Är jag en narcissist?

Jag är en tjej, 19 år. Jag är orolig över att jag kanske har en narcissistisk personlighetsstörning (har borderline o social fobi diagnotiserat) o vill gärna höra med nån som är en själveller vet hur en narcissist är.

Kriterierna:
1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3.Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.


2, 3, 4, 5, 6, 8 och 9 stämmer till hundra. Ettan stämmer under vissa perioder (ett tag sen sist) då jag får mycket bekräftelse men annars har jag snarare en väldigt negativ självbild.
Det är 7:an jag är osäker på. Jag saknar inte medkänsla, kan sitta o gråta över ett djur som är skadat och jag får ont i hjärtat av att läsa/höra om folk som lider av olika anledningar. Brinner speciellt för historia och elakheter som hänt förr som vietnamkriget m.m. Jag kan sitta och gråta till filmer och jag brukar oftast känna starkt för folk som lider och är ledsna/ensamma i allmänhet.

MEN det är där jag blir förvirrad, när det gäller vardagliga problem bryr jag mig inte så mycket. Jag kan gärna köra över andra för att få som jag vill och om jag skulle välja mig själv eller någon annan skulle jag helt klart välja mig själv. Men det är så komplicerat, för det är inte alltid så klockrent. Ibland, kan jag vara så jävla känslokall att jag skrämmer mig själv. Ibland kan jag vara så likgiltig att någon kan gråta framför mig o jag skulle inte bry mig. Ibland bryr jag mig inte ett skit om människor eller deras sorger, bekymmer. Inte ens lite. Jag kan sitta och kolla på filmer där de dödar och kan tänka: Men äh, människor betyder ändå inget, vad spelar det för roll? En föredetta kompis till mig förlorade sin pappa för några år sen och jag stöttade henne, men jag brydde mig inte så mycket. Men å andra sidan kanske det är för att jag själv förlorade både min pappa och min moster som betydde mycket för mig för att tag sen och jag har inte ens sörjt det än, för jag förnekar det. Jag kanske bara blundar för smärtan?

Men som sagt det här med att köra över andra och främst SE ner på andra, det stämmer så väl in på mig. Jag ser hela tiden ner på andra när de gör något fel.

Jag måste ändå påpeka att jag har förändrats SÅ mycket genom åren. Det sägs att narcissister inte gör det? Eller hur fungerar det? För 5 år sedan tror jag inte att jag skulle bry mig om någon sa till mig att h*n ville dö, jag var så självupptagen och LIKGILTIG, men jag har läst så många självhjälpsböcker och jag har gått igenom så mycket som vart otroligt jobbigt så jag tror jag har mognat, jag kan fortfarande ha en kall attityd och vara känslokall, men det är nästan alltid när jag själv mår så outhärdligt dåligt. Men när jag mår okej så bryr jag mig så mycket mer än alla andra t.o.m. känns det som.

Kan jag vara en narcissist? Jag har ju förändrats genom åren, blivit mer medkännande m.m. men har inte förändrats tillräckligt kanske. Jag brukar oftast vara likgiltig när det gäller min mamma, vet inte varför. Jag får däremot oftast skuldkänslor för att jag är dum mot henne men det känns som att jag har någon underliggande hatkänsla mot henne så kan vara helt kall när hon är ledsen eller klagar m.m.
Men narcissister är väl inte KAPABLA till o känna empati? Så om jag gör det IBLAND betyder det väl ändå att jag kan?

Tacksam för svar!

Sara

Känns mest som du läst på alldeles för mycket om narcissism och försökt hitta olika saker hos dig som passar in på detta.

Nej faktiskt inte, läste nyligen om en man som har det och kände igen mig, speciellt så som jag var förut. Så jag tar det som att du tror att jag inte är det?

Nej, du är ingen klassisk narcissist. De viktigaste nyckelorden för narcissisten är punkt 4 och 6, och precis dom har du lämnat utanför. Punkt 9 stämmer inte heller så bra på narcissister. Det är mer psykopater som så - impulsstyrda, chansar djärvt, mer som en aggressiv kamphund. Narcissisten har tålamod, är strategisk, bidar sin tid. Hon är egocentrisk och känslokall men är mycket väl medveten om hur sånt uppfattas av omgivningen. Psykopaten förstår knappt sånt. Narcissisten använder sin kyla och medvetenhet för att manipulera sin omgivning, men vet mycket väl att hon inte når sina mål genom att visa öppet hur egocentrisk och kall hon är.

När jag läser dina tankar tycker jag snarare det låter som du känner dig väldigt ensam, kanske är ganska ensam och inte vädrar dina tankar med så många som du skulle vilja. Konsekvensen av det blir ofta att de egenskaper man tycker sig själv känna/märka att man har, upplever man som helt unika för sig själv, och man får ingen realistisk bild av att andra känner likadant. Man blåser alltså upp de känslor och tankar man tycker sig ha, till att bli unika för en själv, och en tydlig del av ens karaktär, medan i själva verket bär väldigt många tjejer på många av dom tankar och känslor du beskrev, i olika mån.

Alla har vi ju en narcissist inom oss. Det är som en skala från 1 – 10, där diagnostiserad narcissistisk personlighetsstörning ligger på 10. Men nästan alla människor ligger på mellan 2-6. Narcissister är kapabla till viss empati, så länge den inte sker på bekostnad av andras uppskattning av en själv.

Jag håller med här.

Det du beskriver låter mer som att det beror på dina andra "problem", så att säga. En narcissist skulle aldrig själv komma på tanken att han/hon faktiskt är det heller.

Punkt 4 och 6 stämmer ju inte på mig skrev jag..
Jag har inte alltid varit ensam, var väldigt social och hade stort umgänge ett tag förut innan jag började få problem så att säga (menar min sociala fobi då) och då var jag rakt igenom ond känner jag. På den tiden brydde jag mig inte om någon, varken min mamma eller någon annan. Men jag har ju förändrats som sagt.

"Narcissister är kapabla till viss empati, så länge den inte sker på bekostnad av andras uppskattning av en själv" Det där var intressant, det var EXAKT så jag var förut, kunde "bry mig" (inte från hjärtat utan typ ytligt, kan ej förklara) så länge den andra var underlägsen, svag. Annars kände jag mig hotad o gjorde inte det alltså var det aldrig sann medkänsla. Men jag kan ju känna sann medkänsla nu som sagt MEN inte alltid, i vissa situationer är jag helt kall. eller inte situationer utan beroende på hur jag mår just då.

Men som sagt den här empati känslan är ny för mig, sen 2 år tillbaka och nu kraftigt det här halvåret pga saker som hänt som fått mig o inse människors värde m.m. Men som sagt punkt 4 o 6 stämmer ju inte vääääldigt bra på mig

Inte? Grejen är att jag vill ju inte ha något "fel", jag har alltid varit så att jag inte vill erkänna mina brister, men oron är så mycket starkare än den känslan så det är därför jag misstänker det här.

Men har hört det där förut, hur menar du? Jag menar om någon är narcissist o läser kriterierna o VET att de stämmer (krävs väl ganska lite självinsikt för att veta att man inte känner någon medkänsla) kan den väl misstänka narcissism? Visst kan det vara nedvärderande, men misstanken kan väl ändå finnas? Eller hur menade du? Jag kanske missförstod dig?

Jag tror Dekanmi menar lite typ "En fisk vet ju inte att det är vatten den simmar i".

Det är lite så med narcissistiska personer med; dom upplever inget problem. Tycker man sig ha påtagliga fel i sin person, så har man redan där diskvalificerat sig som narcissist. En narcissist ser sig inte som perfekt på grund av anledningar, utan ... dom bara är så.
Narcissister brukar oftast märka sina problem med att relationer till människor som dom senare saknar väldigt mycket bränns. Och detta "är på grund av hur korkade, illojala och odugliga dom människorna är".

Det där sista känner jag också igen, alltför bra. Har hänt mig så många gånger och jag tror alltid att det är deras fel. Eller nej det är deras fel. Men någonstans vet jag ändå att det måste vara något fel på mig för det är jag som skapar alla de här intrigerna men jag kan inte se det. Men förstår du vad jag menar? LOGISKT sett vet jag att det är fel på mig, men ändå på något annat plan gör jag motstånt mot det för jag "vet" att det är deras fel. Kan inte förklara så bra hoppas du förstår..

När det väl blir ett problem då? Om jag nu skulle vilja få en diagnos och bli hjälpt (man kan ej bli det om man är det men iaf) så skulle jag inte vilja få det för att jag tycker synd om de människor som får stå ut med mig, eller för att jag vill sluta behandla andra dåligt utan det är av helt egoistiska själ, det här sättet o leva fungerar inte för mig längre. Åh gud jag vill verkligen inte vara en narcissist

fast egentligen vill jag bara veta om jag är narcissist för vill veta om jag kommer klara mig, om jag kan må bra någon gång i framtiden och det är väl därför jag är så orolig antar jag..

Jag tror jag förstår precis hur du menar. Du upplever det som jobbigt, men både känslor och förnuft brottas om vartannat i att få etablera sanningen till varför det är som det är, och anledningarna känns avlägsna, diffusa, överlappar varandra som dubbelexponeringar, men nånstans långt därinne så lyser en tydlig och klar känsla .. som man bara anar, men knappt kommer åt.

Det är en lång diskussion. Men jag tror i vilket fall inte du är så mycket mer narcissist än andra. Men det kan vara lite borderline i det.