäller att supporta ett lag. Att köpa nya matchtröjor och annat klubbrelaterat krims-krams kommer aldrig på fråga. Möjligen att kvinnan i hemmet stickar en kofta i exempelvis Milans färger, garnkostnaderna tillfaller knappast klubben i fråga. Matcher går de så klart inte heller på, totalt onödig utgift när man gratis kan stå i regnet och tjuvtitta på matchen genom ett fönster på en bar.

Va?

Stivali opponerade sig emot att jag hävdade att man gjorde ett aktivt val då man följde Calcio. Att man inte slentrianföljer.

Sedan berättar du en historia om en osannolik man som trotsar väder och vind. Och får det till att vara att han slentrianföljde...

Hur tänkte du nu?

Alpluften som är lite för tunn?

Vi driver ju varsin tes här. Du vill gärna antyda att Italien skiljer sig från andra länder medan jag snarare betonar att skillnaden mot andra länder inte är så avsevärd (om vi undantar Fiji, Qatar etc).

Nu lyssnade jag på Snillets länk till ett radioprogram med Martin Åslund. Jag tänkte därför skriva ett inlägg om taktik. När jag kollar mina anteckningar så inser jag dock att även det kommer balla ur & dra iväg totalt om IFK Norrköping, engelsk fotboll & Sassuolos sparkade tränare mm. Moderatorn Motvall har nog rätt i att vi (jag?) lätt ballar ur. Ska nog försöka köra kortare inlägg framöver så jag får stycka upp det snacket.

Det här med att ämnet är "Italien - Fotboll" har jag dock svårt att förhålla mig till. Hamnar gärna i "Italien - Allmänt" & "Fotboll - Allmänt".

Du framställer lätt Italien som om det vore en egen planet. Ett visst fog för det finns förvisso då det är en halvö som varit stormakt & fått en stämpel. Jag filosoferade lite kring Belgien idag då jag promenerade. Skulle det anses som en livsstil att följa belgisk fotboll? Varför är Thomas Nordahl så förknippad med Italien när han ju spelade i Belgien?

Belgien som land får lätt någon sorts allmängiltig europeisk stämpel. En vag karaktär som saknar klichéer. Dess karaktär flyter över i grannländerna. Vad är karikatyrbilden av belgare? Mycket oklar. När går det över i typiskt franskt eller typiskt tyskt?

Ingen skulle nämna Belgien som vackraste landet i världen eller att belgiska brudar är vackrast. Vilket säkert inte beror på brist på skönhet utan snarare på att bilden av landet flyter samman med övriga Europa. Det blir som att påstå att Pennsylvania har världens vackraste kvinnor. Inte Ohio eller Virginia, utan specifikt Pennsylvania. Är Ohio vackrast i världen? Varför inte då Pennsylvania?

Sverige ligger högst upp i Europa & har varit Nordens stormakt & det land som mest förknippas med Norden därmed. Det är mycket tacksamt att göra karikatyrer på svenskar eller framställa Sverige som unikt & speciellt. Liksom Italien.

Nu snurrar jag iväg igen. Ska hålla mig kort i fortsättningen. Men det är min tes i alla fall. Skillnader överdrivs.

Vill egentligen inte ta över tråden med filosofiskt dravel. Jag är dock rädd att det snurrar iväg för mycket med att Italien framställs som en egen planet om ingen vågar säga emot mytskapandet.

Dravel och nonsens om Gösta och judiska lockar. Vafan i helvete.

Allt för att försöka visa hur jävla ”vanliga” nissarna är. Precis som alla andra. Att Sverige minsann inte är unikt. Och absolut inte Italien. Vi är så jävla lika.

Men i själva verket obehagligt elitistiska. Eller tycker de att Calcio-tråden är som de andra trådarna? Precis lika mycket snack om mat och politik i de andra fotbolls-trådarna? Eller det råkar vara så att vi som skriver är jävligt speciella?

Dumheter som staplas. Allt detta nonsens presenterat i inlägg utan någon koppling till Calcio. Och visst kan jag känna att mitt IQ sjönk något medan jag läste. Att vi på så sätt kanske närmar oss normaltillståndet här på Flashback.

*

Fiorentina lyckades ta sig till finalen i Coppa Italia. Starkt som fan. Samtidigt var Udinese nära.

Tyvärr missar dock Cuadrado finalen. Mot antingen Napoli eller Roma.

Jag har känt av på senare år att det funnits en kritik mot hur vissa medieprofiler framställt Serie A på ett sätt som tenderar till det präktiga. Det ligger en poäng i den kritiken. Det går att lyfta fram ett lands eller en ligas karaktär utan att för den sakens skull ge intrycket av att det är så himla unikt.

Jag ser egentligen inget positivt i att en ung Calcio-fantast lyfter fram Serie A som en liga för "kännarna" (vilket jag hört). Varför vill man ens skapa en sådan myt? För att man tycker det är viktigt att vara en "kännare"? Inte vet jag.

Som när jag läste Arsenals Charlie George uttala sig om italienska ligan:

"-Överreklamerad. En italiensk spelare skulle inte överleva i vår liga. Den är den främsta i världen. Varje match är som en cupfinal."

Mmm....säkert Charlie. Och i andra länder är varje match som en träningsmatch då eller?

Sagt 1993 dessutom, vilket ytterligare ger intrycket av:

Ursäkta OT, men Belgien är framförallt holländskt/flamländskt.

Jag tror att få vill vara präktiga. Jag tror att det du beskriver gäller Calcio-älskare främst eftersom att vi i Sverige har en syn att gillande av sådant som är klassiskt italiensk (och franskt), likt vin och ostar automatiskt betyder att man är ett pretto. Detta späs på av att man säger sig föredra en mittenmatch i Serie A framför en match med Barcelona, Arsenal, Liverpool etc.

Om någon säger att den gillar att ta en Guinness och titta på West Brom-Everton framför en toppmatch i La Liga så anses inte det vara pretentiöst, eftersom att det är brittiskt. Men i själva verket är det exakt sak. Människor, likt mig själv, vill inte bara sätta sig in i fotbollen utan även kulturen, och det närmsta man kommer utländsk kultur här hemma i Sverige är genom mat, dryck och musik.

Kanske anses det vara mindre pretentiöst i PL-fallet eftersom att fler svenskar gillar England och brittisk fotboll än Italien och Calcio. Folk har ofta lättare att acceptera det som "alla andra" gör och det som (traditionellt) får mest utrymme medierna, dvs det som är folkligt. Engelsk fotboll är folklig i Sverige. Därför blir det inte pretentiöst att dricka brittisk bärs och kolla på matcher från The Hawthorns. Italiensk kultur anses däremot vara för dem som "tror att de är lite förmer", eftersom att Italien ses som mer exotiskt och exklusivt.

Personligen gillar jag att dricka italienskt vin till Serie A, men jag klär mig varken i tweed eller polo.

Det som i mitt tyckte gör Serie A mer intressant än de andra europeiska världsligorna är väl egentligen de historier som man mer än gärna låter se dagsljuset. Italien i allmänhet och italiensk fotboll i synnerhet är extremt bra på att framföra händelser på ett intressant, givande och referensrikt sätt.

Anledningen till att jag väljer att att se Chievo göra slarvsylta med Livorno handlar naturligtvis inte om att mest attraktiva fotbollen på ett rent objektivt plan spelas på Bentegodi. Så är det inte. Däremot älskar jag det sätt som mitt minne triggas igång av en match på Bentegodi. Corini blir Sannino som blir Pioli och plötsligt tänker man på vänsterideologier i Bologna. Paloschi blir Pelissier som blir Luciano och man spenderar en kvart med att tänka på Hellas låtsasvrättning. Campedelli blir Campedelli... och plötsligt tänker man på Harry Potter, Hufflepuff och Emma Watsons dialekt.

Jag är ju samtidigt medveten om jag skulle få se betydligt attraktivare fotboll om jag skulle välja att se på valfri bottenmatch ur den spanska ligan. Men mitt referensbibliotek där är noll och nada. Jag kan liksom på min höjd relatera till Mallorca i segundan och FC Barcelona får mig ibland att tänka på Hemingway's For Whom The Bell Tolls. Men det är liksom dött. När folk pratar om Laporta eller Rossel så har jag bokstavligen talat inte en aning om vad de egentligen gjort eller ens hur de ser ut. Om de däremot nämner Andrea Agnelli så har jag hunnit slagit så många tankevurpor att jag förmodligen glömt bort vad de ursprungligen pratat om efter bara någon sekund.

- d