Är jag en narcissist?

hmm, typ, fast ändå inte för innerst inne känner jag att det är deras fel med hundra procent, men eftersom att jag lärt mig att tänka som andra lärt mig att tänka (om alla hatar dig måste det väl vara något fel på dig o inte på dem) så vet jag någonstans ändå att det säkert är mitt fel, på något sätt. Men som sagt JAG känner inte eller accepterar de här tankarna på något sätt men ska man tänka logiskt så..

Aa borderline har jag, så där hade du rätt

En person med Narcissistisk personlighetsstörning (NP) skulle aldrig skriva ett sådant inlägg som du har skrivit. Du visar alldeles för tydligt på en rädsla inför att vara en "dålig" människa. Dina skuldkänslor är du medveten om och det är inte personer med NP.

Det du skriver ligger nog betydligt mer i din borderlinepersonlighet. Du verkar inte ha några större empatibrister, men kan säkert ha vissa problem med mentalisering. Det handlar om svårigheter att leva sig in i andras tanke- och känslovärld. I borderline-problematiken ingår däremot ofta också svårigheter i att förstå sina egna känslor.

Men det är just det, jag är rädd för att vara en "dålig" människa FÖR att det inte fungerar för mig, för att mitt liv blivit ett helvete pga det. Allt det här är av egoistiska själ och som jag skrev i första inlägget jag får aldrig skuldkänslor för att ha råkat säga något elakt eller något till någon men när jag verkligen märker att någon lider kan jag, oftast, känna medkänsla. Det är oftast i perioder då jag mår okej och inte hatar alla. Jag har borderline, har fått det diagnotiserat.

Vet inte hur jag ska förklara för ett par år sen var jag allt det här egoistisk m.m. plus att jag inte brydde mig på djupet om någon, men nu har jag fått medkänsla börjar bry mig om folk men det andra finns kvar... Jag har också olika perioder där. Grejen är att jag mediterar mycket och läser andliga böcker och har på något sätt börjat förstå det här med att leva i nuet och acceptera allt. Därför har jag ibland perioder då jag är helt fri från alla dessa personlighetsstörnings problem sociala fobin inkluderad och det är de här perioderna som har utökat men även när jag mår dåligt bryr jag mig om folk som lider.

Vi kan iallafall konstatera att jag har svårigheter o förklara

Folk är överlag inte i närheten så logiska och nogräknade som de uppfattar sig. Det är högst möjligt att andras beteende kränkt dig å det grövsta, och skulle ha kränkt även dem själva om de möttes av samma sak ifrån någon annan. De flesta är inte medvetna om hur deras beteende uppfattas av andra, och att de skulle reagera likadant själva, så därför kan dom bete sig jäkligt märkligt, och inte fatta ett skit och dessutom försvara sig riktigt hårdnackat och rättfärdigt.

Ena stunden säga att dom älskar en över allt annat, och i nästa stund bete sig som fullkomliga idioter igen, och inte se någon motsättning i det. Är man med om det länge, och dessutom har drag av borderline, så kan andras beteende både uppfattas- och verkligen vara motsägelsefullt och nedvärderande. Men själv känner man sig inte säker på vilket av dom det är.

När det kommer fram hur du känner, hur det har varit för dig, så verkar inte nån människa fatta nånting, alla verkar förvånade, vilja stryka ett streck över det och säga "men NU är det ju i alla fall bättre". Såväl de människor som man tycker har betett sig som fullkomliga idioter, som t.ex. psykologer verkar vilja lägga locket på, verkar sväva iväg ifrån det, kanske verka lite förvånade att du tar saker på sånt allvar, dom vill liksom inte ta uti med vad som faktiskt är problemen, in i minsta detalj. Och det blir man jäkligt förvirrad av, för då kan man inte längre definiera för sig själv vad som är problemet och hur det ser ut, vad man kan lära av det, och hur man kan undvika det igen. Har man t.ex. blivit slagen, så kan man inte definiera för sig själv varför det skedde – om det var mer på grund av vad man gjorde, eller vem man är som person, eller för att andra är idioter, eller för att man behövde det, eller för att de hatade en .. man blir helt kollrig i skallen när folk försöker abstrahera bort problem. Vad är problemet?!? vill man skrika. Och psykologer är experter på sånt; abstrahera bort problemen.

Förlåt om jag missuppfattar det du skriver, har inte sovit på tre dagar nu så har läst en enkel mening typ 15 gånger få se om jag förstår.. Åååh jag förstår nu. Väldigt bra skrivet! Men så du menar att de bryr sig, men inte vet vad de gör egentligen? är "jag älskar dig" biten falsk eller det andra? Okej ska inte bli helt offtopic nu hehe men det var intressant.

Du har ju helt rätt! Nu ser jag det tydligt och kom på en till sak. Hade också väldigt svåra problem med att förlora i en diskussion/lyssna på andra för några år sen men nu är det inte lika viktigt o vinna.

Jag kanske inte är narcissist trots allt? Eller en mild sån?

Men så som jag blivit mer empatisk och förändrat min vilja att ALLTID vinna i alla sammanhang, diskussioner osv, kan jag då förändra det andra också? Genom självinsikt och acceptans m.m. Tror ni att det andra också blir okej om jag bara kämpar??

Så menar jag. De bryr sig, men tänker inte på hur det de gör uppfattas av den andra parten. Finns ju t.o.m. människor som slår sina barn för att de älskar dem (och de älskar dem verkligen med, när dom slår dom) och sen kan dom inte förstå hur barnet kan ha tagit det så svårt. Det sägs ju att vägen till helvetet, är kantad av "goda avsikter". Men goda avsikter innebär inte att det man gör blir bra, eller uppfattas bra. Finns gott om folk här på Flashback, som debatterat t.ex. Lars Vilks och de upprörda muslimerna. De flesta på Flashback säger att man måste liksom dänga upp muslimerna efter väggen för att dom ska fatta, och bli som folk. För min egen del håller jag inte med om det för fem öre. Det enda man fattar om man blir uppdängd efter är en vägg, är att personen som gör så är en elak idiot som vill göra en illa. Inget annat. Vilken sida man än står på, så kan man inte förmå en part att förstå den andras synpunkt genom att bruka våld eller tvång. Det är dömt att misslyckas, som att hälla bensin på en glödbädd.

Men det är som sagt inte så många som förstår det. Dom tänker inte på hur det dom gör uppfattas sett ur en annan människas synvinkel. På så sätt kan t.o.m. föräldrar bete sig som fullständiga odjur, och faktiskt inte begripa hur ungarna tvivlar på att dom är älskade. Så är vi människor. Så om du tycker andra varit pucko, och du inte gillar det andra gjort, och bestämt dig för att hålla dig borta ifrån dom för att skydda dig från bullshit ... det kan vara väldigt väl underbyggt. Men man "får inte göra så", inte i Sverige. Här ska man förlåta, ha förståelse, inte anklaga folk för deras misstag, till den milda grad att man till slut knappt lär sig av erfarenheter, eller förstår varför problem uppstått alls. Man får liksom inte vara så arg som man egentligen är.

Dessutom, har du haft det tufft i livet, så blir man ju svart/vit automatisk. Man vill ju inte uppleva problem längre, och ju längre problemen pågår desto mer absolutist blir man: man vill inte vara med om det här längre, det ska bort, ovillkorligen!!! .. och det är ganska väl underbyggt med. Men folk här omkring har en tendens att vilja lägga locket på, säga "men lugna dig lite ... sådär kan du inte bete dig", fastän det är 110% relevant. Dom hade själva gjort precis samma sak om dom känt samma sak.

Jag förstår precis vad du menar och jag vet ju att så som andra är elaka mot mig har jag själv varit det mot andra, men man kan inte se det. Eller man vill inte se det. På samma sätt som att man inte vill inse att de gjorde det för att de älskar en för man vill ju inte nöja sig med mindre.

Ang. det svart/vita. Kan du bli min psykolog? Min psykolog kunde seriöst inte förklara varför jag tänker svart/vitt fastän vi gått igenom typ hela min levnadshistoria! Det låter ju helt logiskt, att jag inte tänkt på det innan. Eller jag kanske tänkt på det men du formulerade det perfekt, du skrev ner det så att säga.

Men, det där med Lars vilk föstår jag ju. Hur kan de tro att det ska bli bättre av det? Det skapar ju ännu mer "vi mot dem" känsla, muslimerna känner ju sig ännu mer förtryckta och varför ska de ge upp sin tro och religion för någon som hånar dem? Helt ologiskt, men det är så intressant hur det finns så många olika sätt o se på samma sak
Återigen: förlåt om det jag skriver låter flummigt, min hjärna fungerar inte så bra just nu


Men så du tror inte att jag är en narcissist? Finns det någon chans att jag är det? är det TROLIGT att jag är det? Tänk på att jag har alla kriterier förutom empati kriterien och den har jag IBLAND inte heller..

Jag vet ju inget om din livshistoria och vad du upplevt, men ju svårare man upplever tillvaron, desto mer otålig, fyrkantig och måttlös blir man ju. Upplever man ständig själslig törst, under längre tid, så frågar man ju inte efter vatten längre: man kräver vatten, och kallar alla som står i vägen för ens vatten för förståndslösa, hjärtlösa idioter. Det är ju inte så konstigt.

Men borderline kommer inte i första hand ifrån traumatiska upplevelser, utan påverkar hur man uppfattar sig själv och andra och tillvaron. Man upplever saker som stormigt, och ens känsla för sig själv och andra förändras från ena stunden till den andra. Så det är svårt att säga vad som är mer orsak för vad. Man måste känna dig betydligt bättre för att kunna uttala dig alls om det.

Men en sak är säker: det är inte ditt fel. Du känner det du känner, och det är vad som utgör dig. Det du känner ska ingen ta ifrån dig, för det är vem du är. Det är en sak om man upplever psykoser och ser spöken när inga spöken finns att se, men att säga att du upplever det som du gör på grund av något som inte står rätt till, då tar man ifrån dig din identitet, och förminskar dig till en diagnos på två ben. Det är så fel det kan bli. Du kan bara vara det du är, och det ska du vara med, oavsett vad andra tycker. I det här perspektivet kan alla människor kan kallas för en diagnos på två ben, för allas upplevelser av tillvaron är lika rätt och fel och unik som alla andras.

Psykologer har en förbannat dålig ovana att vilja undvika djupa och långa detaljdiskussioner. Dom vill hellre hålla det på ett mer vardagligt plan. Dom gör så, för dom vet att om man ska gå igenom varenda liten detalj så kommer man att sitta tills Fan går i pension, och det vill dom inte. Dom ser inte omvärlden som ett problem, utan dom ser alltid patienten som en som har svårigheter i att göra som alla andra gör. Det är extremt orealistiskt att tänka så, för en patient måste få gå igenom alla små trådar som stör en, få skapa sig sina svar, och vinna inre trygghet på det sättet.

Och det sociala samhälle som existerar idag må vara det enda vi har, men gudarna ska veta att det är inte logiskt eller rimligt att må väl i det fungerande vårt samhälle har överhuvudtaget. Det kräver en speciell människa för det, en människa som inte tar livet på allvar, inte tänker så mycket inte bara plöjer på, och inte tar ansvar för sina egna handlingar t.ex. Psykopaten är ofta den som är bäst lämpad för livet i vårt samhälle idag, och det säger en del. Ofta glömmer psykologerna att ta med det i beräkningen, tror att allt är blommor och bin, och om man har problem så är det patienten som har problem och inte den sociala tillvaron i stort. Det är väldigt många som blir extremt förvirrade av de här vindlande gångarna, att känslor och tankar stämmer inte överens, att samtalsämnet och ens erfarenheter stämmer inte, att det blir ett glapp mellan samtalen och den fysiska verkligheten man är i när man inte sitter i samtal.

Så nej, jag tror inte du är narcissist, inte alls. Men du kan ju vara lite mer åt det hållet ibland, och ibland inte. Men överlag, nej, inte alls. Jag tror snarare du letar febrilt efter vad fan det är som är så konstigt i tillvaron och i dig själv, och undersöker minsta infall med förstoringsglas.

"Upplever man ständig själslig törst, under längre tid, så frågar man ju inte efter vatten längre: man kräver vatten, och kallar alla som står i vägen för ens vatten för förståndslösa, hjärtlösa idioter."

Du är verkligen bra på att förklara och du har helt rätt och det är ju precis det som står i vägen för lyckan för lyckan är inget man kan ta på som vatten utan ju mer man springer efter den desperat, desto längre bort ifrån den hamnar man..

De vet ju inte exakt vad grundorsaken till Borderline är men de flesta forskarna säger att det främst beror på relationen mellan barnet och modern i tidig ålder. Sen, de (vi) som inte får tillräckligt mycket kärlek, stabilitet och säkerhet utvecklar ju en annan hjärnstruktur läste jag någonstans och det gör så att man inte kan skilja på känslor o förnuft lika lätt..

Håller mer om att jag inte är en diagnos, men samtidigt, jag är ju inte den som känner det här heller, okej haha jag menar på det andliga planet, har börjat förstå det här med egot och "mitt sanna jag" mycket mer nu så förstår ju att allt det här inte är jag, det är bara en personlighet skapad av det förflutna som endast existerar i mina tankar egentligen. Det är det som förändrat mig så mycket, insikten om det.

Det är sant det du säger om psykologerna och att man behöver gå igenom vissa saker för att få lugn och ro. Men ändå känner jag att det inte hjälper för det tar ju aldrig slut. Jag måste sluta analysera och acceptera istället, jag måste inte veta svaret till allt. Men å andra sidan alla ser ju det på olika sätt, men för mig verkar det här med att acceptera och leva i nuet hjälpa allra mest.

Jag håller med ang. det där med psykopaten, känns som att hela värden börjar bli mer eller mindre full av galningar (inget illa menat de är ju också sjuka men du förstår min poäng) och det känns som att man måste välja mellan lycklig och lyckad för psykopaters sätt o vara fungerar ju, de får respekt, de får bekräftelse (kanske utav rädsla då) men ingen kärlek. Men den som är god och snäll men inte egoistisk och trampar på andra/tar för sig, får den någon kärlek? Känns lönlöst hur man än är..

Jag ska försöka ta och sova nu. Tack för en väldigt intressant diskussion!

OpusOne - underbara inlägg, tack.